Och jag går mina egna vägar

är jag skriver denna introduktion har det gått över fyra år sedan Lennart avled, och ändå är han lika nära som då. Märkligt - att min­net kan fungera så visste jag från böckernas värld, men inte förrän nu med egen erfa­renhet.

     Jag tänker på honom ofta, ofta. Saknar honom, precis när det slår mig att vi inte kan träffas igen. Inspireras av honom, titt som tätt, under aikido­träning - säkert påverkar han alltjämt såväl min inställning till vad aikido kan vara, som mitt sätt att forska vidare inom denna besynnerliga budoart. Ja, han är kvar, hur jag än ser på det.

     Döden är, på sitt särskilda sätt, en illusion.

exten som följer skrev jag till den minnesskrift vi i svensk aikido gav ut: Man ska alltid vara uppvärmd. Den finns fort­farande att beställa från Svenska Budo­förbundets kansli, och det kan jag varmt rekom­mendera. Där berättar många av Lennarts aikido­kamrater om åren med honom, i med- och motgång, stunder av glädje och betänksamhet, så att säga i vått och torrt.

     Till min text ur minnesskriften har jag fogat ett antal fotografier ur det egna albumet, med korta kom­mentarer. Jag hoppas att det ska vara till stöd för vårt fortsatta minne av vännen Lennart.