Budokrönika 13

Budo med japanska tecken (kanji).

Tankar om kampkonst, ur Fighter Mag på 1990-talet


Aikidofötter
Aikidofötter. Foto: Gunilla Welin.


Fullblodsegoisten

Jag skulle vilja fortsätta att spåna på det tema som förra krönikan handlade om: klubbens sociala liv. Förvisso är träningen viktigare än umgänget med klubbkamraterna - åtminstone i teorin - men den är inte opåverkad av hur stämningarna i klubben skiftar.

       Inom socialantropologin studeras hur människor ordnar sina samhällen och sitt sociala liv. Det har traditionellt mest gjorts på så kallat primitiva samhällen - djungelbyar i Afrika, Amazonas och på Borneo, isolerade bergsbefolkningar i Himalaya, och så vidare. Numera riktar sig dock allt oftare det socialantropologiska studiet direkt mot moderna samhällsgrupper - radhusfolk i Stockholms förorter, överklass i Madrid, gettobefolkning i South Bronx, och så vidare. Det finns inom denna vetenskap en del friska synvinklar för mänskligt liv, upptäckter som har betydligt vidare tillämpning än på de uråldriga jägar-samlarsamhällena.



       I dessa gamla samhällen, som räknas till de första för människoarten, råder så kallad allmän reciprocitet: alla delar lika på allt. Det innebär att om två personer i ett sådant samhälle till exempel ger sig ut på fiskafänge, och en av dem fångar en fisk, så delas den på mitten och de tar varsin lika stor bit hem till middagsmålet. Till och med är det så konsekvent, att om båda fångar varsin fisk, delas båda dessa byten på mitten och byts mellan kamraterna. Den allmänna reciprociteten är så helig, att inget sammanhang är undantaget.

       Man måste konstatera att det är en vacker princip, dessutom nödvändig i en värld där livsmedel inte finns i drivor på butikshyllor i kvarteret.

       Alla deltar dock inte med samma liv och lust. Ibland dyker det i ett sådant litet samhälle upp någon rackare, som inte har hågen ställd till att dela med sig. Han vill i stället roffa åt sig allt vad han bara kan - även till den grad att han omöjligt kan äta upp det hela själv. När han fångat en fisk, precis som bygrannen, gömmer han sin fisk och kräver högljutt att få hälften av grannens fångst.

       Detta anses förstås som en styggelse, som generar alla byborna å det grövsta. De tror länge att det är fråga om misstag, att det finns någon acceptabel förklaring, och vill helst sopa saken under mattan. Men i längden, om denna fullblodsegoist fortsätter att bete sig sammalunda, skrider de till handling.

       Först varnar de honom i skarpa ordalag och kräver att han bättrar sig. Om det inte hjälper rinner till slut deras tålamod ut och de utvisar honom från byn. Om den är placerad mitt i vildvuxen djungel är det inte lätt att ensam klara sig utanför dess gemenskap - man kan kvickt dö av sådan isolering. Den där fullblodsegoisten brukar efter något dygn komma mycket skärrad och ångerfull tillbaka, och får då en ny chans. Det brukar lösa sig.

       Denna abnormitet i jägar-samlarsamhället kallas av socialantropologer för en freeloader, en som vill slippa undan lasten. Hur det kommer sig att han dyker upp, då och då, vet ingen. Men i jägar-samlarsamhället vet de hur de ska råda bot på honom.

       Jag vill påstå att det finns freeloaders också i vårt moderna samhälle - ja, att det dräller av dem: folk som kräver sin beskärda del, men aldrig bjuder till, som ropar om sina rättigheter men aldrig skänker en tanke åt sina skyldigheter. De roffar åt sig, mer än de någonsin kan ha glädje av.

       Problemet hos oss är att vi förlorat metoden att komma tillrätta med dem. Förvisso har freeloadern en begränsad möjlighet att lura och utnyttja en och samma grupp i samhället - när de väl genomskådat honom upphör de att låta sig luras, och han har inget mer att hämta där. Men då finns hundra och åter hundra andra samhällsgrupper att söka upp - han behöver aldrig spendera det där dygnet i vilda djungeln, som kunde få honom på andra tankar.

       Ärligt talat misstänker jag att vårt samhälle i hög grad styrs av freeloaders. De säger att människan till sin natur är egoistisk och att det är rätt att roffa åt sig. De styr in samhället på en sådan kurs att bara de mest hänsynslösa tjänar på det, bara de mest giriga har lag och ordning på sin sida. De anser att världen är deras smörgåsbord, att glufsa i sig efter behag - utan att ens behöva diska efter sig.

       Också på klubben dyker dessa upp, om än aldrig så sällan. De letar upp vad privilegier en klubb må innehålla för ett gynnat fåtal - och sätter all sin håg till att uppnå dem. Det kan gälla grader, om detta spelar stor roll i klubbens hierarki, eller styrelseposter, tränaruppdrag. Man känner som alltid igen dem på att de har bråttom att tala om sina rättigheter och andras skyldigheter, om vad de behöver och aldrig om vad de kan erbjuda. När de någon gång har något att tillföra, är det alltid kopplat till att de ska få något i utbyte - ära, fördelar, erkännande. Att blott bjuda till, utan något i retur, det ingår inte i deras förmåga.

       Om träningen är krävande, kommer de snart att göra allt för att slippa den - och ändå spela en central roll i klubbens ordning, till exempel som instruktör med lagom egen insats på träningen, eller som styrelseledamot, allrahelst ordförande, och säger sig därmed genom sitt tunga värv i ledningen inte ha tid för träningen - hur gärna de än vill.

       För dem är klubben en tårta, och det gäller att nypa åt sig den allra största biten. De är inte nöjda om det finns minsta smula som hamnar i annan gom än deras egen. Och det frestar förstås på ohyggligt i klubbsämjan, i synnerhet om de lyckats tillförskansa sig en sådan position - vilket de är snabba på - att de inte hur som helst kan skuffas åt sidan eller åthutas. Går det riktigt illa kan de ta över helt, och klubben kommer verkligen att förvandlas till en tårta, där envar som inte armbågar sig fram till fatet kommer att bli helt utan.

       Lyckligtvis har de flesta klubbar så mycket sammanhållning och sundhet, att de förstår att slänga ut freeloadern i djungeln, det vill säga ut ur klubbens gemenskap. Därmed kan freeloadern ändå sägas fylla en värdefull funktion, som mätsticka på hur stark och frisk klubbandan är, och som en process - alltid obehaglig och konfliktfylld - genom vilken klubbens medlemmar gjuts mera samman.

Stefan Stenudd, 1996

  1. Från Newton till Einstein

  2. Funkar det?

  3. Stillhet och monotoni

  4. Tävlingens kontra

  5. Det svarta bältet

  6. Den förnämsta kampkonsten

  7. Do

  8. Kampkonst

  9. Ordsvadebudo

  10. Tradition och förnyelse

  11. Klubbens inre krets

  12. Och åren går

  13. Fullblodsegoisten

  14. Harar och sköldpaddor

  15. Besvärjelse






Min aikidobok

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido - den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido. Klicka på bilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.