Stefan Stenudd
Stefan Stenudd
Om mig
Jag började träna aikido 1972 och är 7 dan Aikikai Shihan, ledamot i svensk aikidos graderingskommitté, f.d. ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet och f.d. vice ordförande i Internationella Aikidofederationen. Jag är även författare och idéhistoriker. Mer om mig här.


Aikido
AIKIDO
Den fredliga kampkonsten

Aikidotekniker


Ordlista för aikido


Magisk kampkonst


Lennart Linder


Budokrönikor


Budolexikon


Aikidoboken


Aikido på Enighet i Malmö


Aikido på engelska

Bilder från mitt fotoalbum
Järfälla.
Så här såg Lennart ut vid den tid då vi blev bekanta med varandra - en androgyn uppenbarelse, som gav ett bedrägligt intryck av bräcklighet.

Jo kata.
Järfälla i början på 70-talet. Vi hade börjat med en joträning för Ichimura som kom betydligt närmare traditionell japansk jodo än de tekniker som ungefär vid denna tid introducerades via Saitos böcker - kata och awaze och allt vad det var. När vi skulle lära oss 31-kata började Ichimura med att berätta att hans lärare bara hade visat honom den en enda gång, och därmed begärt att han skulle kunna den. Vi fick lyckligtvis fler chanser.

Porträtt, Gillesgården.
Den lätta jackan Lennart har på sig här var ett plagg han envisades att bära även på vintern. Nå, den verkade vara ett särdeles ledigt och bekvämt plagg, såsom de träningsoveraller han långt senare tog för vana att gå klädd i.

Veganen Lennart tidigt 70-tal.
Veganen Lennart inleder sin dietlära på restaurang Gillesgården, Jakobsberg, tidigt 70-tal.

Blomstervaser.
Lennart delade sitt vegetariska intresse med Ichimura, som ibland höll en sådan kost och ibland inte. Det var förstås Ichimura och makrobiotiken som ledde in Lennart på den fasta kosthållning som skulle bli ett av hans kännemärken. Jag minns att han vid hotellfrukostar kunde förtära flingor med apelsinjuice för att undkomma mjölkprodukter - vem vet, det kanske är gott? Kanske inte...

Profil.
även om Sörens ansiktsdrag knappt går att urskilja där i bakgrunden, får man en känsla av att han betraktar Lennarts lyckorusiga ungdom med viss avund. Hur det än kan ha råkat vara med den saken, såg vi ofta prov på hur påfrestande många upplevde Lennart. Han var nu inte heller precis den som lade band på sig för den sakens skull. Det är märkligt hur plågsam munterhet kan vara för andra, när den är envis.

Tidig bild.
Jag tror att detta är den äldsta aikidobild jag har, tagen vid en uppvisning vi höll för Japanska föreningen i Stockholm. Ett par damer ur den bjöd sedan på knytnävsstora risbollar - 120 stycken, som Ichimura förklarade att vi bara måste få i oss, för att inte såra dem. Tur att Mikael Eriksson, begåvad på bland annat sådana ting, var med oss.

Detalj gruppbild.
Som synes på denna detalj av gruppbilden från ett helgläger i gamla bekanta Järfälla sporthall är Lennart precis så stursk som Ichimura på den tiden (om än inte utan ambivalens om stundtals motsägande budskap) ville ha oss. Det är märkligt hur en så poetisk idrott som vår ändå kan odla mindre behagliga ideal. Aikido har utvecklats i en riktning som lyckligtvis leder bort därifrån.


Mina fackböcker
Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.










Mina romaner
Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.










Och jag går mina egna vägar


Teater.

