Ken - svärdet

För samurajerna var träning med svärdet en vardaglig självklarhet. Det förhöll sig inte bara så att svärdet var deras främsta vapen och privilegium - andra grupper i samhället var förbjudna att bära svärd, de fick hålla tillgodo med knivar, som i och för sig kunde göras rätt långa. Dessutom ansågs träningen med svärdet som mycket mer än bara ett sätt att öva sig för striden.

     Runt det japanska svärdet växte en hel filosofi. Det fick också många namn, såsom ken, katana, tachi och to, som ursprungligen syftar på olika typer av japanska svärd men används lite si och så. Svärdet ansågs som själens spegel. Den riktigt nobla människan hanterade sitt vapen med en helt annan stil än de mindre renhjärtade, och den allra noblaste skulle aldrig behöva dra sitt svärd ur baljan. Träningen med svärdet ansågs rena själen och höja anden, det blev som meditation i rörelse. Varje god strateg visste också att seger i strid beror mycket mer på mentala och andliga kvaliteter än på fysisk färdighet. Den mognaste, mest högtstående samurajen var en säker vinnare av duellen. Samurajen strävade i sin träning efter att bli som svärdet - ren, rak och skarp.

     Det var också ett häpnadsväckande vapen de hade i sin hand. Det japanska svärdet är ännu idag ett imponerande smide. Med tidsödande omsorg bereds stålet, viks och viks tills klingan består av tusentals lager, behandlas med rituell omsorg och slipas till en skärpa som mäter sig med moderna rakblad. Ett sådant vapen stämmer förstås till eftertanke och respekt.

     I kendo tränas ännu idag den japanska formen av fäktning, men det låter sig inte göras med verkliga svärd. I stället används en attrapp av bamburibbor, shinai, som har sådan böjlighet att träffar inte medför skada - naturligtvis skyddar sig också kombattanterna med rustningar.

     För träning med det verkliga svärdet var det nödvändigt att hålla sig för sig själv, ungefär som skuggboxning. Iaido heter denna träning, som genomförs i kata, förutbestämda rörelsemönster. Man utför en serie av pareringar, hugg och stötar mot inbillade motståndare. Varje kata börjar med att man drar sitt svärd till skydd mot ett tänkt angrepp, och slutar med att man sätter tillbaka svärdet i baljan med en svepande rörelse. Katan upprepas igen och igen under största koncentration, där betoningen läggs på stil och grace, eftersom dessa kvaliteter också kännetecknar det allra effektivaste utförandet. Skönhet och skicklighet hänger samman.

     Kendo tränas inte inom aikido, eftersom det är en kamp mellan två, där båda kan sägas vara angripare. Däremot fungerar iaido bra, eftersom varje kata förutsätter att man blir angripen. Det är också många aikidotränande som övar iaido vid sidan om.

     Man kan också fäktas en del i aikido, men i en modifierad form som kallas aikiken. I aikidons kendo är det alltid fråga om försvar mot en angripare. Man möter angreppet och avstyr det - mer definitivt än i obeväpnad aikido, om man säger så - men man attackerar aldrig själv. Vidare tränar man i aikido förstås obeväpnat försvar mot svärdsattacker. Det kallas tachidori.

     Vid båda dessa träningsformer använder man varken katana eller shinai. I stället föredrar aikidon bokken, en svärdsattrapp av trä, som också kallas bokuto. Träsvärdet har samma lätta böjning och proportioner som det riktiga svärdet, men klingan är rundad i stället för platt och slipad - annat skulle vara svårt med det materialet. Den rundade formen gör att bokken, om den är av till exempel ek eller något annat massivt träslag, inte blir särskilt mycket lättare är ett svärd av stål.

     Miyamoto Musashi, den legendariske samurajen från 1600-talet, utkämpade många av sina dueller med bokken i stället för sitt riktiga svärd. Träsvärdet är onekligen ett dugligt vapen i sig och dessutom liksom angenämare, vänligare än det slipade svärdet, men i aikidons träning ska man ändå minnas att hantera sin bokken som om den vore ett riktigt svärd - annars lär man sig inte den egentliga svärdskonsten.

     Dock bör man ha klart för sig att svärdsträningen i aikido naturligtvis inte ämnar göra samurajer av de tränande, på så vis att själva färdigheten med vapnet har något egenvärde. Orsaken till att den här träningen finns kvar i aikidon är att den för mycket annat gott med sig. Man tränar sitt centrum, sin magandning och att sträcka ut sin ki långt förbi händernas räckvidd. Man tränar också en god kontroll såväl över sina egna som partnerns rörelser, där exakthet blir alltmer i blickpunkten. Man märker helt enkelt att träningen med svärdet utvecklar ens aikido på många sätt, som kanske också skulle komma utan svärdets hjälp men tycks påskyndas av denna träning.

     Dessutom är det intressant att tränga in i svärdskonstens sofistikerade värld, där en stor del av insikterna som vunnits också är användbara inom andra fält av träningen - och livet.

Aiki batto

Information om aikibatto, ett system för svärdsövningar, finns på min engelska hemsida:

Aikibatto