Budokrönika 3

Budo med japanska tecken (kanji).

Tankar om kampkonst, ur Fighter Mag på 1990-talet


Iaido med Ichimura
Iaido, svärdskonsten, med Toshikazu Ichimura på 1970-talet. Foto: författaren.


Stillhet och monotoni

När man gör TV i USA är det en grundläggande princip att aldrig låta kameran vila på samma objekt mer än fyra sekunder. Det anses att tittaren tröttnar därefter. Man kan klippa fram och tillbaka mellan till exempel två pratande personer, eller från helbild till porträttbild på en och samma figur - men aldrig behålla en bildvinkel mer än fyra sekunder.

     MTV med sina musikvideor har ökat på takten genom att ytterst sällan dröja så länge som fyra sekunder mellan klippen. På tre, fyra minuter hinner klippen i det närmaste bli lika många som i en hel långfilm - det medför ofta att de känns precis lika långrandiga.



       Att TV frestas till denna vidunderliga brådska är inte så underligt, eftersom ögats uppfattningsförmåga matchar de snabba klippen. Vi blir alltmer vana vid att läsa bilder, och läsa dem kvickt. Kanske vill TV garantera sig om att varje bild vi läser ska vara TV-rutans - de strävar efter monopol.

     Den raka motsatsen är i så fall en tavla, bilden som aldrig förändras. Rättare sagt nästan aldrig - såväl oljefärg som akvarell håller sig intakt i århundraden. När ögat vilar på en tavla mer än de fyra sekunderna har något mycket märkligt ägt rum: en enda bild, ett fruset ögonblick, betraktas under en tid som är ofantligt mycket längre än ögat egentligen behöver.

     Tar man sig tålamodet att betrakta bilden under flera minuter, så blir perspektivet svindlande. Vad är det egentligen som händer när ögat stannar kvar så länge vid något som det hann registrera på mindre än en sekund? Har man valt en tavla som ögat trivs med, kan man dröja där med blicken en god stund, och därmed känna ett särdeles behag.

     Inom budokonsterna dräller det av detta fördröjda tillstånd - fast då översatt i rörelser. Till synes enkla, grundläggande rörelser upprepas timma efter timma, år efter år - och de förfinas hela tiden. Monotonin i träningen är något av en huvudsak.

     Se till exempel på karatens raka slag, där nybörjaren får slita länge innan vinklarna är korrekta, liksom vridningen och handens form, sedan ännu mer för att kroppen på rätt sätt ska ge impuls och kraft åt slaget, för att andning och koncentration ska stämma, för att allt ska flyta samman till en reflexliknande självklarhet.

     När man äntligen nått dit är man inte alls klar. Nej, det är först då som träningen börjar på allvar. Då kommer det evinnerliga upprepandet, monotonin i att utföra exakt samma rörelse om och om igen, år efter år, för att därmed utveckla en förmåga som man i början inte ens anade. Även om slaget för den utomstående iakttagaren ser praktiskt taget identiskt ut genom alla år av träning, genomgår det gång efter annan rena metamorfoserna - framför allt i upplevelsen hos den som utför det.

     I den klassiska japanska svärdskonsten är detta A och O. Svärdshugget, en till synes banal rörelse, måste tränas i decennier innan man når de meningsfulla insikterna om det. Den som inte behärskar det grundläggande raka hugget ska inte tro att han behärskar någon annan rörelse med svärdet. Och omvänt: den som verkligen lärt sig hugget, ska inte ha någon svårighet med andra svärdsrörelser.

     Man hugger med kropp och psyke i förening, förstås. Men det som mer och mer blir tydligt är hugget som idé, som ett slags vision. Såväl armarnas muskelarbete som den blanka klingan liksom tynar bort med tiden. Kvar är svärdshuggets idé, som blir alltmer påtaglig, alltmer verklig. Att tänka hugget - eller kanske hellre känna det - är hela saken. Om svärdet är draget eller vilar i baljan gör ingen skillnad. Om hugget helt och hållet utförs just genom att man får idén om det - hur skulle det kunna misslyckas?

     Den berömde karateinstruktören Harada, som bor i England men fordom gästade svenska karateklubbar då och då, lär öva svärdshugg på ett eget vis. Han lyfter och sänker svärdet i en huggrörelse, som från början till slut tar uppemot tre kvart. Monotonin i den ofta övade rörelsen förs sålunda mot stillheten. Det kvicka hugget sträcks ut till en jämförelsevis så gott som oändlig tidsrymd. Varje millimeter av rörelsen blir kartlagd - intuitivt.

     Det är förstås zens perspektiv som gömmer sig i dylika övningar. I zen kastar man bort sin förståelse av det självklara, för att börja om från början med precis allt. Inget tas för givet, inget passerar obemärkt.

     När zen övas konkret sker det främst på två sätt - man sitter och man går. Gåendet sker sakta, prövande, ett steg i taget, som om man inte var säker på hur det går till, som om man förundrades över hur benrörelserna förflyttar människan över golvet.

     Sittandet, zazen, är en övning i stillhet. Det är inte alls så att man sitter för att nå satori eller andra sköna mål. I zen betonas igen och igen: man sitter för att sitta. Har man ambitioner så innebär dessa ett slags rörelse, och stillhet blir omöjlig. Bara om man frigör sig helt från målsättning, även från nyfikenhet om vad man ska få uppleva, har man verkligen satt sig. Det är ingen lätt sak, men sedan kan man sitta. Då är det dags att för första gången verkligen resa sig.

     Jag är rädd för att bland annat TV lurar oss till att alltid begära ögonblicklig belöning för våra handlingar och ett oändligt antal variationer, ungefär i enlighet med T-tröjan som säger: "Den som har flest prylar när han dör vinner". Då är det inte möjligt att göra de många upptäckter som bara monotonin och stillheten kan ge. Särskilt avkopplande är det inte heller.

Stefan Stenudd, 1994

  1. Från Newton till Einstein

  2. Funkar det?

  3. Stillhet och monotoni

  4. Tävlingens kontra

  5. Det svarta bältet

  6. Den förnämsta kampkonsten

  7. Do

  8. Kampkonst

  9. Ordsvadebudo

  10. Tradition och förnyelse

  11. Klubbens inre krets

  12. Och åren går

  13. Fullblodsegoisten

  14. Harar och sköldpaddor

  15. Besvärjelse






Min aikidobok

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido - den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido. Klicka på bilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.