är detta skrivs befinner vi oss på Enighet, liksom de flesta budoklubbar i landet, i starten för vårterminens nybörjare. Denna period är smått nervpirrande: hur många blir det den här gången, och vilka talanger döljer sig bland dessa fumliga, som de första träningspassen knappt verkar kunna skilja höger från vänster eller upp från ned? Lika lite som man kan motstå att granska nybörjarna en efter en för att utröna vad de ska förmå och hur långt de ska lyckas gå på budons långa väg, lika små är chanserna att gissa rätt i saken.
Själv har jag efter många varv med nybörjare bara kunnat konstatera att oddsen är mycket stora för att man ska ta helt miste. De som i starten tycks visa den mest paranta fallenhet för budo och redan första träningspasset lyckas rulla närmast ljudlöst över mattan i framåtfall, eller till och med skilja på omote och ura, fram- och baksida i teknikers utförande, visar sig oftast vara just de som ger upp först. I stället är det inte så sällan de som tycks ha allra störst svårigheter även med de enklast övningarna, som i längden blir kvar och utvecklar en särdeles stor förmåga.
När det gäller de omedelbara talangerna, tror jag att de kommer till en gräns efter ungefär ett par terminer - när de nått en teknisk färdighet som gör att de utan större svårigheter genomför de flesta tekniker i sin budoarts program. Kanske är det på nivån 4 eller 3 kyu, åtminstone i aikido, medan andra budoarter - med fler kyugrader - kan se det strax innan dess. Då slår de plötsligt huvudet i väggen, när de inser att de tekniska färdigheterna bara är inledningen på träningen - det är nu finesserna, den högre utvecklingen av budo, ska begynna. Och den har för alla - oavsett hur vidunderlig talang de besitter - sina murar att bräcka, sina backar att kämpa sig uppför, sina koan och gordiska knutar att lösa. Rätt vad det är blir det alltså svårt, även för den som dittills upplevt träningen som något av en dans på rosor.
De flesta som först då blir varse hur svårt det egentligen är med budo - om man ska nå långt - de drattar förvånat omkull, skakar på huvudet och ger upp. Den första motgången dröjde så länge att de innan dess intalat sig att den aldrig skulle drabba dem, varför de inte har ett uns beredskap eller motivation när den slår till. I detta ögonblick brukar de flesta talanger gå förlorade för klubbarna.
Däremot de nybörjare som har två vänsterfötter och tummarna mitt i händerna, och som brottas i ett år eller mer bara med en så grundläggande sak som att falla någorlunda likvärdigt på vänster och höger sida, eller med att få till falltekniken över huvud taget, dessa envetna eftersläntrare har redan från början stött på motgångar - hur många som helst - och väntar sig inget annat. I stället förstår de att uppskatta sina framgångar i träningen, hur små de än är, och upptäcker att även den tjockaste mur kan bräckas om man bara kämpar tillräckligt länge. Det heter ju kampkonst, och det stämmer utmärkt på dessa elevers realitet. Man kämpar med sig själv.
Det påminner förstås om haren och sköldpaddan, den gamla fabeln, där den kvicka haren i deras löptävling snart har så stort försprång att han slår sig ner före målsnöret och vilar en stund, i övermod. Det går inte bättre än att han somnar och sover så länge att sköldpaddan i sin tröga marsch lyckas passera målsnöret.
Talang har sina avigsidor. Det som i längden avgör en persons utveckling inom budo, som inom det allra mesta, är med vilken hängivenhet man ger sig i kast med uppgiften. Jag tror att den som verkligen är beredd att ägna hela sitt liv åt att lära sig dessa eller andra konster, genast med denna beslutsamhet påbörjar en imponerande utveckling. Den som däremot bara är beredd att satsa säg 50%, kan därmed aldrig lära sig mer än hälften av något alls. En självklar matematik.
Det finns nog begåvningar av sådan särdeles kvalitet, att de trotsar varje regel - även ovannämnda matematik. Somliga få är så välsignade att de med minsta ansträngning når de mest svindlande höjder, eller genom att göra helt fel får till det mera rätt än någon innan dem förmått, och så vidare. Dessa enstaka trotsar varje regel och varje förutsättning - det är i själva verket deras livsvillkor, den kaotiska, paradoxala kärnan i deras talang. Men förutom dessa glesa, märkvärdiga undantag, är talang förmodligen sällan annat än små, små krusningar på ytan av det hav som människans inre resurser utgör. Det är inte mycket som vi inte alla har möjlighet att lära oss, till och med att excellera i. Vår inställning avgör, i mycket högre grad än några givna personliga förutsättningar, och den styr vi - någorlunda - med den egna, så kallat fria viljan.
Som instruktör måste man därför alltid försöka komma ihåg och agera efter det faktum att alla kan, eller kommer att kunna - men de tar sig fram i olika takt. Det gäller alltså att försöka se och känna igen den långsamma utveckling som är sköldpaddans, i synnerhet så att man kan skönja dess allmänna riktning och därmed ställa upp en och annan vägvisare när det är nödvändigt. Och det gäller att försöka komma på hur man kan förbereda den kvicka eleven på kommande motgångar, så att dessa inte avskräcker - eller, om det kommer till det, väcka haren när han tar sin tupplur.
Slutligen måste man som instruktör förlika sig med det ofrånkomliga faktum att inte alla nybörjare blir kvar för evigt, inte ens de som når riktigt långt. Det är ofta sorgliga farväl, men när dessa avsked än kommer vet man att eleverna ändå fått något med sig, och detta något - hur otydligt det än må vara - är en gåva som är outslitlig. Lärdomens förunderliga villkor: ju mer den används, desto hållbarare blir den.
