Middag:
Gigi
Knut den Stores torg 1 D, Lund
BETYG: två stjärnor

Framför stationen på Knut den Stores torg i Lund ligger Gigi, som satsar utöver det vanliga på att vara det italienska köket trogen. Krogen ligger lite i skymundan, trots den centrala adressen, så den är lätt att gå förbi - utom denna tid på året, då den också breder ut sig med utomhusplatser på själva torget.
     Inomhus är möblemanget sobert och iögonenfallande elegant på matsalssidan, med möbler i ljust trä och pistagegröna dukar på borden. Väggdekorationen består av ett diskret textilkonstverk medan motsvarande yta på baravdelningen har en lång spegel. Barens möblemang är inte heller så sobert och här är träet mörkt. Utomhus finns också en uppdelning i mat- och barplatser, fast med enda skillnad att de gröna plastborden på förstnämnda sida täcks av dukar.
     Servitörerna är en fröjd att skåda - kunniga, angelägna och raska. Utan att verka jäktade skyndar de fram, så att man aldrig hinner sitta och trumma med fingertopparna i bordet i väntan på dem.
     Menyn är uppdelad i fyra delar, på italienskt vis - förrätter, pasta, varmrätter och desserter. Varmrätterna är i sin tur uppställda på fisk respektive kött. Det finns ungefär en handfull av varje sort. Priserna är någon tia över genomsnittet - men den får man valuta för. Förrätterna kostar upp till 90-talet kronor och pastan runt 80 - men då är det för pastan fråga om hela portioner, i stället för den förrättsmängd som vore mera italiensk. Det är fullt förståeligt, då många säkert väljer en sådan tallrik som huvudrätt och skulle knorra högljutt om den inte gjorde dem mätta.
     Fiskrätterna är enbart tre, med scampi för 175 kronor i topp. Det märks att Gigi inte koncentrerar sig på detta slags skaffning, medan köttmenyn i stället är glädjefullt sammansatt. Dyrast här är oxfilén för 185 men övriga alternativ blir flera tior billigare. Desserterna kostar omkring femtiolappen.
     Vinlistan imponerar med sitt finurliga urval av italienska viner uppdelade på sina distrikt - viner från andra länder förekommer nästan inte alls. Priserna är mestadels en bit över 200 kronor, men det finns också några betydligt dyrare att drömma om. Dock ej den italienska pärlan Brunello di Montalcino, vars handfull varianter i vinlistan samtliga är markerade som slut. Det är en skönhetsfläck.
     Bland förrätterna prövar vi parmaskinkan med rucolasallad, parmesanost och fikon för 89. De tunna skivorna av den delikata skinkan smälter på tungan, ostens ännu tunnare skivor har en härlig torrhet och skärpa. Raffinerat är också det skivade färska fikonet till.
     Bland pastarätterna finns mezzelune med fiskfyllning och pestosås för 85. Rätten kommer i en skönt stor, djup och vit tallrik. Pastan är riktigt al dente, något att verkligen sätta tänderna i, med en smak som aldrig kan upplevas i den pasta man finner i livsmedelsbutikernas förpackningar. Den skira pestosåsen har en arom som precis går pastan till mötes, detsamma kan sägas om fiskfyllningen.
     Varmrätten fläskfilé med kronärtskocka och tryffelolja för 145 kronor är inte heller någon besvikelse. För både gom och öga är det tallrikens tronande kronärtskocka som är den stora sensationen, men det övriga är också utmärkt. De olika smakerna utgör en djärv men lyckad kombination. Glädjande är även att det lilla gröna på ett hörn av tallriken inte är samma för varje varmrätt. Alla kötträtter serveras dock med samma potatisgratäng, vilket bör ses som en italiensk markering att potatisen inte ska ha någon bärande roll - om den ens måste medverka.
     Dyrast och kanske märkvärdigast på menyn är den anislikörflamberade hummerspäckade oxfilén för 185. Det hade varit festligt om flamberingen utfördes inför våra ögon, men sådana uppträden är sällsynta nu för tiden. Vi har i alla fall fått köttet stekt precis som vi önskade och det är en lika tilltagen som utmärkt bit. Den aromatiska såsen och de utvalda grönsakerna underordnar sig allihop ödmjukt köttet.
     Desserten italiensk gräddbrylé för 49 kronor är en skönt krämig pudding, spartanskt dekorerad med en tunn skiva kiwi och en jordgubbsbit. Nästan lika krämiga är de zabaionegratinerade färska frukterna - mest banan och jordgubbe - för en tia till. Få sätt att tillreda frukt är lika sympatiska.
     Vår nota landar precis under tusenlappen - med ett vin som inte var det allra billigaste. Såväl maten som vinet gjorde det ändå lätt att betala, och att dessutom längta efter nästa besök.

Bong

PÅ MUGGEN
BETYG: överkorsad rulle

Blott en toalett för vardera kön är knappast nog, dessutom är de trånga och måttligt efterhållna.

Om du har åsikter eller frågor om mina krogrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL