Iaido

Iaido är ett värdefullt komplement till aikidons olika former av svärdsträning, eftersom man då kan bekanta sig med det autentiska svärdet och de villkor som är en nödvändig följd av dess egenskaper. Det är alltså lämpligt att träna iaido med ett svärd av stål, i stället för bokken, men man bör nöja sig med de oslipade varianter på iaito, träningssvärd för iaido, som säljs i budobutiker.

I Japan finns förstås oräkneliga skolor och traditioner inom iaido, och en nästan astronomisk mängd av kata, förutbestämda rörelsemönster. Ett blygsamt sätt att pröva är att träna Japanska Kendofederationens iaido, som heter Seitei iai. Den består numera av tolv kata (två nya lades till år 2000), som tillsammans är en god exempelsamling ur iaidons register.

Här är inte plats för att visa samtliga tolv kata utförligt, men något kan sägas om var och en. De som tränar iaido koncentrerat är exceptionellt noga med detaljerna. Alla vinklar på fötter, armar, svärd och kropp ska vara exakta, varje rörelse precis. I aikido är förstås idealet en smula annorlunda, men innan man tillåter sig att bli vidlyftig i utförandet av iaido bör man försöka lära sig varje kata så nära idealet som man förmår. Därefter får iaido liv när man kan glömma tekniken och alla detaljerna, och i stället röra sig med magandningens kraft och inspiration.

Namnet iaido är mycket symboliskt, dess tre tecken står ungefär för närvarande, harmoni och väg - vägen till harmoni i det närvarande, i nuet. Det kan beskrivas som att vara avspänd och ändå fullt redo där man befinner sig, kanske en antydan om att iaido var ett sätt för samurajen att träna sig så väl mot överraskningar att han inte längre behövde frukta dem. Han kunde vara trygg var han än befann sig.

Iaido är överens med aikidon på så vis att varje kata inleds med att man försvarar sig mot angrepp. Jag har aldrig sett en kata som börjar med att man själv är den som attackerar.

Seitei iai

Tomas Ohlsson på Enighet visar alla 12 formerna i Seitei iai.

Mae är Seiteis första kata och mycket lik den första katan i de allra flesta iaidotraditionerna. Man sitter ner i seiza och tänker sig att man angrips av en annan sittande, som kommer framifrån. Man drar sitt svärd, ställer höger fot i golvet framför sig och sträcker ut svärdet så att spetsen hamnar i ögonhöjd på den tänkte angriparen. Vänsterhanden håller i baljan och drar den bakåt runt midjan.

Sedan drar man sig fram, tills vänster knä hamnar invid högerfotens häl, höjer svärdet över huvudet och griper det med båda händer, kliver fram med högerfoten och hugger rakt ner till gedan. Därmed klyver man den tänkte angriparen.

Nu för man svärdet i en båge ut åt höger, upp till höger tinning, samtidigt som man reser på sig. Vänsterhanden griper åter om baljan. Därefter hugger man snett förbi sitt huvud och i en båge ner mot höger sida. Denna rörelse kallas chiburi och gjordes för att skaka av offrets blod från svärdsklingan.

Därpå växlar man fötter - vänster fot ställer sig bredvid höger, som i sin tur backar ungefär till vänsterfotens tidigare position. Man håller hela tiden blicken riktad mot sin tänkte fallne angripare.

Nästa rörelse heter noto, som innebär att man återför svärdet till baljan. Det tar en god stund att lära sig. Man griper baljan med vänsterhanden så att tumme och pekfinger bildar som en vaddering vid dess öppning, drar svärdsklingans baksida längs med denna öppning - nästan från fästet fram till spetsen. Detta görs genom att högerhanden sträcks framåt och vänsterhanden drar baljan bakåt, samtidigt som höften vrids åt vänster. När spetsen når öppningen vänder man tillbaka baljan så att den slukar svärdsspetsen och låter sedan balja och svärdsklinga gå emot varandra sakta, samtidigt som man sänker sig ner på knä.

Då knäna når golvet ska klingan vara helt inne i baljan och händerna mötas framför magen. Man lägger tummen på parerplåten, tsuba, och trycker inåt så att svärdet fastnar i baljan, som ska vara så trång i öppningen att det krävs en smula kraft för att lossa svärdet ur den.

Slutligen reser man sig, flyttar fram högerfoten till den vänstra, låter högerhanden sjunka från svärdsfästet till kroppens sida och tar tre stillsamma steg tillbaka. Då bör man vara tillbaka på utgångspunkten och är klar med sin kata.

Varje kata slutar med att man med stillsamma, korta steg återvänder till utgångspunkten.

Ushiro är samma som mae, med det undantaget att man börjar med ryggen vänd mot den tänkte angriparen. Man måste därför svänga runt ett halvt varv åt vänster, samtidigt som man drar sitt svärd. Det blir då vänster fot som sträcks fram.

När man ska göra noto växlar man sålunda från vänster till höger fot främst.

Uke nagashi är mot attack från vänster sida. Man lyfter vänster ben, drar svärdet och parerar ett tänkt hugg. Sedan svänger man runt och hugger diagonalt mot angriparen, kesagiri.

