Slagattacker

Slag, hugg och sparkar utdelas förstås i ett högre tempo än greppattackerna, men det är egentligen den enda skillnaden. Balans, kraft, koncentration och riktning är allihop desamma för varje attackform. När man utdelar till exempel ett slag är det inte nödvändigt att ta i för hundra gubbar, men man bör inte slarva med slagets utförande eller svikta i koncentrationen - om så rörelsen utförs i ultrarapid.

     Shomen uchi är ett hugg med handkanten. Man håller armen sträckt med den minimala böjning som också används i fallteknik och kallas oböjlig arm, för att den inte ska kunna förmås att vikas. Handen vinklas upp så att handkanten pekar framåt. Man avancerar genom att ta ett kliv framåt med främre foten och låta den bakre foten hänga efter naturligt. Detta steg kallas tsugi ashi.

     Själva hugget kan utdelas på två sätt: antingen uppifrån och i en rundad bana ner mot partnerns skalle, som ett svärdshugg, eller nedifrån i samma rundade bana, upp mot partnerns ansikte - ungefär som en stöt med svärdet. Båda sätten bör tränas.

     Yokomen uchi är ett snett hugg mot partnerns tinning. Höger hand hugger mot vänster tinning, vänster hand mot höger tinning. Man lyfter handen som i den första varianten av shomen uchi, avancerar och hugger i en snäv bana som inte skiljer mycket från det raka hugget.

     Om man vrider ut armbågen åt sidan före hugget blir man mycket sårbar för attacker mot ansiktet, dessutom blir hugget långsammare. En sådan attack är bara praktisk i karatetekniken shuto, när handkanten ska slå så hårt som möjligt mot tinningen.

     Både shomen och yokomen uchi är typiska svärdsrörelser, men brukar också tränas med tanto, kniv. Oftast tränar man dem utan vapenredskap, men med samma inställning och utförande som med svärd eller kniv.

     Tsuki är en stöt eller ett slag rakt framåt mot partnern. Det kan utföras med handen eller med såväl svärd som kniv och stav. Det obeväpnade slaget finns i en rad olika varianter och tar helt enkelt efter karatedo, som utvecklat slagtekniken till något mycket sofistikerat och kraftfullt.

     Man håller först armbågen böjd och tryckt mot sidan. Handen är vänd med handflatan uppåt - i aikido ofta öppen med utsträckta fingrar, i karatedo praktiskt taget alltid knuten. Man slår med hjälp av en liten piskande rörelse med sitt centrum och höfterna, som skjuter fram armen i rak linje mot målet - se upp så att inte armbågen åker ut åt sidan, det stjäl kraft från slaget. Strax före träffen ska näven knytas åt hårt, och hårdast ska lillfingret knytas. Slaget ska accelerera i hastighet ända fram till träffen. Det är faktiskt accelerationen mer än hastigheten som gör ett slag kraftfullt.

     Vid träffögonblicket vrids knytnäven ett halvt varv, så att handryggen vänds uppåt. Träffen ska framför allt ske med knogarna på pek- och långfingret, och man ska hamna i en sådan position att armen beskriver en rät vinkel mot kroppen. Träffpunkten ska vara rakt framför ens centrum. Armen ska inte vara alldeles sträckt, utan hålla samma minimala böjning som vid shomen uchi och fall framåt.

     Man gör en kraftig utandning vid själva slaget - gärna också kiai. Fotställningen ska vara bred och djup, för maximal kraft och balans. Innan slaget träffar ska man stå stadigt med båda fötterna på golvet. För att inte omedvetet sakta in slaget före träffen, siktar man långt förbi sitt mål.

     Axlarna ska vara avspända genom hela rörelsen, det är inte med armens muskler man slår, utan med kroppsvridningen och steget fram: när man stannar upp får all rörelseenergi fortsätta i slaget. Lika viktigt är att kroppen inte lutar framåt eller bakåt.

     I karatedo brukar man alltid dra upp den andra armen samtidigt som man slår, så att man omedelbart kan följa upp med ett slag till.

     Det finns två varianter på detta grundläggande raka slag. Den ena är oitsuki, som också kallas juntsuki, där man kliver fram med höger ben och slår med höger hand och vice versa. Den andra är gyakutsuki, där man kliver fram med vänster fot när man slår med högern. I aikido är det förra slaget vanligast, eftersom det liknar det bästa sättet att attackera med såväl grepp som med svärd och stav.

