Taninzugake
- flera angripare
Aikidons tekniker och principer härstammar från de gamla
japanska stridskonsterna, som tränades av samurajerna. En
samuraj stod inför två former av strid - dels duellen, man
mot man, och dels slagfältet, där han kunde vara omringad
av hur många fiender som helst. Omringad kunde han i och
för sig bli även under fredstid, för det var ingen trygg
värld samurajerna levde i.
Nå, det har i alla fall inneburit att försvarskonsterna
utvecklats för att fungera både i duell och mot flera
angripare samtidigt. Aikidon behåller i högsta grad denna
allsidighet. Samtliga aikidotekniker ska utföras på ett
sådant sätt att de fungerar mot fler än en angripare.
Den grundläggande strategin för att klara sig när man
omringas av angripare är att inte stå kvar på samma ställe
tillräckligt länge för att kunna bli deras måltavla. Man
kan inte veta hur de tänker attackera eller när, men man
vet vad de siktar på. Försvararen ska alltså hela tiden se
till att förflytta sig med ideliga taisabaki, så att den
som tagit sikte på honom inte lyckas med annat än att slå
till mot platsen där han nyss befann sig.
Det låter i och för sig väldigt stressande, men kräver
inte en sådan brådska som man tror. Det är möjligt att
hålla sig undan, utan att behöva röra sig snabbare än i
rask promenadtakt - bara man vet att röra sig med
kroppsvridningar, oförutsägbart, så att angriparna inte
uppfattar vart man är på väg.
Man hjälper också upp situationen genom att försöka
hålla sig i periferin av deras grupp, om det går att nå
den. Angriparna vill gärna omringa sitt byte så gott de
kan, men deras förflyttning gör också att det alltid är
ganska lätt - i den allmänna villervallan - att söka sig
utanför deras ring. Gör man det elegant kommer angriparna
ideligen att kliva i varandras väg, säkert också stöta ihop
titt och tätt. Genom att se till att röra sig med aikidons
typiska kroppsvridningar och steget snett framåt, i stället
för att bara tåga rakt på, är det inte svårt att undvika
angriparna. Man slinker i stället hela tiden runt dem, och
är de ivriga kommer de att råka angripa varandra.
Det här tränas ganska flitigt i aikido, och det brukar
vara riktigt festligt att hålla på med.
Om man försvarar sig mot två angripare heter det
futaridori, och det är inte särskilt komplicerat - man har
gott om tid att hantera den andre så snart man kastat den
förste. Med blott två angripare är det inte heller särskilt
komplicerat att styra båda två in i en fasthållning - vare
sig de angriper en och en, eller båda på en gång.
När tre personer anfaller heter det
sannindori. Då kan
det vara svårare att hinna med några fasthållningar, så man
brukar hålla sig till aikidons kasttekniker. Det går
förstås att använda även greppteknikerna, men man bör inte
ta sig tid att sätta sig ner med partnern i en
fasthållning. Man använder bara greppen till att leda
omkull angriparna.
Kasten är snabbare och därför mer att föredra ju fler
angripare man har emot sig. Fler än tre kallas
taninzugake,
och då bryr man sig inte om det specifika antalet. De är en
hop, helt enkelt, och man rör sig med taisabaki mellan dem,
kastar omkull så många man hinner med och kommer åt.
Angriparna blir snabbt försiktiga, eftersom de annars löper
risken att få sina kumpaner kastade rakt emot sig.
De kvickaste kasten, och därför lämpligast i
taninzugake, är de som inte kräver något särskilt mixtrande
med partnerns extremiteter - till exempel kokyunage,
kokyuho, iriminage och aikinage. Har man väldig
sinnesnärvaro kan man säkert få in en och annan shihonage
och till och med kaitennage, men det kräver verklig snits.
