rån det första mötet i Järfälla blev vi med en gång oskiljaktiga. När inte han kom till träningspassen i Järfälla, möttes vi på Stockholm Aikikai eller Hans Gauffins Budokwai eller Lennart Larssons Farsta­klubb. Ichimura var vår kusk, kan man säga – där han höll träning på sitt turnerande i Stockholmsområdet och annorstädes, där var också vi. Det ska villigt erkännas att ingen av oss skötte sitt skolarbete med bravur – eller sörjde detta faktum med någon uppriktighet – men jag tror bestämt att den sorts skolgång som var vår aikidoträning ändå hade mer att ge än alla oregelbundna verb eller integralkalkyler i världen.

     Till denna ambulerande skara aikidoungdomar slöts efterhand fler – Göran Marin från Budokwai, Ulla Stjernvik, Nilla Söderqvist och hennes bror Thore, Pelle Wiklund som tyvärr också lämnat oss, Ola Halén känd som Mouliko och snart även hans tvillingbror Ove, Gunilla Welin och Ann Carlberger... Fascinerande människor alla, likafullt var och en trollbunden av den underfundige aikidovirtuosen Lennart.

     Jag är säker på att Ichimura – så mycket sensei han var – blev precis lika trollbunden som vi. Inte såg vi det så då, men i efterhand verkar det uppenbart att Lennarts säregna karaktär och utstrålning fick Ichimura att styra sin aikido ännu mer mot det eteriska än vad han själv från början hade fallenhet för. Svensk aikido i kretsen runt Ichimura blev mer och mer vad det engelska språket kallar quest, en färd mot ett högt och strålande mål.

     Det är väl också vad do, den österländska vägen, är till sin natur. Ichimura höll regelbundna lektioner i kototama, den shintoistiska kosmologiska läran som också osensei studerat ihärdigt. Jag fick en stigande känsla av att detta ämne även i hög grad var ogenom­trängligt för honom själv, men vi fick oss ändå tillgodo väldiga mängder av österländsk tradition och filosofi. Aikidoundervisningen var stundtals mycket abstrakt och fjärran, vilket gjorde oss hur lyckliga som helst, för att ändå i botten alltid bära ett stort mått av hård fysisk ansträngning, ibland alltför nära rena självspäkningen, som i alla fall jag mest tog som ett nödvändigt ont.

     Dessa års höjdpunkter var sommarlägren i Uppsala, nära två veckor i början på sommarlovet, med ständigt strålande sol (vill jag minnas) och ett Uppsala som till hela sin själ syntes vara till blott för aikidon. Träningen bedrevs i Svandammsparkens tennishall – eller ibland på gräset utanför den – och logi erbjöds på den aktningsvärda KFUM- Borgen, där sällan nätterna var ett dugg mer vilsamma än dagarnas träning. Lennart syntes alldeles outtröttlig, ibland på gränsen till oregerlig, måste medges. Han for som en furie genom dygnets alla timmar, utan att verka mattas ett dugg på träningarna av det, ens framemot lägrets slut. När han var i gasen var han omöjlig att hejda, också för Ichimura själv. Det påminde inte så lite om rock'n'roll – leva livet allt vad man orkar innan man fyller 25.

     Alla som var med minns till exempel den trickster, det mytologiska skämtsamma busfrö, som Lennart blev när vi på ett av Uppsalalägren efter Ichimuras önskan spelade upp ett i högsta grad improviserat teaterstycke någorlunda baserat på H C Andersens saga om näktergalen. Jag spelade – min livsroll trogen – sagans kejsare, den vackra Gugge fick härda ut att hela pjäsen igenom hålla läpparna om en plastmugg eftersom hon spelade den mekaniska fågeln, och Lennart spelade förstås näktergalen. Eller som det heter i reklam för amerikanska filmer: han ÄR näktergalen. Lennart gjorde sin gymnastiska entré via en basketballkorg och lade från det ögonblicket alla oss andra på scenen i total skugga. Lennart hade, som det heter, styrkt sig en smula strax före föreställningen, men jag tror inte ett ögonblick att hans föreställning skulle ha varit ett dugg mindre berusande utan sådan förberedelse. Medan han närmast sprattlade och svävade över scenen med sitt eviga munspel i aktion, stod vi där och gapade.

     Även när han var som vildast och alla vi andra var som mest uttröttade, fick han oss att skratta och faktiskt förtjusas över hans ibland mer än dristiga, mer än vildsinta utspel. Han hade ju den där gränslösa charmen, som gjorde att även när allas tålamod runnit ut kunde han fortsätta till synes i det oändliga med skojsamheter och upptåg, och vi bara rycktes med. Han hade måhända ett internt kärnkraftverk, eftersom han aldrig tröttades ut. Hur mycket vi än stundtals förbannade denna hans outtröttlighet, välsignade vi den alltid såväl före som efter – och oftast även mitt under dessa påfrestningar.