     Vidare talar man om tre mål för slaget, som är tre höjdlägen. Man siktar alltid mot partnerns mittlinje, antingen mot ansiktet, magen eller skrevet. De heter i tur och ordning jodan, chudan och gedan. Ett slag beskrivs alltså på japanska som till exempel gyakutsuki chudan eller oitsuki jodan.

     Det finns i huvudsak tre typer av sparkar som kan förekomma i aikidoträning, men eftersom åtminstone två av dem tar lång tid att träna upp är det oftast bara den första som övas på de flesta klubbar.

     Maegeri är en rak spark. Man lyfter knät högt och skjuter sedan fram foten, med tårna uppsträckta ungefär som när man ställer sig på tå. Det är samma yta som trycker mot golvet när man står på tå, som träffar målet i sparken. Sparken är ganska enkel att genomföra, men det tar en stund innan man lärt sig att vinkla upp tårna. Man bör tänka på att kraftriktningen i sparken ska vara framåt, inte alls i en båge uppåt som när man bara dinglar med underbenet. Därför är det viktigt att lyfta knät riktigt högt, så att foten rör sig vågrätt i själva sparken.

     Man kan sparka högre än vigheten verkar medge, genom att vinkla höften framåt och luta överkroppen bakåt. Dock ska man akta sig för att gå upp på tå med foten som står i golvet - då tappar man balans och stadga. Knät ska vara böjt, så att det blir flexibelt och kroppens tyngdpunkt sjunker. Hela fotsulan ska ligga i golvet.

     Sparkens mål är samma som det raka slagets - jodan, chudan och gedan. Man nämner målområdet först, till exempel chudan maegeri. Gedan maegeri riktas mot knä eller skenben.

     Mawashigeri är en rundspark. Man höjer knät, vänder kroppen på sidan och skickar sparken i en båge mot partnerns sida - huvudet eller magen. Den lägre sparken gedan riktas inte mot skrevet, som sällan går att nå från sidan, utan mot låret eller knät.

     Den här sparken är svår att lära sig. Hemligheten ligger väldigt mycket i hur man vinklar höft och kropp, för att smidigt lyckas sparka i denna båge från sidan. Särskilt svårt är det förstås att komma upp i jodan, där sparken siktar mot partnerns tinning.

     Man kan träffa med fotens ovansida eller med samma yta som vid maegeri.

     Yokogeri är sidsparken. Åter är det knät som ska höjas, sedan vänder man hela kroppen på sidan och skjuter iväg foten i en spark, med hälens ytterkant som träffyta. Hälen ska vara sträckt och spänd. Man vinklar överkroppen bakåt när man vill sträcka ut sparken ordentligt. Också yokogeri utförs oftast i jodan och chudan. Gedan blir hellre mot knä eller skenben än mot skrevet.

     Det finns en lång rad av andra slag och sparkar, men de ovan nämnda är de viktigaste och ojämförligt vanligaste.

     I övrigt kan nämnas uraken, som är ett piskande slag med knytnävens ovansida, oftast riktat mot partnerns huvud. Tettsui är ett slag nedåt med knytnäven, ungefär som när man slår näven i bordet. Shuto är slag med handkanten, ofta i en båge som i till exempel shomen och yokomen uchi. Nukite är en stöt med fingertopparna. Ipponken är ett slag där man knyter näven så att pek- eller långfingerknogen sticker fram och bildar träffyta. Empi är slag med armbågen.

     Ushirogeri är en bakåtspark, som görs genom att man lutar sig fram och skickar foten rakt bakåt, med hälen sträckt och spänd. Ura mawashigeri är en bakvänd mawashigeri, där man sveper med foten i en krokrörelse så att hälens baksida träffar. Sparken sker alltså med att man drar in foten mot sitt lår, i stället för att sträcka ut den - den används ofta för att sparka partnern i ryggen eller nacken.

     Attackformerna med svärd och stav visas längre fram i boken.

Mer om kogeki

Mycket mer information om aikidons attacktekniker finns på min engelska hemsida:

Kogeki - attacks in aikido.