Zazen - meditation

Meditation är naturligtvis en hel värld i sig. Under aikidoträningen finns inte mycket chans att göra den full rättvisa. Ändå är det nyttigt och befrämjande för anda och koncentration att ha en kort meditation före och efter träningspassen, vilket görs inom många budoarter.

Avsikten med denna meditation är, som med rei, att ringa in träningen och skärpa sina sinnen för den. När man inleder passet ska de inre krafterna väckas, skärpan och klarheten höjas och vardagslivets alla trivialiteter skjutas undan. När man avslutar träningen är meditationen till för att smälta träningens innehåll, att bli varse den inre rening, misogi, som passet inneburit och känna tacksamhet. Om man har tränat i en god anda ska känslan av tacksamhet komma alldeles av sig själv.

Den lilla stundens meditation kallas mokuso eller zazen. Det första ordet betyder meditation eller kontemplation, det andra står för sittande zen.

Zen är en livsfilosofi som hämtats ur buddhismen. På kinesiska heter det chan och på indisk sanskrit dhyana. Ordet syftar på den koncentration som leder till stillhet, renhet och därur ett högre andligt uppvaknande. Som religion är zen ganska likgiltig för gudar och etiska regler, som livsfilosofi är den handfast i sin utövning. Genom meditation rensar man sina tankar på oväsentligheter, sjunker ner i stillheten och finner på så vis insikt i tillvarons väsen.

Att med någorlunda fyllighet beskriva zen kräver sin egen bok, och det finns ett stort antal av dem på bokhandlar och bibliotek. Inom aikido är den korta meditationen före och efter träningen knappast ett fullvärdigt utövande av zen - men många inom aikidon brukar dessutom praktisera zenmeditation.

Så här går aikidons zazen till:

Man sitter i seiza, på knä, med rak rygg, sträckt nacke och putande mage. Händerna kan ligga stilla på låren eller forma en figur som närmast liknar en rektangel, där tummarna pekar mot varandra och vänsterhandens fyra övriga fingrar vilar på högerhandens. Denna rektangel vilar i knät precis under tanden, kroppens centrum. Naturligt trycker tungans spets lätt mot gommen och tandraderna har en glipa mellan sig. Man andas med magen, genom näsan, och låter blicken vila mot golvet ungefär en meter framför sig.

Egentligen ska man tänka på ingenting alls, men det kan ställa sig en smula svårt. Tankar dyker upp, så är det bara, hjärnan vilar sällan. Det viktiga är då att låta dem passera, att inte hänga fast vid dem. När de dyker upp avfärdar man dem, så att de med tiden blir mindre och mindre efterhängsna. Man kan också, som en god förberedelse för träningen, koncentrera sig på andningen - att göra den djup och livgivande, så att tanden vaknar och sprider sin kraft genom hela kroppen.

I zenmeditation blir man sittande ganska länge, men för aikidoträningen passar det bättre att nöja sig med ett par minuter. Annars händer lätt att man får allt svårare att rensa sinnet från oväsentligheter, och man kan komma att behöva allt längre tid för att nå avsedd effekt.

Aikidons korta meditation hoppas inte åstadkomma satori, upplysning, i ett jehu - den ska blott förbereda för träning i god anda, eller stilla sinnet efter ett intensivt träningspass. Sedan blir med tiden de korta meditationerna på sitt speciella sätt allt innehållsrikare, precis som aikidoträningen - och det är förstås alldeles utmärkt.

För att sitta bättre tillrätta och från början ha en god andning och hållning, kan man inleda zazen med en andningsövning. Man blundar eller riktar blicken en meter framför sig, trycker ihop handflatorna och höjer dem ovanför huvudet, så att fingrarna pekar mot skyn - samtidigt som man andas in djupt genom näsan. Sedan håller man andan och drar ner händerna till magen, särar dem ifrån varandra och låter dem gå i båge åt var sitt håll, som för att rita ett liggande hjärta i luften framför sig. Händerna möts i mitten, dras tillbaka mot magen och knyts. Man håller dem ett ögonblick knutna framför magen, därefter öppnar man dem och sträcker armarna framåt, samtidigt som man andas ut genom munnen.

Samma rörelse upprepas en gång till, men denna gång slutar man med att dra till sig händerna i zazens rektangelfigur, samtidigt som man andas in genom näsan, och fortsätter sedan med en stunds stilla meditation.

Denna enkla inledning brukar rätta till kroppen, ryggen sträcks och magen breder så att säga ut sig som den ska. Man får också kvickt en andning som når mycket längre än bara genom kroppen.