Man tror gärna att det värsta som kan hända är att två
eller flera personer får grepp om en, för då sitter man väl
fast? Inte nödvändigtvis. Aikidons metod är fortfarande
brukbar. Låt oss säga att två personer håller fast varsin
av försvararens armar. Även om de också drar åt var sitt
håll, så att man sträcks ut mellan dem, är det lätt att
leda deras krafter. Omedvetet balanserar de sina krafter
mot varandra, så att inte hela gruppen ska snubbla åt ena
eller andra hållet. Genom att plötsligt dra åt ena hållet
skapar man därför en stor övervikt ditåt, och kan sedan
utnyttja rörelsen till att vända sig och göra till exempel
kokyuho på först den ene angriparen och sedan den andre -
eller leda ihop dem och kasta båda samtidigt med kokyunage.
Nu lägger vi till en tredje person som står bakom
försvararen och håller honom med ett halslås. Situationen
är faktiskt i allt väsentligt densamma, man måste bara
tänka på att gå ur halslåset åt rätt håll, som är mot näven
och inte mot armbågen. Då kan man lätt vrida sig ur greppet
och kasta gänget, kanske smidigast genom att dra ihop dem
och putta hela gruppen bakåt.
Det sker på så vis att man lyfter ena armen i en båge
och går runt under armarna på den som håller i på denna
sida - åt det håll som halslåset medger att man går. Om
till exempel halslåset är kopplat med höger hand måste man
gå åt vänster och därför under den vänstre angriparens
grepp. När man kommit runt sträcker man ut sina armar åt
sidorna så att man drar den vänstre angriparen åt höger och
den högre åt vänster. Han med halslåset fastnar mellan dem.
Nu är de så pass hopknycklade att man lätt fäller dem genom
att knuffa dem bakåt.
Även om en fjärde person står framför och är i färd med
att slå eller sparka rakt mot försvararen, gör man precis
på samma sätt. Den första kroppsvridningen gör då att man
flyttat sig så att det är angriparen med halslåset som står
i vägen för den fjärdes attack. Det kan också vara roligt
att fylla på med en femte och en sjätte som hjälper till
att försöka hålla fast försvararens armar, så att det är
två personer som håller i varje arm. Och så vidare.
Även om den här typen av träning inte alls är så svår
som den ser ut att vara, blir man förstås ingen mästare vid
första försöket. Man behöver ha god kontakt med sitt
centrum, så att alla rörelser verkligen görs från magen. Är
man mjuk i hela kroppen märker man snabbt, genom att bara
vrida höfterna lite hit och dit, hur man ska kunna slinka
ur flera personers grepp. Det går ju inte att hålla fast en
person så in i norden att han inte kan röra sina höfter.
Ett annat roligt sätt att träna taninzugake är att låta
sig omringas av ett antal angripare, så att de står i en
snygg cirkel där man själv är mittpunkten. Sedan attackerar
allihop samtidigt, till exempel med chudan tsuki eller
shomen uchi. Man kan alltid klara sig genom att göra
taisabaki förbi någon av angriparna, valfritt vilken. Man
bör komma ihåg att ta detta steg riktigt nära angriparen,
så att man kan smita emellan även om de är många och står
tätt i cirkeln.
Knepet är då bara att inte gå för tidigt eller dröja
för länge. Om man går för tidigt, innan angriparna satt sig
i rörelse, kan de ändra riktningen på sin attack och lyckas
träffa. Det är dock inte så farligt att råka börja röra på
sig innan angriparna satt igång, för ens rörelse får dem i
regel att hastigt attackera - för att man inte ska hinna
undan - och då fungerar taisabaki alldeles utmärkt ändå.
Man gör ofta så i aikido, att man genom sin rörelse lockar
angriparen till att inleda sin attack lite snabbare än han
kanske själv tänkt sig.
Om man startar för sent kommer man förstås inte
särskilt långt, så det är ett allvarligare misstag.
Mer om grundteknikerna
Mer information om grundteknikerna i aikido finns på min engelska hemsida:
Aikido basics
