Brogatan

BETYG: två stjärnor

Brogatan är ett populärt tillhåll också för de kräsna uteätarna i Malmö. Därmed har restaurangen alla möjligheter att ta ordentligt betalt. Märkligt nog gör den inte alls det. Priserna är så pass i underkant på mycket av utbudet, att man som gäst sitter och skäms en smula.

     Vad sägs till exempel om lammkotletter för 95 eller bergtunga för 105 kronor? Billigast bland varmrätterna är en helportion fisksoppa för 70 och dyrast är oxfilén med kryddsmör för 130. Den i och för sig något fantasilösa trerättersmenyn, bestående av laxpaté, grillspett med rödvinssås och blodapelsinfrommage, kostar blott 160 kronor.

     Matsedelns fem olika förrätter ligger på mellan 35 kronor för fransk grönsakssoppa och 50 för rökt lax. Inte heller på desserterna, som kostar mellan 40 och 45, kan man ruinera sig.

     Den slösaktige har då bara vinlistan att vända sig till, för att få slantarna att rulla. Och visst finns i det ordentliga urvalet några viner i trakten av 500 kronor, ett enda så högt som 995, men den stora mängden kostar under 200. Ändå har listan satts ihop med både omsorg och tydliga kvalitetskrav.

     Man kunde därmed frukta att maträtterna skulle vara förfuskade, men inte heller med dem får mysteriet sin lösning. Alltihop är vällagat och generöst komponerat.

     Av förrätterna prövar vi fisksoppan i halvportion för 50 kronor, och den rökta laxen. Soppan är delikat, berikad med flera musslor i sina skal. Den rökta laxen är len, med en både diskret och ändå distinkt röksmak, på en bädd av fräsch sallad med citronvinaigrette. Båda portionerna är generösa, utan att vara överdrivna.

     Varmrätterna imponerar ännu mer. Lammkotletterna är saftiga och varken små eller få. Vitlöksskyn de badar i är som tiden kräver ordentligt smaksatt. Även den tillhörande potatisgratängen är vällagad, alldeles lagom gratinerad. Summa summarum en standardrätt, som i stället för mer eller mindre sökta variationer presenteras väl genomförd.

     Vildanden med portvin och svarta vinbär för 120 kronor är rena utförsäljningen. Generöst med fågel på tallriken, fina bitar dessutom. Också de svarta vinbären bjuds i överflöd. Anrättningen smakar förträffligt, möjligen har anden stekts en aning för hårdhänt - men hellre det än att den hade hanterats med överdriven varsamhet. På detta sätt får anden fortsätta att vara vild.

     Desserterna vi prövar - ananas- och ingefärsparfait samt blodapelsinfrommage - är välsmakande men ristar sig inte lika tydligt i minnet som varmrätterna. Även om restaurangen har ett ganska okonstlat kök som ideal, väntar man sig en liten smula mer finess och lustfylldhet av dess efterrätter.

     Inredningen är ungefär lika rättfram som maten. På väggarna, som målats till ett behagligt, smått antroposofiskt skimmer, hänger tavlor i en liten utställning. De är också till salu. Borden i matsalen, som löper i två intima längor, har gula tygdukar och pappersservietter. På varje bord finns en liten bruksanvisning, som presenterar Brogatans avspända policy - till exempel tillåts endast bordsbeställning för större sällskap, inte heller kan restaurangen abonneras för privata fester.

     Även om inredningen är så ledig som etablissemangets policy, är den också en aning sval. Man får som gäst en känsla av att inte riktigt vara den sorts besökare som krogen i första hand ämnats för. Betjäningen ger samma aning, trots sin professionalism och sitt trevliga uppträdande. De är en aning distanserade, som om detta värv inte vore deras egentliga uppgift - ja, som om de uppträdde under förklädnad.

     Denna ton av främlingskap i såväl miljö som betjäning är också Brogatans enda påtagliga svaghet, medan restaurangens överväldigande styrka är den goda och ytterst prisvärda maten, tillredd med okonstlade recept.

BETYG: två rullar

Toaletterna är oklanderliga med mässingskranar och undersköna handfat i målad keramik. De riktiga tvålarna av fint märke är inte så hygieniska, men värda risken. Handduksrullen som hängts upp på en krok är enda skönhetsfläcken.