Till minne av aikidokamraten Lennart Linder (1957-1996)


1

En gång fick vi besök av ekorrar.
     Jag var en liten pojk då, sådär tio år, och bodde i Hässelby på nedre botten i ett hyreshus med en liten skärv av naturen utanför fönstren. Vi hade börjat, mamma och jag, med att lägga hasselnötter på fönsterblecket. Ekorrarna tog snabbt till vana att särskilt om morgnarna komma och tugga i sig några, för att låta andra gå till de gömmor som det sägs att de sedan aldrig hittar tillbaka till. Vi lät fönstret stå på glänt och lämnade spår av nötter allt längre in i lägenheten. Så sakteliga dristade sig ekorrarna att följa nötternas utstakade bana.
     Till slut kunde de äta ur våra händer, ja till och med kom de och knyckte nötter som man höll mellan läpparna. Att skapa sådant förtroende hos så skygga djur, det var som en saga. De skuttade upp i våra sängar och väckte oss på morgnarna, otåliga på sina ransoner, de rörde sig ut och in i vår lägenhet som om den vore inget annat än ett av träden i det lilla skogspartiet som lämnats kvar mellan bostadshusen.
     På nära håll syns vilka sköra djur det är, trots den sprakande livsgnista de också kännetecknas av. Och som de rör sig, exakt och graciöst i vilken hastighet det vara månde - elegant svängande med den långa, ludna svansen, som det heter i visan. Man förtrollades av deras krumsprång, sättet på vilket deras små kroppar intog alldeles självklara, balanserade och sofistikerade poser, och sedan ögonblickligen sköt iväg i obegripligt hastiga språng, som om materien själv väjde för dem och tyngdlagen inte inbegrep dem.
     En kort tid efter att vi välsignats med dessa fascinerande besök flyttade vi från Hässelby. Den gamla dam som tog över vår lägenhet hade katt.

*

En annan gång hade även vi katt. Det var en tid efter att vi flyttade från Hässelby till Jakobsberg - och till betydligt högre och mer tätt placerade hyreshus. Upp till vår lägenhet på sjunde våningen letade sig ingen ekorre men vår katt lärde sig snart att ta hissen.
     Vi kom oss aldrig för med ett bättre namn på katten än "Kisse", som han ändå lystrade till - när det behagade honom. Som det hette i en rysk tecknad film från samma epok: "Jag är katt och jag går mina egna vägar." Kisse gick inte att domptera, om man var dum nog att försöka så visste han att visa sin irritation. Han kunde också vara borta i dagar, till och med veckor, men kom alltid igen - krafsande på vår dörr eller väntande nere i farstun vid hissen på att någon skulle ta honom med uppåt.
     Kisse gav också prov på rörelsekonst. Ett skutt från golvet till diskbänken utfördes så mjukt att en landning på bjällror skulle ha varit ljudlös - och hoppets höjd var inte en enda centimeter mer än att katten precis nådde upp, utan någon synbar ansträngning. När Kisse utomhus smög i gräset var det som om katten blev en orm, slingrande tätt mot marken, muskler spelande under pälsen, öronen pekande bakåt - en spänd fjäder, en bomb redo att brisera.
     Kisse gillade fåglar. Mamma vaknade en morgon av att en gråsparv förvirrat sig in i hennes rum via det öppna fönstret och nu spatserade vilset på golvet. Katten, som låg vid mammas fötter, hade också vaknat, så hon böjde sig fram och tryckte med båda händerna ner Kisse i den mjuka madrassen medan hon ropade på mig för att jag skulle försöka få ut fågeln. Kisse satt ordentligt fast förstås, men jag hann inte mer än göra entré i rummet förrän den saken ändrade sig. Trots att mamma tryckte och tryckte mot den lilla kattkroppen, som nästan begravts i madrassen, liksom flöt Kisse ut ur mammas grepp, ner på golvet, fram till fågeln som blev varse faran och tog till väders. Kisse följde den upp i ett språng, knep den och skuttade raskt ut till sin matplats i köket.
     På någon minut var det bara fjädrar kvar. Ganska många. Möjligen var det vår nästan skräckblandade fascination som fick oss att skaffa en katt till, hur som helst var det inte Kisses önskedröm. När den nya katten dessutom fick en drös med ungar fick han nog och försvann, säkert till en familj som var beredd att ge honom en mera exklusiv uppmärksamhet. Det kan ha haft något att göra med att han var kastrerad.
     Något år därefter dök han upp på en visit, såg sig om och kände sig för - men just då hade den andra katten fått en ny kull ungar. Kisse lät sig bjudas på några läckra matbitar, klappas och jollras en smula med - sedan gick han och kom aldrig igen. Det är möjligt att jag, någonstans i sinnets katakomber, ännu väntar.

