Budo­krönikor

örr - på den gamla goda tiden, som det brukar heta - var de flesta budoklubbarna i landet just budoklubbar, med flera av de japanska kampkonsterna på programmet: nästan alltid judo, inte sällan ju-jutsu med någon stavning, allt oftare karate, i något färre fall aikido och här och där kendo. Det fanns en stark känsla av att vi allihop på sätt och vis tränade samma sak. Alla vägar bär till Rom, ungefär, eller olika sidor på samma mynt.

Det var också en handgriplig realitet. En budoart som introducerades i Sverige fann först och främst sina debu­tanter i de andra budoarternas led, och det var mera regel än undantag att vi hade flitigt utbyte med varandra - tränade eller lekte ihop i vad som ibland kunde vara ganska oheliga allianser mellan kamkonstformer.

De senaste decennierna har budoarterna alltmer glidit ifrån varandra - judon bildade till och med ett eget förbund under den märkliga devisen "Judo är inte budo". Av alla Budoförbundets klubbar, idag 738 stycken, är det bara en handfull som har fler än en budoart på programmet.

Det är förstås ofrånkomligt, som när barnen växer och lämnar fädernehemmet. Men vi har kvar överbyggnaden, Budoförbundet, och detta kan ibland befinna sig i ett förvirrat tillstånd. Eftersom karate, jujutsu, aikido, tae­kwondo och allt vad det heter står på egna ben - vad ska vi egentligen med ett gemensamt förbund till? Kanske är det dags att dela upp sig i flera förbund som vart och ett administrerar varsin budoart, såsom klubbarna har gjort? Det skulle kunna vara en ofrånkomlig utveckling.

Å andra sidan - vi har lik förbaskat något gemen­samt, något som skiljer oss från andra idrotter, som gör att vare sig vi kastar eller sparkar, vrider på leder eller slår, parerar eller blockerar, använder bara händerna eller allehanda exotiska redskap, känner vi ett släktskap. Vad är denna minsta gemensamma nämnare?

För över tio år sedan åkte Budoförbundets huvud­styrelse på en konferensresa med Finlandsbåten över en helg, dels för att raska undan så mycket som möjligt från dag­ordningen i ett koncentrerat svep, dels för att försöka bli lite visionära om framtiden och vad vi skulle kunna göra för att bättre närma oss den.

För det sista ändamålet hade vi fått med experter från riksidrottsförbundet som genomförde ett slags spontant rådslag enligt en form som kallades Metaplan, och var högsta mode då. Jag vet inte om det fortfarande existerar. Det bestod i stort sett av att alla möjliga stödord och associationer antecknades på papperslappar, sattes upp på en tavla för att efterhand sorteras och ordnas gentemot varandra. Det var fler än jag som ställde sig allvarligt tvivlande till metoden, och mest såg den som ett konsult- och terapeutmetodiskt humbug.

Men ganska snart började alla dessa papperslappar med fackord, stödord och lösbrutna hugskott att forma ett tydligt mönster, pekande tydligare och tydligare mot en enda lapp, ett enda ord, som snart befann sig på tavlans absoluta mitt - och då fick allt annat att hamna i skuggan, att bli som nästan ovidkommande förgreningar från detta centrala, storslagna begrepp. Redan innan experterna från RF segervisst pekade ut denna lapp, hade vi alla i Budo­förbundets huvudstyrelse med förvåning och förundran konstaterat dess upphöjda position.

Vi förstod att på den lappen fanns allas vår gemen­samma drivkraft, ja hela budons själ och mening.

Ordet var "do" - vägen.

Förvisso tränas självförsvar i de flesta budoklubbar, mer eller mindre metodiskt - men det är aldrig bara därför man flera gånger i veckan byter om och kämpar sig svettig och flämtande i sin dojo. Förvisso tävlas det och vinns ibland strålande segrar, såsom senast den svenska tae­kwondons tre brons i VM vilka kunde, kanske borde ha blivit ännu skönare medaljer, men det är bara en bråkdel av förbundets medlemmar som ens vill vara med och leka på sådana arenor, och inte ens de tävlande finner i medalj­jakten sin främsta motivation. Förvisso graderas i alla budoarter och det svarta bältet hägrar för nybörjaren, för att sedan med stolthet vid träning efter träning slitas till bleka trådar runt de avancerades höfter, men det är inte denna gradvis tilltagande ära som någon tränande trånar mest efter.

Nej, det är detta märkliga "do" som är drivkraften. Alla som tränar budo känner att det här är mer än en sport, mer än motion eller metodisk inlärning av färdigheter. Det är väl inte någon av oss som med visshet i några få ord kan tala om vad det är - men det är mer. Mer.

Det är förmodligen riktigare att med budons "do" tala om konst hellre än idrott, ett sätt att leva hellre än bara att träna. Budo är mer. Detta mystiska, pockande "mer" är vägen, och det genomsyrar alla våra budoarter.

Tyvärr har vi under de sådär tio år som gått sedan båtresan med Metaplan alltmer definierat våra idrotter med västerländska termer, som om vi ville att alltihop blev brottning, boxning - tja, fotboll och ishockey. Jag tror att vi måste gå den rakt motsatta vägen, och ta fasta på denna skillnad, detta unikum i budo, som aldrig kan bli lika närvarande, aldrig lika allt överskuggande i fotboll och ishockey. Bara till den grad Budoförbundet förmår ta fram och stimulera denna vår gemensamma särart, har det en chans att hålla ihop - och om det går riktigt bra, kanske till och med klubbar med fler än en budoart på pro­grammet blir vanligare igen.

Jag är inte säker på att det går.

1. Från Newton till Einstein
2. Funkar det?
3. Stillhet och monotoni
4. Tävlingens kontra
5. Det svarta bältet
6. Den förnämsta kampkonsten
7. Do
8. Kampkonst
9. Ordsvadebudo
10. Tradition och förnyelse
11. Klubbens inre krets
12. Och åren går
13. Fullblodsegoisten
14. Harar och sköldpaddor
15. Besvärjelse