Noto görs lite annorlunda här. Man vänder sitt svärd framför sig, så att spetsen pekar åt höger och eggen framåt, sedan vänder man på högerhanden så att den griper svärdsfästet ovanifrån, med ringfingret mot tsuba. Vänsterhanden släpper svärdet och griper baljan. Därpå pendlar man över klingan till vänster sida och drar längs med baljan ungefär som förr - det är för högerhanden denna noto är mest avig.

Tsuka ate börjar inte i seiza. Man sitter på ett annat sätt, som heter iai hiza, där vänsterbenets sida trycker mot golvet och foten befinner sig under ens kropp, medan högerbenet gör detsamma fast framför vänster och med fotsulan så mycket det går - det brukar inte vara mycket - i golvet.

Första rörelse är en stöt med svärdsfästets baksida mot angriparens ansikte, samtidigt som man tar ett stort, bestämt kliv framåt med högerfoten - många stampar ljudligt med den. Därefter drar man tillbaka baljan så att klingan friläggs, vänder kroppen på sidan och stöter svärdet bakåt mot en ytterligare angripare. Genast därpå vänder man sig på nytt framåt och hugger gedan mot den förste angriparen.

Chiburi görs genom att stöta svärdet en liten bit åt sidan framför sig, sedan utför man noto utan att resa på sig, samtidigt som man drar tillbaka högerfoten och öppnar knät åt höger. Därefter reser man sig med ett steg framåt med högerbenet, och följer efter med vänster fot.

Kesa giri görs stående, precis som samtliga följande kata. Man tar ett steg fram med höger fot. Vid nästa steg, med vänsterfoten, griper man sitt svärd och vänder det upp och ner så att eggen - alltjämt helt inne i baljan - riktas nedåt. Vid tredje steget, med högerfoten, drar man svärdet i en huggande rörelse nedifrån och snett upp åt höger. Där vänder man svärdet och griper det med båda händer för ett kvickt hugg tillbaka ner mot vänster sida.

Samtidigt som man backar med högerfoten höjer man svärdet till hasso, vid höger skuldra. Vänster fot backar ett steg samtidigt med chiburi, därefter görs noto och sedan flyttas vänster fot fram till den högra.

Morote tsuki inleds som föregående kata, men på tredje steget dras svärdet i en huggande rörelse framåt. Med tvåhandsgrepp om svärdsfästet avancerar man ytterligare någon decimeter med högerfoten och stöter spetsen framåt, vilket är själva morote tsuki-tekniken. Därefter vänder man sig om, tar ett stort kliv med höger fot och hugger chudan, vänder tillbaka, går åter fram med högerfoten och hugger chudan.

Chiburi görs med en kort rörelse åt sidan och sedan noto på stället.

Sanpo giri betyder hugg åt tre håll. Redan vid andra steget sneddar man av åt höger, drar sitt svärd och hugger med en hand samtidigt som man sträcker ut högerfoten åt samma håll. Därefter griper man svärdet med båda händer, vänder åt vänster och hugger chudan. Tredje hugget är framåt.

Sedan lyfter man svärdet över huvudet i jodan kamae, samtidigt som man flyttar högerfoten bakåt. Backande med vänsterfoten gör man den huggande varianten på chiburi, sedan noto.

Gamen ate inleder med en atemi mot angriparens ansikte med svärdsfästets baksida på tredje steget. Därefter drar man baljan tillbaka från svärdet och vilar det mot höften så snart man svängt runt bakåt. Man tar ett stort kliv med höger fot och stöter fram svärdet i maghöjd. Det ska vara vänt på sidan så att eggen pekar åt höger. Man vänder sig åter framåt, tar ett stort kliv med höger fot och hugger chudan, därefter den chiburi som är en kort stöt med svärdet åt sidan, och sedan noto.

Soete tsuki vänder åt höger på tredje steget, där man drar svärdet, skjuter tillbaka vänsterbenet och hugger med en hand. Sedan griper man med vänsterhanden ovanifrån om svärdsklingan, vrider kroppen en smula åt höger, stiger fram med vänsterfoten och stöter i maghöjd.

Därpå vänder man svärdet på sidan, så att klingan pekar snett ner åt vänster. Vänster hand släpper klingan och griper i baljan, vänsterfoten backar och man gör chiburi med ett kort hugg ner åt höger. Sedan noto.

Shihogiri är hugg åt fyra håll. Vid tredje steget svänger man av snett åt höger, så att säga åt nordost, griper svärdsfästet med båda händerna och slår ner det mot angriparens svärd. Sedan drar man tillbaka baljan från klingan, höjer den mot bröstet och vänder sig mot sydväst och stöter i brösthöjd.

Direkt därefter vänder man åter mot nordost, stiger fram med vänster fot och hugger chudan. Nästa vändning är åt sydost, man kliver fram med högerfoten och hugger chudan. Därpå vänder man sig helt om i nordväst, tar ett stort kliv fram med högerfoten och hugger chudan.

Sedan backar man med högerfoten, höjer svärdet till jodan kamae, backar med vänsterfoten och gör en huggande chiburi, därefter noto.

Nukiuchi

Seitei iai har år 2000 fått två nya former, den elfte och tolfte: Sogiri och Nukiuchi. Förstnämnda är en serie hugg direkt på varandra, medan den andra är väldigt kort med bara ett hugg.