ÖSTERLEN

Lunch:
Scilla gård
Tryde 13, Tomelilla
BETYG: 3
PRISVÄRDE: UPP
MAT: -
DRYCK: -
SERVICE: -
Rökförbud
Här serveras både lunch och middag

Middag:
Kabusa
Köpingebro
BETYG: 4
PRISVÄRDE: UPP
MAT: UPP
DRYCK: -
SERVICE: -
Rökförbud
Här serveras både lunch och middag

Lunch:
Kåseberga fisk
Kåseberga
BETYG: 3
PRISVÄRDE: UPP
MAT: -
DRYCK: -
SERVICE: -
Rökning vid alla bord utomhus
Här serveras både lunch och middag

Middag:
Branteviks bykrog
Mästergränd 2, Brantevik
BETYG: 3
PRISVÄRDE: NER
MAT: -
DRYCK: UPP
SERVICE: -
Rökfri avdelning
Här serveras både lunch och middag

Runtom på Österlen finns ett imponerande antal krogar, som kan glädja även de mest bortskämda gommarna – men smakar det så kostar det. Den lantliga charmen sträcker sig inte till prissättningen, som ligger i nivå med storstadskrogarna. Annat är förmodligen inte möjligt för krögare som vill hålla fanan riktigt högt.

Något dämpade är priserna på Scilla gård, strax utanför Tomelilla. Här är oxfilén för 195 dyrast på menyn, och övriga varmrätter kostar runt 150. Visserligen går vitlöksbrödet löst på 45 kronor, men då vilar det på en salladsbädd, och för den ekonomiskt sinnade finns så pass billiga rätter som äggakaka för 95, sallad för 75, och moules marinieres i halv eller hel portion för 75 respektrive 125. Desserterna kostar lite över de femtio.
     Vinlistan begränsar sig till en handfull flaskor, också de i rimliga prisklasser.
     Det är nog inte hela vägen upp till de kulinariska höjderna, som denna krog siktar på, men köket får till det riktigt bra ändå. Dessutom finns ögonfröjd, både en charmig inredning i ton med stugans ålder, och det galleri som hör till gården.
     Menyn har ingen särskild avdelning för förrätter, men en och annan av dess smårätter kan möjligen duga för det ändamålet – eller sparrisen med smält smör och parmensan för 75 kronor, som erbjuds på ett särskilt anslag. Vi går direkt på varmrätten.
     Den ugnsbakade hälleflundran för 165 serveras med sandefjordssmör och pressad potatis. Det är en rejäl bit av det sköna vita fiskköttet, som behandlats tillräckligt ömsint för att ha all sin saftighet och mjällhet i behåll. Det tunna skiktet av en panering på fiskbitens ovansida är inte bara överflödigt, utan dessutom aningen galet här. Dess smak leder tankarna till betydligt enklare mat och råkar därmed förta lite av intrycket – men bara lite. Anrättningen är riktigt angenäm.
     Till dessert väljer vi cocosglass med färsk frukt för 55. Det är en len och aptitlig glass, rik på cocos, och en ambitiös tilldelning av färsk frukt, där de två skivorna av honungsmelon bildar en tyngdpunkt. Ändå är det, likt föregående rätt, aningen lättfunnet, såsom i väntan på den konstnärliga touche ett skickligt kök ska förmå. Å andra sidan – då hade säkert också priserna slunkit upp en bit.

I samma behärskade prisläge befinner sig Kabusa, krogen som kompletterar en riktigt raffinerad konsthall, känd och uppskattad vida omkring. Det är bussigt av den berömda konsthallen att göra sin mat så pass ekonomiskt tillgänglig. Matsedeln låter sig inte påverkas av de priser som gäller för de utställda konstverken.
     De två förrätterna kostar runt sjuttio kronor, varmrätterna startar redan vid 85 med fetasallad respektive grönsakslasagne, upp till 175 för den grillade biffen, och desserterna kostar mellan 25 och 45. Den lilla vinlistan är också bussig, med 175 kronor för husets, samt upp till 265 för övriga flaskor.
     I den strama matssalen står de nakna borden tätt i noga snörrät ordning. Pelare med massor av patina bildar festliga blickfång – de är riktigt pampiga fast de är så slitna, och fortsätter in i den spatiösa utställningshallen. Golvet är klinkers i en udda blekt grönbrun ton, som minner något om havet.
     På ena längväggen finns en lustig skulptur, som är konsthallens maskot – måhända en flodhäst, men det är inte alls säkert. Andra långväggen täcks av ett vitrinskåp fyllt med antikt porslin till försäljning.
     Det finns förstås också utomhusbord, på ett par olika ställen. Varhelst man tar plats blir man bortskämd av en vänligt sinnad personal.
     Förrätten parmaskinka på skånsk kavring med wasabicreme kostar 75 och är en sympatisk sak i all enkelhet. På kavringen trängs en del grönt, tunna skivor rödlök och generöst med skinka. Wasabicremen är en utmärkt prick över detta i – den japanska pepparroten ger precis den äventyrlighet som anrättningen skulle falla platt förutan.
     Varmrätten grillad kycklingfilé med aprikossås och ljummen potatissallad för 145 är än mer glädjande. Det är en utmärkt kycklingfilé – saftig, välsmakande och sensuellt mör. Grillningen är konstfärdigt utförd, markerad men ändå inte så att köttet torkat eller blivit segt. Aprikossåsen har en förträffligt skön form av syrlighet, som snitsigt balanserar mot köttet.
     Möjligen är det lite av en överdrift med den dillrika potatissalladen därtill, men den är i vart fall så charmerande i sig själv att det vore synd att klaga.
     Espressopannacotta med stregaparfait för 45 är en finurlig efterrätt, som serveras just i en espressokopp – krönt av rejält med den bleka parfaiten, beströdd med riven choklad. Det ser ut som en skummande cappuccino. Det hade underlättat med ett syrligt inslag i all denna gräddighet, men det kunde också riskera att skymma något av de finstämda nyanserna i dessa smaker – så nära varandra och ändå tydligt individuellt urskiljbara.
     Våra små invändningar är bagateller. Kabusa förtjänar besökare för såväl utställningarna som restaurangen.