*

En tredje gång lärde jag känna Lennart Linder.
     Hösten 1972, när vi var i tonåren, hade kamraten Mikael Eriksson och jag gemensamt gett oss i kast med den mystiska österländska kampkonsten aikido och den höll oss i ett järngrepp. Vi tränade som tokiga i nybörjargruppen - jag i mörkblå träningsoverall och Mikael i en dräkt han hade kvar sedan barndomens judo fast han vuxit sådär en halvmeter sedan dess. När vi inte själva tränade satt vi som abonnerande publik på den lilla läktaren under de avancerade träningspassen. Särskilt trollbundna var vi förstås av den äkta japanska mästaren Ichimura, 5 dan aikido och 6 dan renshi iaido på den tiden, som kom och höll träningar i Järfälla varje fredag - dessutom några gånger per termin ett helgläger för svenska instruktörer, också i vår lokal.
     Det var på ett sådant läger vi från den lilla läktaren lade märke till en märklig gestalt bland de övriga ganska grovhuggna och betydligt äldre aikidogubbarna. Finlemmad, med väna ansiktsdrag och långt blont hår, något av en Tintomara. Denna unga och fagra varelse var en bjärt kontrast mot de övriga, i synnerhet som alla kampkonster - även aikido - på den tiden var mera "macho" än nu. Fast Ichimura undervisade med all emfas han mäktade, blev det så att våra blickar återvände till den där särlingen och stannade där.
     Denna Tintomara var dock fjärran från hjälplös bland de muskulösa herrarna. Tvärtom! Med en förtjusning som inte vore svår att uppfatta som retsam, utsatte denna skira ungdom karlarna för flygturer som inte stod deras bragder ett dugg efter. Här såg Mikael och jag en aikido lika betagande som den som utförde den, en syn vi hade längtat efter sedan det inledande ögonblick då vi i aikidon anade möjligheten. Så här skön kunde verkligen aikido bli.
     Han hette Lennart, fick vi veta när vi skyndade att bekanta oss direkt efter träningspasset. Han kom från Bredäng, i de södra förorterna, och skulle strax fylla 15 år. Lennart hade börjat träna på påsklovet året innan i Minnano, söder om stan, där det bara var de allra mest råbarkade och hetsporriga aikidoveteranerna som tränade - och höll ut. Rådande princip där var väl ungefär att den som kunde gå obehindrat från träningen, eller smidigt ta sig ur sängen morgonen därpå, hade inte gjort en tillräcklig insats. De sturska herrarna var allihop dubbla Lennart såväl till ålder som format. Hur den späde Lennart - som nybörjare, bara 13 år fyllda - kunde såväl fastna som hålla ut där är en gåta, som nog med sin lösning har en hel del att säga om hans inneboende resurser.
     Nå, den närmast vikingska attityden på Minnano kan ha bidragit till att klubben snart fick slå igen, i brist på medlemstillströmning, och Lennart hade då valt att gå över till Stockholm Aikikai. Den klubben, som ännu idag är Sveriges äldsta ännu existerande, höll till i en källarlokal på Brännkyrkahallen i en av Stockholms södra närförorter. Ja, den är kvar där. Många av dess ledande karaktärer är alltjämt i högsta grad verksamma i svensk aikido - såsom den långe och uthållige Sören Olsson, numera i Norrköping, den gemytlige Roland Hultberg, den oföränderligt lika träningsglada Kerstin Fredbäck, den kvickmynte Thomas von Gegerfelt, och som ordförande vår mest långtida ledare för den svenska aikidon, Sven Yngve Gyllsjö. Också på denna klubb blev Lennart lika mycket junior som bemärkt.
     Jag vet inte vad han hade för grad vid den tidpunkt då ödet sammanförde oss. Det där med grader var faktiskt inte särskilt påträngande då. Kanske hade han fått någon kyugrad i förbifarten, kanske inte. Hakama hade han i alla fall - och bar den med den äran. Det är klart att han blev ett ståtligt, tämligen jämnårigt föredöme för Mikael och mig.

*

Fortsättning












Min aikidobok

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido - den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido. Klicka på bilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.