Den magiska kampkonsten

om framgår av det ovansagda, blev vi med tiden ganska komplicerade aikidofigurer. Jag har nog aldrig varit förtjust i status quo, så jag kom att experimentera i alltmer långsträckta riktningar - man kunde med modernt ordval kalla det avancerat flum. Jag ville inte ha ut mindre av aikidon än just den där magin, som jag upplevt när Krister Jonsson gjorde nikyo på mig i köket.

     Ichimura, med alla djupsinnigheter i såväl träning som tal, tycktes vara på väg åt precis samma håll. Kanske gick det bara inte fort nog för mig, ty min otålighet och irritation växte. Alla dessa träningspass - det blev mer och mer som att stå och stampa på samma fläck, som om vi alla egentligen var till för att med våra övningar upprätthålla aikidon, hålla facklan brinnande, i stället för att med hjälp av aikidon göra livets upptäcktsresa med en duglig farkost.

     Jag minns att han och jag växlade ord om saken, då och då. Små anomalier dök upp i hans predik­ningar, som jag mer och mer såg det.

     Kanske var det i och för sig tämligen lågmälda startskottet för min revolt när Ichimura förklarade att för honom var livet aikido, i stället för det omvända. Ska man prata i en hastigt föråldrad matematiks termer, så var för honom livet en delmängd i den större helheten aikido, medan jag ville se det precis tvärtom - alldeles oavsett hur fantastisk, hur inspirerande och långsträckt aikido kunde vara. Livet kan bara överträffas av sådant som ligger utanför det - och allt sådant är en helt annan historia.

     Det kan tyckas som hårklyverier, men det var symbolladdade begrepp för oss på den tiden. Djupaste allvar.

     Fler anomalier dök upp, i allt snabbare takt. Jag minns när Ichimura beklagade sig över en av träningskamraterna som året tidigare hoppat över till kendo för att, enligt Ichimura, "där går det att få en dangrad mycket kvickare". Hur det än förhöll sig med den saken - och det var nog inte gripet ur luften - tyckte jag att anmärkningen var futtig. Vi hade ju alla bestämt oss för att det där med grader betydde ingenting alls, så varför över huvud taget reflektera över saken?

     Vid den tiden hade vi så när som glömt både grader och graderingar. Det hade gått så långt att jag till och med fick svårt att fatta vad Ichimura pratade om, det första ögonblicket.

Vi är vad vi är

nnan dessa anomalier började uppträda, var jag fast förvissad om att Ichimura var den som gjort mitt liv meningsfullt - gjort det stor nog för min väldiga längtan att få såväl plats som svängrum i. Han hade öppnat mina ögon, förändrat mig ända in i själen, och allt det där.

     Det var Gugge, den skarpsynta och ständigt (inte sällan plågsamt) uppriktiga, som väckte mig ur den drömmen genom att plumpt slå fast:

     — Snack! Du var ju precis likadan innan du började med aikido!

     Jag har inte under alla år sedan dess sett bevis på motsatsen. Vi är vad vi är, våra upplevelser och erfarenheter kan blott ge oss bättre uttrycksmedel för detta som vi är och alltid har varit. Människans förändringar är oftast ytterst små, vad hon än är med om, och alltid blott på utanverket.

     Förmodligen hade den inre, oföränderlige Stefan helt enkelt börjat tröttna på den vardag som Ichimuras aikido kommit att utgöra - jag hade så att säga vuxit ur detta livsrum. Säkert hade också puber­teten en hel del med saken att göra...

     Vi skrev senhösten 1975 och jag hade tränat de berömda tre åren: även på en sten, tre år, som det ja­panska ordspråket säger. Jag tyckte det var dags för oss att ta konsekvenserna av alla vackra, högtravande ord - vi borde slänga aikidons strikta former, grund­tekniker, metodik och rutiner all världens väg, för att kasta oss huvudstupa in i dess magi.

     Något sådant måste det väl ha varit som Ichimura själv antydde, när han hade oss att göra kototama-övningar på uppvisningen med doshu Kisshomaru Ueshiba, den 16 oktober samma år?

     Jag experimenterade själv en hel del med detta och annat, utan att uppleva det som ett sätt att lämna aikidon - snarare att ta den med sig.

