Budokrönika 9

Budo med japanska tecken (kanji).

Tankar om kampkonst, ur Fighter Mag på 1990-talet


Uppvisning i Brandbergen
Uppvisning i Brandbergen på 1980-talet.


Ordsvadebudo

Kanske borde jag passa mig för det följande, eftersom det kan liknas vid att kasta sten i glashus, men jag störs då och då av en överdriven intellektuell inställning till budon. Det händer att dessa sofistikerade österländska kampkonster stimulerar till så många ord och tankar, att det knappt finns plats och tid till handgriplig träning. Det händer också att intellektuella definitioner blir måttstock - alltså att den som bäst talar för varan också menas behärska den bäst. Det tvivlar jag på.



     I flera budoarter händer det vid graderingar att eleverna också måste genomföra ett skriftligt prov. De ska svara på frågor om sin konsts bakomliggande fakta eller berätta vad de själva anser om grundläggande filosofiska begrepp i den. Trots att detta även sker i Japan, vill jag mena att det är att ta ett väldigt långt steg från budons anda och innehåll.

     En av de stora charmerna med budo är att teori och praktik gjuts samman till ett - filosofins teser utövas i praktiken och teknikerna är i sig uttryck för den bakomliggande filosofin, så till den grad att det inte går att avgöra vad som kom först. Hönan eller ägget. Därmed är det missvisande att formulera teori för sig och bedöma den för sig, som om den kunde existera utan praktiken. En intellektuell förståelse säger så gott som ingenting om kapaciteten att utföra det hela i sin budo.

     Låt oss ta exemplet zanshin, som kan översättas ungefär med "utsträckt anda", att med sina rörelser nå längre än dit armar och ben räcker, att i viss mån kontrollera partner/motståndare även utanför den egna räckvidden. Hur väl man än lyckas förklara detta, och jag är säker på att det låter sig göras elegantare och exaktare än ovan, är det ingen garanti för att man förmår genomföra detsamma i träningen. Alla ord i världen kan inte göra andan mera utsträckt eller öka kontrollen över motståndaren, annat än om själva ordsvadan får denne att sträcka vapen.

     Ännu tydligare blir motsägelsen med sådana budobegrepp som att handla omedelbart intuitivt och att, som Musashi uttrycker det, slå ur tomheten. Då är verbala definitioner mest i vägen. Budo kan i och för sig behöva förklaras med såväl ord som gester, men bör utföras i tystnad - när inte kiai bullrande bevisar en särdeles kraftansamling.

     När graderingar innefattar skriftliga prov och små uppsatser blir det förstås omedelbart så att de på ordflöde förslagna tenderar att dominera, medan de som hellre låter sina kroppar - aldrig så begåvat - uttrycka deras uppfattning om den kampkonst de övar inte får samma gehör. Det kan till och med bli så bakvänt att den som uttrycker en vidunderlig zanshin men inte kan stava till det, anses sakna densamma.

     Om detta uttrycker sig Tao te ching, den gamla kinesiska livsfilosofiska klassikern, tydligt: "Den som vet talar ej, den som talar vet ej."

     När det verbala tar över i budo, blir ritualerna och traditionerna av mycket större betydelse än erfarenheter och upplevelser i nuet. Man slutar att fråga efter funktion, nytta och praktisk bärkraft, för att i stället komplicera träningen med hur många sirliga turer som helst, allt längre och längre bort från kampkonstens handgripliga essens. Träningen sker i en anda av att "så ska vara", vilket förstås är den diametrala motsatsen till kreativitet och intuition.

     Också om detta har Tao te ching sitt att säga: "När klokhet och kunskap föds börjar den stora förställningen." På ett annat ställe drivs tesen ännu längre: "Ge upp lärdom och dina bekymmer är över."

     Detta ska väl inte förstås som att dumheten och ovetandet är en välsignelse, men som en varning gentemot övertro på det motsatta. Det kan nog beskrivas som en av människans infernaliska förbannelser att det ofta inte hjälper henne särdeles att förstå ett eller annat. Vårt förnuft är inte den bästa guiden genom livet, och även om det vore så skulle vi ha ack så svårt att följa det. Vi gör sällan vad vi tror oss veta är bäst för oss, och väl är nog det. Vi har så ofta fel, visar det sig, och skulle med förnuftet som ledstjärna kunna begå hur många vansinnigheter som helst.

     Förnuftet leder kvickt till övermod och trångsynthet - vilket antyds redan av vad vi har döpt vår art till: homo sapiens sapiens, den förnuftiga förnuftiga människan. Denna tautologi kanske ämnades att understryka hur oerhört förnuftig den moderna människan är, men man undrar om inte effekten har blivit som vid dubbel negation - rena motsatsen.

     Dessa intellektets irrfärder kunde med tiden, om det vill sig illa, leda till en budo sprängfylld av japansk terminologi som alla förväntas kunna utantill, där träningen består av att kontrahenterna verbalt duellerar med teser som bestämmer hur en sammandrabbning mellan dem borde utfalla. De kastar principer och tekniknamn mot varandra, som ordbollar, och inväntar motståndarens förstumning eller en domares utslag.

     Faktiskt påminner det en hel del om att träna budo på videospel. Dessutom måste ett sådant utövande av budo passa förträffligt för Internet, så det kanske har framtiden för sig...

Stefan Stenudd, 1996

  1. Från Newton till Einstein

  2. Funkar det?

  3. Stillhet och monotoni

  4. Tävlingens kontra

  5. Det svarta bältet

  6. Den förnämsta kampkonsten

  7. Do

  8. Kampkonst

  9. Ordsvadebudo

  10. Tradition och förnyelse

  11. Klubbens inre krets

  12. Och åren går

  13. Fullblodsegoisten

  14. Harar och sköldpaddor

  15. Besvärjelse






Min aikidobok

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido - den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido. Klicka på bilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.