     Visst roade det honom att med sin envishet parad med charmen visa oss, att vi alltid kunde ryckas med på en eller annan sorts svängom till, hur mycket vi än dessförinnan försäkrat att det fick vara nog. Och han gjorde det alltid med den där spefullheten, den där glimten djupt inne i ögat, som på något sätt röjde att detta var inte bara ett upptåg – det var ett slags koan, en gåta, en paradox, med vilken vi kunde lära oss något riktigt väsentligt om oss själva. Även om vi allihop var förvissade om och inställda på vår quest, var det han som drev oss framåt och som förstod att göra denna upptäcktsresa allmängiltig, inte bara för stunderna på aikidomattan eller för alla resonemangen runt desamma. Med sin ihärdighet i alla våra stunder blev han en ständig påminnelse om livets odelbarhet, om att den hängivenhet vi kände för aikidon måste få genomsyra hela vår tillvaro – för att alls kunna finnas till. Sådan lärdom tog vi i högst varierande grad till oss.

*

ckså Lennarts egensinniga humor hade något av denna poäng. Det fanns nog ingenting som han inte förhöll sig till med åtminstone ett halvt ironiskt leende. Klarsyntheten, förmågan att se och se igenom så gott som allt han fäste sin uppmärksamhet på, tilltog genom hela hans liv men var redan under dessa tonår imponerande. Det fanns hos Lennart en mental skärpa, som gjorde att han ur saker och ting av även blygsamt intresse för oss andra kunde dra de mest långsträckta konse­kvenser och slutsatser.

     Säkert var det på så vis han tidigt blev vegan och sedan höll den linjen med ytterlig fasthet – och ändå alltid, mitt i denna fasthet, kunde skämta till och med ganska rått om sin livsstil, utan att för ett ögonblick svikta i den. Trots att vi levde i ett rus av sagda quest och andliga visioner var han aldrig den som gjorde sig några aldrig så angenäma illusioner. Varje mynt, hur det än blänkte, hade i hans betraktande alltid två sidor – minst – och varje vägval, oavsett hur självklart det kunde synas, hade alltid alternativ som inte kunde dömas ut som sämre. Många kunde nog uppfatta honom som väldigt konsekvent och kanske på så vis intolerant, men i hans huvud och i hans ögon fanns alltid förmågan att se bredvid, runtom, igenom. Jag vet att denna klarsyn var tung för honom själv att bära.

     Tung måste också hans okuvlighet ha varit för honom, såsom stundtals för oss andra. Han hade en järnvilja och utsatte den gärna för prövningar. Jag minns när vi i bitande kall vinter vandrade från ett träningspass på Stockholm Aikikai till en klubblokal de på den tiden var begåvade med och Lennart gick bredvid med den tunna jackan öppen och bara en T-tröja under den. Han hade bestämt sig för att det där med att frysa bara var en mental inställning, så han gick och övade sig i att inte falla för den. Efter inte särskilt många steg började det klirra märkligt om honom. Det visade sig att det bildats is i hans långa hår, som inte torkat ordentligt efter duschen, och dessa isiga hårtestar slog emot varandra under promenaden. Lennart höll masken – med ett leende.

     I sin aikido var han som en sol. Jag menar det tämligen bokstavligt – lika ståtligt strålande. Lennart öppnade sin torso, bredde ut sina armar och såg ut att vilja ta hela världen i famn. Det hände var och en av oss andra att vi under träningarna kunde glömma bort att göra något själva, för att vi fångades av vad Lennart var inbegripen i. Det gällde även Ichimura. Jag minns att han redan 1974 bekände för mig att om detta vore i Japan skulle Lennart då ha fjärde dan. Vad nu ett sådant referensmönster kan ha för betydelse ska vi komma ihåg att högsta grad hos någon svensk aikidoka på den tiden var 1 dan (undantaget Jan Hermansson i Japan, men om honom visste vi då intet).

     Den graden hade Lennart ännu inte erhållit, om jag minns ordningsföljden någorlunda, men det var på ett av dessa Uppsalaläger som Ichimura befallde honom att ställa upp och gradera sig. Lennart muttrade surt att det kostade 15 kronor – lika mycket som en flaska vin. Det var priset för kyugrader på den tiden, men sedan visade det sig att Lennart fick det svarta bältet, som kostade 50 – eller, som Lennart efteråt förbittrat konstaterade, tre vinflaskor. Vi andra var mäkta stolta – det var som om hela vår lilla grupp fått utmärkelsen. I övrigt gjorde det ingen som helst skillnad.

*