C-hallen igen

å, det var på ett av tidigare nämnda instruktörs­läger i Jakobs­bergs C-hall - symboliskt nog - som brottet kom och cirkeln slöts.

     Ichimura harvade med de gamla vanliga teknikerna, tyckte jag, så efter några halvhjärtade försök att ta upp saken med honom bröt jag i stället av träningen och visade hela gruppen vad jag menade. Jag använde Ola Halén, Mouliko, som uke vid denna uppvisning - han, stackaren, var lika förvirrad och ovetande som alla andra.

     Det jag pysslade med var framför allt att kasta utan att röra vid partnern - så att säga utföra aikidon med blott principernas och det andliga koncen­trationens hjälp, och ge fan i allt det kroppsliga. Jag hade kul, men var nog rätt ensam om det.

     Någon av deltagarna klagade på min brist på respekt för både Ichimura och vad seden kräver vid träning, medan de andra mest satt och gapade. Ichimura satt ytterst sammanbiten genom alltihop, och förklarade efteråt - jag minns den exakta orda­lydelsen:

     — Jag inte göra motstånd Stefans sätt.

     Jag förstod det så att vi allt fick gå åt skilda håll.

     Synd, egentligen. Jag tror att han var mer ämnad att följa mig i denna riktning, hur galen den än månde vara. Vi var nog, så att säga, ungefär lika knäppa - eller, om man så vill, flummiga. Han var vid denna tidpunkt 32 år och jag 21.

     Visst har det klanger av megalomani - kanske hos oss båda - men man märker med åren att tiden är en ytterligt värdefull dimension, så gäckande den också är. Vi är skyldiga varandra att inte slösa onödigt med den - varken andras eller egen. Man vet samtidigt inte mer om hur tiden bör fyllas, än vad den egna intuitionen har att säga. Att inte lyssna på och följa sin intuition i sådana sammanhang, vore därför katastrofalt. Ja, katastrofalt.

     Märkligt nog, som om allt det där med karma och vad det heter hade realitet, tycks livet omedelbart och inte sällan hårdhänt ta ut sin tull ur en människas vägran att ta steget, när så är dags. Det enda på jorden som inte går att nå är status quo.

     I enlighet med detta ligger att ett av de gräsligaste ord som finns är tidsfördriv. När aikido blir tidsfördriv börjar ett vidunderligt slöseri. Man får nog som instruktör se upp så att man inte - i utbyte mot de frön av lärdom och insikt som har lockat eleverna att börja träna aikido - kräver mer tid av dem än den absolut nödvändiga.

Bannlyst

in uppvisning på instruktörslägret, hur som helst, fick som följd att jag återgick till min klubb­träning i Järfälla och alltmer sällan visade mig på andra mattor. Ichimura å sin sida förklarade snart därefter för de andra att han så att säga bannlyst mig från aikidon, till och med upplyst om detta inter­nationellt, och ämnade göra detsamma med alla som tränade med mig eller ens bara umgicks med mig.

     Han sa det faktiskt aldrig till mig, trots att jag fortsatte att dyka upp här och där.

     Mig kunde det kvitta lika, för jag gick mina egna vägar, men Lennart Linder drabbades hårdare. Han förklarade för Ichimura att han ämnade fortsätta att umgås med mig, och blev då avstängd från Ichimuras träningar i sådär ett års tid. Denna påtvungna isolering sved i Lennart, men han varken avbröt vårt umgänge eller ens - någonsin - berättade det för mig.

     Jag fortsatte med min forskning i den aikido som skulle komma magin närmast. Om läsaren ursäktar megalomanin, befann jag mig mitt i det som jag brukar referera till som mitt första satori inom aikido. Allt var förklarat, allt var möjligt, kosmos tog plats i mina rörelser.

     Jag blev förstås i samma grad närmast obegriplig och oduglig som instruktör, även om det var en tålmodig skara i Järfälla på den tiden som hade vänligheten att närvara där jag bredde ut mig själv. De såg det förmodligen som mer av en föreställning än någon lektion.

     Men tro inget annat - jag är fortfarande uppslukad av samma visioner, samma flummiga perspektiv.