Den magiska kampkonsten

ikael och jag hade inte tränat mer än ett par månader, innan den första stora begivenheten lockade oss till åskådarplatserna i C-hallen: Ichi­mura skulle hålla läger för svenska instruktörer, de få som fanns.

     Vi nybörjare var förstås inte välkomna att deltaga i själva träningen, men vi lämnade inte läktaren en minut under passen. Ichimura med sin mörka dräkt såg ut som makten och överheten själv, något av en demon i människohamn, men ändå var det en annan på mattan som mer och mer drog till sig vår uppmärk­samhet. En gosse i lägre tonåren med långt blont hår och väna ansiktsdrag, som oftast formade sig till luriga, spefulla leenden.

     Med detta androgynt fagra utseende och sin lika vackra, säregna aikido, blev han kvickt den enda utom Ichimura som vi höll ögonen på, och snart hamnade även Ichimura, med sin mörka dräkt och allt, i skuggan av den spjuveraktige gossen, som inte bryddes av sin publik - snarare inspirerade våra blickar honom till än mer bländande aikido och leenden.

     Det var Lennart Linder, redan 1972 en stjärna på aikidons himmel, trots att han börjat träna blott ett och ett halvt år tidi­gare.

     Lennart var en liten rackare från den södra stockholmsförorten Bredäng, som påsklovet 1971 hade lockats till Minnano Aikidoklubb i Västertorp. Därmed hade lintottsvalpen hamnat i svensk aikidos Mecca och Skärseld - klubben dit regionens få svartbälten åkte för att piska runt med varandra i egen takt.

     Jag vet fortfarande inte vad, utom den okuvliga järnviljan han begåvats med, som fick honom att härda ut en sådan inkörsport - eller för den delen hur han kunde undgå att därmed bli en brutal sälle. Jag hade sett träningen på Minnano några gånger under det år jag så att säga bara tränade med ögonen, så jag visste att det inte var någon dans på rosor. Lennart hade jag inte sett då, men däremot de stora grabbarna Lennart Inedahl, Bertil Andersson med flera.

Skapt för rampljuset

u hade i alla fall en helt annan sorts varelse gjort entré i vår aikidovärld, och han var som skapt för rampljuset och sce­nens mitt.

     Jag tror att den sköna konst, som Lennart redan i sin uppenbarelse utstrå­lade, öppnade fönstret till estetikens välsignade landskap och därmed räddade svensk aikido från att bli blott en arena för gladiatorer. Det var också - redan vid instruktörslägret i Jakobsberg och för jämnan därefter - fullt märkbart att även Ichimura inspirerades av Lennarts medverkan, inspirerades till en aikido med högre värden än det där med att kunna kasta stora, starka gubbar vitt omkring sig.

     Vi tre fann förstås snabbt varandra - det skilde bara några år mellan oss - och började följa Ichimura runt bland klubbarna i Stockholm och annorstädes (han turnerade som ett veritabelt dansband).

     Hur ofta som helst satt vi, efter förrättat värv, på restaurang Hamlet vid centralstationen innan Ichimuras tåg till Uppsala skulle gå, och lyssnade till hans visdomsord, gjorde kokyu-övningar med händerna och hällde tabasco i hans glass så fort någon vände ryggen till. Högt och lågt i skön blandning.

     Fler förenade sig med oss efterhand - Ola (Mouliko), som är en av Lennarts uke på bilderna här, brodern Ove, Nilla med rara rösten, Gugge med allvaret... Aikido var livet, ja högre och större än livet, och mitt i detta befann vi oss - ett rus, ett slags eufori, naturligtvis, den sorts passion man önskar att varje människa går igenom åtminstone en gång i livet.

     Den passar också som hand i handske under puberteten, därefter är sällan hängivenheten hundraprocentig, vad det än gäller.

     Ichimura instruerade med patos och skärpa, han höll lektioner i koto­tama, den shintoistiska ljudmystiken som också osensei studerat och övat, och han talade, visade, tillrättavisade. Vi var alltid där, uppslukade - så till den grad att vi säkerligen ryckte med oss Ichimura i passionen (för att inte säga fanatismen), han var på den punkten inte svårmedgörlig.

     Höjdpunkten i dessa seanser var det årliga Uppsalalägret, mellan en och två veckor långt i juni - då rådde alltid sol och strålande sommar, en Edens lustgård för aikido där inget annat märktes av, trots att vi höll till mitt i stadskärnan.

     Måtte aikidon erbjuda sådana slags minnen åt alla som fångas upp av den!