Årstiderna

     Inredningen är dock lite väl tung och burgen, för att inte säga förmäten. Källarvalv är alltid vackra men också trånga, så att man lätt får en känsla av att befinna sig i förvar. Det har också – tillsammans med det smått barocka möblemanget – en tendens att göra en måltid tung, rentav lite tvungen.

     Krogen skulle nog tjäna väsentligt på att våga lätta på allvaret inomhus, kanske försöka återskapa den lätthet och rymd som känns på gården.

     Å andra sidan, det är mycket med Årstiderna som äger tyngd. Framför allt vinlistan. Dess rikedom har nog ingen like i Malmö. Här dräller det bland mycket annat av franska legender – dessutom av tillräcklig ålder för att drickas nu. Dyrbara saker, förstås, men ändå rimligt prissatta. Krogens sommelier är en begåvad guide till sortimentet.

     Också maten kostar på. Kvällsmenyns förrätter ligger alla en god bit över hundra, varmrätterna kryper ofta inpå 300, desserterna runt hundra. Det är mestadels fråga om traditionell svensk-fransk finmat.

     Även lunchmenyn tar betalt för sig. De två dagens rätt kostar 89 respektive 115. Vid vårt besök är det kokt lamm i sparrissås och olivoljestekt gösfilé med ljummen sallad. Dessutom finns i stället för den annars vanliga affärslunchen en liten meny med fyra förrätter för dryga hundra, sex varmrätter från 150 och tre desserter för strax under hundra. Det är från denna meny vi väljer vid vårt lunchbesök.

     Salladsbuffén som ingår är uppdukad på bardisken och inte så ymnig som man kunde hoppas, på en krog i denna höga division. Det är fräscht men också konventionellt, några få inslag som knappast stimulerar till upptäckarglädje. Mest imponerar faktiskt det hårda brödet med tydlig karaktär och vackert i sina stora runda kakor.

     Förrätten grön och vit sparris med brynt smör, parmesan och klippt vete för 120 kronor är en städad och ändå fyndig variation på det traditionella sättet att servera sparris när det är säsong. De sköna stjälkarna får tala ganska tydligt för sig själva, annat vore nästan blasfemi. Det är försiktigt med parmesanost i tunna skivor men generöst med smör, vilket är som det ska. Inslaget med det klippta vetets knapriga kärnor är både skojigt och ett lyckat komplement med sin distinkt annorlunda konsistens.

     Varmrätten smörstekt hälleflundra för 225 serveras med tysk vit sparris, gräslökssmörsås och nypotatis – också detta en stilren och sparsmakad anrättning, men även generös. Det är en rejäl bit av fisken, dugligt men inte mästerligt tillredd, och ordentligt med tilldelning av fin sparris. Såsen är inte särdeles sensationell, rentav lite tunn i smaken.

     Förvisso vore det tveksamt om vildare kryddning dolde hälleflundrans lågmälda smak, men vi tycker ändå att det hade blivit intressantare med någon busighet på tallriken. Det är lite väl städat, lite väl konventionellt.

     Dagens dessert med rabarber och jordgubbar för 85 är helt enkelt en coupe där bitar av frisk rabarber göms under några skopor jordgubbsglass. Aptitligt och behagligt men varken minnesvärt eller artistiskt. Här har köket gjort det lite väl lätt för sig.

     Servicen är utmärkt – uppmärksam och engagerad, dessutom gediget kunnig. Man är i goda händer här, vilket bidrar till att göra kostnaden mer överkomlig för känslorna. Här är dyrt men man får också en hel del för pengarna – dock inte på varje punkt så mycket att priset motiverar sig. Årstiderna är en krog för dem som inte behöver vända på slantarna.

     Vad vi framför allt saknar är ett mått av äventyrlighet. Krogen syns fångad av sin egen tyngd och håller sig därför noga inom traditionens riktmärken.

Bong