Budo­krönikor

ven om det var redan under 1900-talets första decennium som budokonsterna introducerades, genom boxaren och jiu-jitsuvirtuosen Viking Cronholm, och vi nu raskt närmar oss seklets slut, måste sägas att svensk budo knappt lämnat barn­domen - i alla fall om vi applicerar det slags tidsperspektiv som i Österlandet är brukligt för dessa konster. Budons historia i Asien sveper ju över århundraden, i vissa fall även årtusenden. Då är knappa hundra år inte stort mer än ett ögonblick.

Ännu kortare är tiden för andra budoarter i Sverige. Först på 50-talet gjorde judo i egentlig mening entré och först decenniet därefter karate, kendo och aikido. För kungfu och taekwondo skulle det dröja ytterligare tiotalet år.

Nå, vartefter decennierna marscherar förbi måste ändå sägas att svensk budo mognar, likaså att dess utövare kan tillgodoräkna sig icke föraktliga mängder av erfarenhet. Här är ju budon närmast unik inom idrottsrörelse, så tillvida att folk inte slutar när de lämnar tonåren, utan tränar och utvecklas under hela sin livstid.

Trots att det flutit en hel del vatten under bron sedan Viking Cronholm gjorde sitt sista kast - och han höll på upp i den mest aktningsvärda ålder - har vi förmånen att fortfarande ha i behåll en lång rad av svensk budos pionjärer, inte så få av dem alltjämt ytterst aktiva. Det är en tillgång som är svår att överskatta, även om mången ung idrottare kanske skyndar att rynka på näsan åt herrar (ja, det är i övervägande grad fråga om män, än så länge) som fyllt såväl femtio som sextio och sjuttio, och som inte längre svingar sina ben vigt omkring i luften eller rullar likt tunnband över mattorna. Våra seniorer har förhopp­ningsvis andra kvaliteter, att döma av hur österlänningarna ser på sina äldste.

I Asien är ålderdom i sig en merit - kanske den förnämsta. Därför omges gamla budolärare med en högaktning som närmast leder tankarna till kungligheter. Det är när instruktörerna passerat de 60 som de verkligen anses blomma, deras budo bländar och de insikter de har att förmedla anses som värdefullast.

Vad är det då som kommer med åren, när man tränat så länge som uppemot ett halvt sekel. Ja, eftersom det för de flesta av oss återstår åtminstone halva den tidsrymden, kan vi väl bara gissa - eller studera dessa gamla österlänningar och ana. Men visst kan man själv märka den diskreta förfining av grundläggande rörelser och tekniker, som inträder när man utfört dem regelbundet i många år?

Det är nog sant att man på tre år har fått god hum om en budoart och dess tekniker, men när det blir tre till och tre till, tio eller tjugo - det är då som saker och ting verkligen börjar falla på plats. Den allra enklaste rörelse blir liksom enklare, självklarare. Från nybörjarens förvirrade sprattel till den avancerade elevens snitsiga och fartfyllda träning är avståndet lika stort som uppenbart - men från den avancerade nivån till vad vi kunde kalla nestorns budo, är inte skillnaderna lika tydligt iögonenfallande. Man får liksom kisa för att se det.

Och lustigt nog är det, efter den första raska utveck­lingens sjumilasteg, efterhand allt mer tidskrävande att utvecklas i allt mindre detaljer, allt minimalare korrigeringar. Ändå betyder dessa tidsödande putsningar med tiden också allt mer.

Man kan säkert jämföra med hur Miles Davis vid slutet av sitt liv fick liv i tonerna ur sin trumpet, eller hur Picasso vid fyllda 90 förmådde penseln att dansa fram färg på duken. Något virtuost, en långt gången syntes, stiger fram efter riktigt många års träning. Inte sällan har denna syntes och förfining sådana kvaliteter att det får en air av magi.

Detta är självklarheter i österländsk tankevärld, förstås, men inte heller i västerlandet några revolu­tionerande nyheter. I just vår tid må ungdomen dyrkas som en enda saliggörande tid för människan, som alla önskar evigt förbli i - möjligen undantaget de som själva är ungdomar - men i vår historia har det oftast varit ålderdomen som ansetts kröna människan. Platon, som i hög grad bildar grund och rotverk för hela det europeiska tänkandet, hade svårt att föreställa sig hur människor under sådär 60 eller rentav 70 alls kunde betros med något av betydelse. Man har genom århundradena nog mestadels ansett att män­niskan är en så komplicerad varelse, att hon behöver sisådär 60 år på sig för att bli vuxen.

Hur det än förhåller sig med den saken, är det tveklöst så att svensk budo mognar när dess äldsta utövare har så mycket som ett halvsekel av träning bakom sig. Dit återstår åtminstone ännu ett par decennier, med några enstaka undantag. Då har vi budoutövare i alla åldrar, med alla grader av erfarenhet. Jag ser fram emot den dagen - för egen del, förvisso, men också för att kunna fröjdas över anblicken av flera åldringar, nestorer, inom svensk budo. Hur ska inte de kunna inspirera, imponera, entusiasmera? Det är värt att vänta på, och värt att slita för - dag efter dag efter år i sin dojo.

Det är för mig så här enkelt: om man inte kan ta det med sig genom hela livet, och hela tiden fortsätta att utvecklas i det - vad är det då värt?

1. Från Newton till Einstein
2. Funkar det?
3. Stillhet och monotoni
4. Tävlingens kontra
5. Det svarta bältet
6. Den förnämsta kampkonsten
7. Do
8. Kampkonst
9. Ordsvadebudo
10. Tradition och förnyelse
11. Klubbens inre krets
12. Och åren går
13. Fullblodsegoisten
14. Harar och sköldpaddor
15. Besvärjelse