Budo­krönikor

e österländska kampkonsterna inne­håller många motsatspar, till exempel anfall och försvar, hårt och mjukt, eller det på sistone populära inre och yttre. Budo, som bottnar i kinesisk filosofi, ligger nära till för sådana motsatser, vilka mer eller mindre går tillbaka till yin och yang, motsatsernas grundläggande princip.

De två orden syftade ursprungligen på skugg- och solsida, som på ett träd där stammens ena sida får sol varje dag men den andra alltid ligger i skugga. Mycket tidigt i det kinesiska tänkandets historia blev dessa två urprinciper för ett universum av motsatsernas förening. Den klassiska bilden för världsalltet, t'ai chi, är den kända cirkeln upp­delad i yangs ljusa och yins mörka fält, med en prick i vardera som symboliserar att varje ytterlighet innehåller sin motsats. I kärnan av yang finns yin, och omvänt.

Detta är så gott som A och O i den kinesiska filosofin och tenderar att fläcka av sig på varje tanke­konstruktion, varje system och ordning som utvecklas i Österlandet.

I budon talar till exempel Musashi om att gå med yin-yang-fot, varvid han helt enkelt menar att kliva fram, växlande mellan höger och vänster fot, som vid vanlig gång. På flera håll inom budo får också händerna sym­bolisera yin och yang, där då den ena handen är knuten och den andra öppen. Listan på exempel kunde göras hur lång som helst.

Ytterligare ett motsatspar, med särskilt långtgående impli­kationer, är det mellan tradition och förnyelse - mellan gammalt och nytt.

Att det gamla har ett särdeles värde inom de österländska kampkonsterna kan inte ha undgått någon av dess många utövare. Ålder har i sig ett ofantligt värde. Det visar sig till exempel i senioritetens ofrånkomliga betydelse i ostasiatiskt samhälle - ju äldre man blir, desto större auktoritet besitter man. Det betyder också att konster av äldre datum möter större respekt än de nyare. En filosofi som fötts först detta sekel skulle knappast av kineser eller japaner kallas filosofi, en kampkonstskola som inte hämtat sin grund och merparten av sitt register ur sekelgamla källor har svårt att locka proselyter. Tillspetsat kunde man säga att äldst är bäst.

Ändå finns utrymme för förnyelse, annars skulle förstås hela kulturen under några seklers lopp ha förtvinat. Denna förnyelse bör dock utföras av någon människa med betydande mått av ålderns rätt. Det är bara de äldsta, de med störst förankring i det förflutna, som anses ha rätt att komma med nyheter - vilka ändå bör vara måttliga, allra helst bara en ny tolkning av det gamla arvet.

Österlänningarna tillåter sig ändå förnyelse - otålig­heten och skaparlustan saknas inte hos dessa folk heller. Vad de dock ofta gör, är att maskera dem bakom ålderns kosmetika. Antingen låtsas man helt enkelt att det är fråga om nya upptäckter ur det förflutna, ungefär som när arkeologer hittar lämningar efter svunna kulturer, eller menar att man med vissa förändringar återför saker och ting till ett tillstånd som är sannare gentemot ursprunget - och undviker att alltför noggrant försöka bevisa det. Man är förstås också angelägna om att kvickt göra sina nyheter till traditioner, för att de så snart som någonsin möjligt ska genomsyras av det konserveringsmedel som själva tiden på detta vis utgör.

På något märkligt vis innebär det ovanstående samman­taget, att man får en bild av en värld där allting av betydelse tillkom vid själva tidens begynnelse, i evigt fördold urtid, och att därefter ingenting särskilt har hänt.

Det västerländska perspektivet - åtminstone under detta sekel - har mer och mer blivit att prisa det nya och misstänksamt rynka på näsan åt allt ålderstiget. När något är nytt framhävs detta som en särskilt god egenskap i sig. Inom budokonsterna innebär det att man i väst gärna ändrar och stuvar om, just i avsikt att få sina konster att se moderna ut. Klädsel modifieras, rörelser piffas upp, tekniker läggs till och terminologin drar mot det amerikanska - det sistnämnda har ännu inte blivit realitet, men inflytandet är ändå tydligt. Det blir förstås lätt såsom för bilar och slalomutrustning - den senaste årsmodellen är vad som gäller, alldeles oavsett eventuella jämförande kvalitetsbedömningar. Man råkar ofta, som konserva­tismens fader Burke varnade för, kasta ut barnet med badvattnet. Det är inte heller säkert att alla dessa hastigt uppkomna nyheter kommer att visa sig stå emot tidens och användningens prövningar ett endaste dugg.

Dessa två motsatta värderingar är tydliga i exempelvis karatens två tävlingsformer - kata och kumite, form och fighting. Den förstnämnda har sina rötter till och med före karatens framväxt, medan den senare utvecklats först under 1900-talet, och deras respektive förespråkare ställer gärna tradition mot det moderna, historia mot förnyelse. Oftast väljer karateutövare att favorisera det ena framför det andra, och inte så sällan fnysa åt motsatsen.

En sådan attityd leder nog till halverad, ofullgången budo. Man borde väl sträva att efterlikna den kinesiska symbolen med yin och yang, med ett stänk av vardera i det motsatta. Att hålla på traditionerna ger onekligen en tillförlitlig och rik bas, men borde inte bli så regelmässigt och ritualiserat att all experimentlusta portförbjuds. Att ständigt utveckla och förfina är definitivt förtjänstfulla ambitioner, nödvän­diga för att konsten alls ska kunna ha något värdefullt att erbjuda människor i denna i många stycken - om än långt ifrån alla - föränderliga värld. Det vore dock en tragedi om vi därmed skulle råka tappa greppet om vår konsts rötter och de insikter som tidigare generationers snillrika utövare förstod att inkorporera.

Varken traditioner eller förnyelse har något egen­värde, de måste båda underordna sig en högre avsikt, som inte kan ta plats någon annanstans än just där de båda ytterlig­heterna möts - i nuet.

1. Från Newton till Einstein
2. Funkar det?
3. Stillhet och monotoni
4. Tävlingens kontra
5. Det svarta bältet
6. Den förnämsta kampkonsten
7. Do
8. Kampkonst
9. Ordsvadebudo
10. Tradition och förnyelse
11. Klubbens inre krets
12. Och åren går
13. Fullblodsegoisten
14. Harar och sköldpaddor
15. Besvärjelse