Taisabaki - kroppsvridning

Grundläggande för alla budoarter är att lära sig använda sin kropp i alla rörelser. Även för den minimalaste handrörelse gäller att den måste komma från tanden, kroppens centrum, och att hela kroppen måste ligga bakom den.

     Aikidons alla tekniker består av finurliga taisabaki, kroppsvridningar, som gör varje rörelse effektiv och kraftfull. Man brukar tala om att utnyttja höftrörelser, att vid varje förflyttning vrida sina höfter i korrekt läge, för att vinna såväl kraft som stabilitet och smidighet. Men det är vilseledande att koncentrera sig på höfterna. Det leder till ett överdrivet vickande på dem, som kan vara sensuellt i dans men försvagar aikidoteknikerna. Det är tanden som är basen, därifrån kommer rörelserna och därför är det på denna punkt man ska vara uppmärksam. I stället för att tala om att vrida höfterna, beskriver man det som att vända sitt centrum mot rörelsens fokus.

     Den viktigaste och tydligaste formen av taisabaki är när man rör sig förbi en attack. Ena foten tar ett kliv snett framåt och kroppen vrids på sidan. Man har då förflyttat sig till en punkt som är snett framför utgångspositionen. Motståndarens attack missar, samtidigt som man själv hamnar tätt inpå honom och lätt kan inleda en kontringsteknik. I aikido är detta kringgående steg praktiskt taget alltid det första man gör. Vad kan vara viktigare än att träna och träna på en elegant undanglidning i rätt ögonblick? Därmed har anfallet redan misslyckats - den efterföljande aikidotekniken är bara ett understrykande av detta.

     Just denna taisabaki, detta undanglidande steg, kallas irimi och har beskrivits tidigare i boken. Likaså det ofta uppföljande steget bort från partnern, tenkan. Eftersom de är så fundamentala i aikido brukar man träna dem i samband med den vanliga uppvärmningen.

     Irimitenkan taisabaki går till så, att man står med vänster fot fram i hidari hanmi gamae, vänster grundposition, och med vänsterarmen något framsträckt. Bakre foten tar ett kliv fram, man snurrar runt och följer efter med vänsterfoten, så att man sedan står vänd åt motsatt håll med höger ben fram - migi hanmi gamae. Under rörelsen växlar också armarna plats, så att det i slutet är högerhanden som sträcks fram.

     Detta gör man om och om, fram och tillbaka, med noga uppmärksamhet på att hålla kroppen rak och att röra sig från tanden med vridning av höfterna. Fast man i rörelsens andra steg, tenkan, flyttar sig bakåt, är det viktigt att ha all sin koncentration riktad framåt, som om det ändå var dit man rörde sig. Annars blir förflyttningen vek och bräcklig.

     Man kan också öva endera steget enbart. Irimi övas bäst i form av shomen uchi, attack rakt framåt med handkanten. Man står i hidari hanmi gamae som ovan. Sedan stiger man fram ytterligare några decimeter med vänsterfoten och låter högerfoten följa efter naturligt. Detta steg, där främre foten flyttar sig framåt och den bakre foten följer efter, kallas tsugi ashi. Samtidigt med steget höjer man armen med en spänd, framåtriktad handkant - den oböjliga armens position. Ki ska flöda genom armen och göra den oböjlig. Den andra armen har ungefär samma böjning men dess hand ska hamna en bit nedanför och bakom vänsterhanden.

     Sedan vrider man kroppen åt höger, så att man står vänd åt andra hållet. Därefter stiger man fram med höger fot - som nu står främst - och gör shomen uchi med höger arm. Så kan man hålla på en god stund, pendlande mellan ena och andra hållet och mellan vänster och höger. Man brukar också träna denna förflyttning i fyra eller åtta riktningar, precis som i grundträning med svärd. Denna rörelse är i och för sig en attack, men också en ingång vid många försvar.

     Tenkan taisabaki tränas så att man tar ett minimalt steg snett framåt med vänsterfoten och sedan svänger runt och följer efter med höger ben, så att man ställer sig vänd åt motsatt håll, men alltjämt med vänster fot fram i hidari hanmi gamae. Rörelsen upprepas ett antal gånger, sedan växlar man till migi hanmi gamae och gör detsamma.

     Dessa enkla rörelser är blott små exempel på kroppsvridningens betydelse i aikidons alla tekniker. Man bör alltid hålla i minnet att armar och ben är hjälplösa om inte hela kroppen och dess centrum är varje rörelses egentliga ursprung och stöd.

     Ytterligare ett sätt att träna taisabaki - denna gång tillsammans med en partner - är tai no tenkan, som också kallas tai no henko. Här ställer sig partnern i en stadig hanmi gamae och griper ordentligt tag i den andres ena handled. Använder han sin högerhand så griper han den andres vänstra handled, och vice versa. Denna angreppsform kallas gyaku hanmi katatedori.

     Försvararen ska göra precis som i tenkan taisabaki - han tar ett minimalt steg fram med foten på den sida vars handled partnern gripit honom i, och svänger runt. Då står de bredvid varandra, vända åt samma håll. Men försvararen har styrt sin arm så att den andres grepp liksom kommit i kläm undertill och dennes position har blivit instabil. Det är nu lätt att leda partnern i vilken riktning som helst.

     Även ett mycket starkt grepp kan man på detta sätt få kontroll över och sedan leda in i en aikidoteknik. Man bör se till att hålla ryggen rak genom hela rörelsen och att hitta en sådan bana för sin hand och arm, som inte kräver muskelansträngning och en spänd axel. För att inte bli fixerad vid partnerns grepp brukar man göra samma rörelse med båda sin armar, alltså även den som inte sitter fast.

     Vitsen med den här rörelsen är inte alls att bryta sig ur greppet, utan att acceptera det och smidigt slinka runt det. I stället för att stå framför partnern, i vägen för hans kraft, ställer man sig bredvid honom så att båda har greppet framför sig och därför kan gå en gemensam väg.

     Man tar sig dit genom att koncentrera sig på greppets verkliga fundament och kraftkälla - partnerns centrum, tanden. Med sin rörelse ska man öppna partnerns centrum och stimulera kraftflödet därifrån, genom greppet och framåt. Det är svårt för partnern att hindra, eftersom han medvetet eller omedvetet ställt in sig på en sådan kraftriktning. I hans kropp känns det alltså genom hela rörelsen som om han får precis som han vill. Man rör sig med angreppets kraftriktning och förstärker den. Det är möjligt genom den kringgående kroppsvridningen, taisabaki, som löser upp konflikt och knutar, som vänder motsatta krafter så att de blir likriktade.