Budo­krönikor

åsom i de flesta idrotter är det tävlingarna som gör mest väsen av sig också i budo­sporterna. Ändå är det inte fler än kanske cirka 5% av alla budoutövare som deltar i tävlingar. De allra flesta är fullt tillfreds med att kämpa på trä­ningspassen för att förfina sina egna tekniker och i budons långsiktiga perspektiv utveckla en allt högre grad av skicklighet och förmåga.

Därför är det märkligt vilken uppmärksamhet och vilka resurser som ägnas åt tävlingarna, framför allt från centralt håll i Budoförbundet. Det tycks mig som om de högst uppsatta i förbund och sektioner hyser en särskilt het passion för tävlingar. Det kanske helt enkelt är ett uttryck för att de där uppe inte har så mycket annat att förgylla sin verksamhet med, än pompan på tävlingsevenemang, samt glittret från medaljer vunna på den internationella arenan.

Jag vet också att man anser tävlingarna vara bästa fora för reklam och marknadsföring av idrotterna.

Uppmärksamhet vunnen på tävlingsarenan har dock ett allvarligt aber i att det ger en missvisande bild av verk­samheten, eftersom träningen vardagsvis handlar ganska lite om tävling - utom på de få klubbar som så gott som exklusivt inriktar sig på detta. Man riskerar alltså att göra reklam för något annat än det klubbarna erbjuder, vilket i det långa loppet är mycket dålig marknadsföring.

Jag tror att mycket vore vunnet om budosporterna i stället kunde koncentrera sig på reklamåtgärder som visade upp den normala träningens form och för­tjänster. Det görs till exempel i alla de upp­visningar som hålls såväl på stora sporthallsgalor, som i många klubbars egna lokaler vid terminsstarterna. Förvisso kan också sådana tillställningar - när dramtisk ljussättning och dundrande hifimusik kom­mer in - hamna långt från den dagliga träningen, men särskilt på mer anspråkslös klubbnivå är de nästan alltid charmerande förevisningar i det allra bästa av kamratskap, självutvecklande ansträngning och förnämlig budoanda.

Nu tränar jag själv aikido, där tävling är så gott som tabu, och talar därmed förmodligen ganska mycket i egen sak, men tävlingarnas avigsidor är det inte alls bara aikido­utövare som betonar. I Japan finns en församling av centrala gestalter inom de stora budosporterna, ett slags Japanskt Budoförbund, som 1987 fastställde en författ­ning för budo. Där uttalas tydliga varningar om täv­lingarnas baksida:

"Idag har budon spritts över världen och dragit till sig ett starkt internationellt intresse. Dock är en blind fascination inför ren teknikträning och obefogad uppmärksamhet på att vinna, ett allvarligt hot mot budons essens."

Författningen tar inte alls avstånd från tävling, men betonar att medaljer och segrar inte alls får bli träningens mål. "I en match och i framförandet av kata", säger författningen, "ska man manifestera budo­anda, anstränga sig till det yttersta, vinna med blygsamhet, acceptera nederlag öd­mjukt och ständigt visa upp en sansad attityd."

Dessa nobla karaktärsdrag är inte alltid de mest fram­trädande på stora tävlingar.

Men det är inte bara karaktärsprövningen som är svår i samband med tävlingar. När tävling införs i en kampkonst måste förstås regler till, och dessa påverkar ofrånkomligen kampkonstens utseende. Tekniker som en gång utvecklats ur kamp- och stridskonst anpassas mer och mer för att fungera bättre på tävling, vilket inte alltid betyder att de blir mer funktionella och mer förfinade.

Sålunda har till exempel judo, bland annat för att undvika skador, lyft ut ett stort antal tekniker ur den repertoar som var Jigoro Kanos vid tiden för judons tillkomst. I karatedo har i viss mån detsamma skett, när man till exempel förbjudit tekniker med öppen hand och ytterst sällan i tävling ägnar sig åt någon som helst greppteknik.

Den kanske allvarligaste förvrängningen som tävling åstadkommer, är att man tvingas lämna den under­bara princip i budo som slår fast att anfall är sämsta försvar. Alla budokonster är till sin natur defensiva, inväntar angreppet i stället för att förekomma det. Denna både pacifistiska och strategiskt överlägsna metod skulle leda till vansinnigt trista tävlingar, så den har där ersatts med angreppstänkande. Man får till och med varning om man är passiv.

Det är klart att tävling också har något att ge - framför allt en prövning av den egna förmågan under villkor som inte är särskilt tillrättalagda, alltså under maximalt motstånd. Å andra sidan finns också här ett tänkvärt krux. Det är sant att man i budo övar för att bli allt bättre och förmå allt mer - men det ska vara i förhållande till en själv. Segrar över andra väger lätt, vilka medaljer det än är fråga om, i jäm­förelse med segrar över en själv.

Också på den punkten är tävling missvisande.

Kanske är den största utmaningen vad gäller tävling helt enkelt att mogna ifrån den, såväl individuellt som för budosporterna i sin helhet. Det är i så fall en läxa som inte alls begränsar sig till budon, utan kunde läras med samma fördel av andra idrotter. Men då blottas ett märkligt tillkortakommande, som budosporterna är sällsynta undantag från: de allra flesta idrotter är så beskaffade, att om man tar bort tävlingsinslaget har de inget kvar.

Det stämmer till inspirerande eftertanke att budon inte är så funtad.

1. Från Newton till Einstein
2. Funkar det?
3. Stillhet och monotoni
4. Tävlingens kontra
5. Det svarta bältet
6. Den förnämsta kampkonsten
7. Do
8. Kampkonst
9. Ordsvadebudo
10. Tradition och förnyelse
11. Klubbens inre krets
12. Och åren går
13. Fullblodsegoisten
14. Harar och sköldpaddor
15. Besvärjelse