Annes skafferi

TOALETTER: -

Annes skafferi har ett namn som är passande i sin blygsamhet. Det är inte mycket mer än ett hål i väggen, inuti Frostacenters lilla köpcentrum, som annars domineras av en väldig livsmedelsbutik. Detta lilla hål har man dock gjort små åtbörder för att skapa en oas utav, åtminstone försökt ge det ett stänk av den vardagliga trivsel som kännetecknar de flesta bsotäders egna kök.

     Golvet är en rodnande kakel med fina små färgskiftningar, väggarna har målats flammigt ljusgult på ett sätt som ger dem visst liv, och deras nederdelar täcks av en panel betsad med blekt turkos färgton. Det finns lite enkla dekorationer, såsom tavlor på väggarna, prydligt inramade - däribland icke föraktliga Van Goghska solrosor, i reproduktion förstås.

     Bordens träskivor täcks ej av annat än minimala rödvitrutiga dukar på deras mitt, pinnstolarna är svarta och saknar stoppning, vilket blir en aning strängt för ändalykten. På varje bord står ett litet glas - röd- eller gröntonat - med värmeljus. Gardinerna är mönstrade med frukt och blad i pysslig stil, vilket hjälper till att dölja den tråkiga utsikten genom fönstret - mest asfalt.

     Även utanför den lilla restauranglokalen finns några bord, på andra sidan köpcentrets promenadgång, mot en vägg som imiterar Skånelänga - i all enkelhet ett trevligt arrangemang, där charmiga vägglyktor bildar pricken över i.

     Serveringsdisken går runt hörnet mot nämnda promenadstråk och innanför den finns förutom maten också ett sortiment av kryddor till försäljning, likaså marmelader och exklusiv choklad.

     Vad gäller maten är det alldeles uppenbart att här serveras basala, vardagliga lösningar ur kantinerna innanför disken. Dagen rätt kostar 55 kronor inklusive dryck, sallad, smör, bröd och kaffe. Två alternativ gives - vid vårt besök dels revbensspjäll och dels dillkött - men också ett vegetariskt alternativ: quorngryta står det på menyn, vilket vi antar är blott ett frejdigt sätt att stava det allom bekanta sädesslaget. Dessutom finns veckans soppa - morot - och paj med skinka och broccoli, köttfärs och tomat, eller fetaost och spenat.

     Salladsbordet är proportionerligt lika litet som restaurangen, dessutom ytterst rudimentärt med några skålar fyllda av de allra vanligaste grönsakvarianterna, det mesta strimlat. Därtill erbjuds tre sorters dressing, som i denna kombinerade restaurang och kryddbod förstås är rikligare försedda med örtkryddning än det brukliga. Det vita brödet i baguetteform har skurits upp i små skivor, och endast lättmargarin erbjuds att breda på dem.

     Vi beslutar att pröva revbensspjället med rödkål, till vilket man kan välja kokt eller stekt potatis, varav den senare inte precis är fettsnål. På tallriken, som är liten men välfylld, finns några tjocka bitar revbensspjäll, en rödkål som råkat få en förbryllande ton av sälta som inte är lyckad, samt en brunsås som är ytterst standardmässig - hit nådde inte kryddorna. Äppelmoset, som gästen själv tar för sig av ur en skål vid kassan, är inte särskilt exklusivt det heller.

     Summan är en anrättning på grillbarsnivå, vardagshusman utan särskild omsorg eller finess - men som sådan är den tjänlig. Man får bara innerligt hoppas att ingen ska behöva hålla tillgodo med dylik basmat vareviga dag. Dessutom undrar vi om denna tämligen oaromatiska mat verkligen kan hjälpa till att sätta fart på kryddförsäljningen - möjligen då som ett slags motbild.

     Ej heller kaffet gör oss särskilt muntra, men kanske har kannan vi hämtar det ur väntat lite för länge på oss. Vi ser att en annan håller på att bryggas och borde nog ha inväntat den.

     Här är självservering, helt och fullt, så det är inte mycket till service man kan komma i åtnjutande av - och väl är nog det, ty vi får inte intrycket att personalen skulle jubla över möjligheten att skämma bort oss.

     Någon egen toa har inte Annes skafferi, blott köpcentrets allmänna, som kostar två kronor men är riktigt välskött. Dessutom är det så turligt att den råkar ligga precis runt hörnet från restaurangen.