1 r.o.k.

TOALETTER: NER

Den minimala krogen på hörnan av KB:s nöjespalats har genomgått en remarkabel metamorfos. Förr serverades sushi med ganska tillkortakommen ambition - nu bjuds raffinerade maträtter med europeiska förtecken, läckra nog att få även de mest kulinariskt kinkiga att dregla. Och detta till småpengar!

     Miljön har också genomgått en viss föråndring, om än betydligt diskretare än motsvarande förvandling av kökskonsten. Nu täcks väggarna av ett slags enkla paneler - de ser ut lite som plywood och bidrar en hel del till att göra den akustiska atmosfären behagligare. Bardisken, med sidor av tjocka små glasrutor, breder ut sig närmast ogenerat i jämförelse med den övriga inredningens lågmäldhet. Armaturen är små lampor på kabel, löpande från ena änden av taket till den andra. Dekorationerna är få.

     Ej heller borden är många - knappt fler än fem vid vårt besök, trots att golvytan har plats för fler. Möblemanget är enkelt, stolarna med säten och ryggar av plast kanske lustiga på sitt oestetiska vis men också rent förfärligt obekväma. Kyparen med sitt sällskapligt lediga sätt kompenserar mer än väl för obehaget - han sköter servicen med en förtjusning som verkar outtröttlig.

     Menyn har några välvalda rätter av varje sort. Priserna är rena allmosorna - förrätter och desserter för knappt 40, varmrätter för lite över hundra. Det som serveras här kunde utan tvekan kosta det dubbla, och ändå vara prisvärt (vi får dock hoppas att krögaren inte tar oss på orden). Vinlistan är måttlig den med, både i priser och sortiment. Flaskorna är en ganska udda samling - årgångarna tyvärr oftast de mindre lyckade. Vi skulle gärna se en och annan pärla bland flaskorna, att möta anrättningarna någorlunda jämbördigt.

     Maten är överväldigande. Bland förrätterna prövar vi en halstrad sill med sparris och potatisblini för 35 - djärvt komponerad och presenterad på elegant japansk assiett, som hänger kvar sedan förra konceptet. Det finns en japansk touche över smaken också, speciellt med den marinadliknande skyn, men i sin helhet är rätten europeisk, och synnerligen delikat - sillen skön, blinin ljuv.

     Tapas med fem olika assietter för det obegripligt låga priset om 110 kronor borde hellre kallas provsmakningsmeny, för här tävlar fem kreationer om att vara den som kröner gommens smått orgiastiska upplevelse. Även ögonen får festa inför de smäckra små keramikfaten på en rustik långsmal träbricka.

     En mustig soppa på ostronskivling innehåller även rejäla bitar av svampen och några droppar tryffelolja som skänker både djup och balans åt soppans sälta. Nästa fat har en delikat liten bit av perfekt tillredd torsk med den självklart spartanska inramningen av skirat smör - fisken är imponerande välsmakande och lagom fast i konsistensen. Några blåmusslor i sina skal är stora och ståtliga, med en färskhet som om de just ryckts ur havet, och de får bada i en traditionell sky som inte alls försöker överrösta dem. En vaktel som trätts upp på litet träspett är den mest iögonenfallande av de fem smårätterna, kanske inte en rakt igenom aptitlig syn för var och en - men en hjälp i att göra dess kött såväl snitsigare tillrett som lättare att förtära. Dess grillyta är mycket försiktig, köttet fast men inte alls torrt, den mörka skyn förhöjer pricksäkert känslan av grillning, och de små frukttärningarna kontrasterar med en lagom och frisk sötma. Lammkotletten med paprikasalsa är den sista och mest kryddiga av rätterna. Köttet är möjligen något torrt - om man ska vara förfärligt kinkig - men det lilla tuggmotståndet är välkommet. Salsan har både markerad kryddstyrka och sötma.

     Bland efterrätterna ger vi oss i kast med kompositionen av fem olika desserter på rabarber, för ynkliga 41 kronor - tapas på rabarber, om man så vill. Vilket överdåd! Varje litet fat har sin genomtänkta skapelse, där rabarbern är ett ibland självklart, ibland lekfullt tema. En liten raffinerad bakelse, en skön kompott, en vidunderligt frisk sorbet - ja, det är för många och för intrikata upplevelser för att fånga i denna korta text.

     Det finns bara ett betyg som kan komma på fråga för sådan förtäring. Ingen Malmöbo bör bedra sig själv en herdestund på 1r.o.k. - gommen kan inte få det så mycket bättre. Däremot är toaletten i trapphuset en minst sagt profan upplevelse i jämförelse - och musikens volym höjs allteftersom aftonen fortskrider.