Riktigt billigt blir det att ta middagen hos Kåseberga fisk. De kallar sin servering Från hav till bord, och det är verkligen inget avstånd mellan dem. Alldeles vid strandkanten står en klase bord och stolar i formpressad mörkblå plast, under ett enkelt tak av presenning. Där slår man sig ner, med den lilla hamnen och det stora havet framför näsan, och fyller gommen med förtjusning.
     Här erbjuds såväl öl, som vin och nubbe av flera sorter. Dessutom finns Evian, det äkta mineralvattnet utan kolsyra – något som varje krog med självaktning borde ta efter, men alltför få har kläm på.
     Menyn är begränsad men tillfyllest, och priserna pyttesmå. Fiskspett med olika tillbehör kostar från 65 till 108 kronor, sillmacka 24, stekt sill med potatissallad 45, bakpotatis med Kåsebergaröra 55, och 30 med bara smör.
     Vi slår på stort – lätt gjort med dessa priser – och väljer den dyraste anrättningen, fiskspett med bakpotatis och Kåsebergaröra. Det serveras på papperstallrik med mörkblå plastbestick – kanske för att matcha möblemanget.
     Det är trångt på tallriken, med strimlad isbergssallad, citronskivor, hackad lök, en gräddig sås rikligt blandad med dill, det långa och välfyllda spettet, den bakade potatisen i staniolfolie, två paket smör därtill, samt en egen liten plastbunke för Kåsebergaröran. Sistnämnda är helt enkelt en Skagenröra med räkor, kräftstjärtar och löjrom. Den är rik på ingredienser, fräsch och fin, men ändå är dillsåsen en intressantare smakupplevelse, i synnerhet till fiskspettet. Däremot fungerar röran utmärkt till den bakade potatisen.
     Eftersom denna potatis passar så lagom till fiskspettet, blir det som att få två anrättningar på samma tallrik: bakpotatis med Kåsebergaröra, respektive fiskspett med dillsås. Spettet har en rad av stora laxbitar, grön och röd paprika, samt ett par bitar kattfisk och en scampi i spettets mitt. Lax är förstås utmärkt också i grillad form, och det är ingen dålig lax som erbjuds här, men det vore ändå roligare om det var lite mer blandning av fisk på spettet.
     Nå, det hela är både gott och mättande, men vi tittar ändå lystet på de tallrikar som en del bordsgrannar har framför sig – med stekt sill. Det är grejen.

Ett bastant steg rakt upp tar priserna på Branteviks bykrog. Det må vara hänt, när ambition och förmåga följer med i samma takt – men det sker inte riktigt. Att betala lite för mycket för riktigt dyr mat, det svider.
     Här råder fyrtal. Menyn har en specialkomponerad fyrarättersmeny för 470 kronor, dessutom finns en a la carte om fyra för-, varm- och efterrätter. Förrätterna kostar dryga hundralappen, varmrätterna det dubbla och desserterna strax under hundra.
     För varje rätt föreslås ett särskilt vin, som erbjuds både på glas och flaska. Det är en imponerande ordning, och förslagen visar sig vid vår middag vara föredömliga – intressanta viner för omkring hundralappen per glas, som fungerar mycket väl till sina respektive maträtter. Annars finns också en gedigen vinlista i form av en stor, tung bok med tiotalet tjocka ark fulltecknade av idel fina flaskor. Här finns också ett antal buteljer av aktningsvärd ålder. I och för sig är det inte alltid fråga om de bästa åren, men det vore kanske att begära för mycket.
     Lokalen har två delar – matsalen i själva stugan, pittoresk så det förslår och med utsikt mot havet, samt verandan som dock känns lite som en pizzeria. Här sitter man dessutom i trappsteg, så att man kan hamna både nära och ovanför eller under en bordsgranne. Servicen är kunnig och artig, men inte precis kärvänlig.
     Aptitretaren, blini med löjrom och gräslökscremefraiche, är en lovande start. Sedan blir vi mer tveksamma. Ljummen hummermousseline på kronärtskocksbotten med hummerskum och färsk hummer för 120 kronor låter nog så pampigt, men det är tyvärr en ganska vissen skapelse. Själva mousselinen är inte mycket märkvärdigare än en i och för sig fin fiskbulle. Den kröns av en bit hummerkött som är både segt och tråkigt, samt en bit kronärtskocksbotten som dock är behaglig. Även skummet saknar festlighet, det är mer som en sås, vilken som helst.
     Tallriksmarinerad lax och marulk med pocherat vaktelägg och löjrom för 125, är så gott som indränkt i en rätt platt olivolja. De carpacciotunna skivorna marulk inringad av lax klär hela tallrikens yta och ser intressanta ut, men är alldeles för vattniga i konsistensen. Det beror förmodligen på att de frysts för att kunna skäras så tunt. Kylskåpstemperaturen gör det hela ännu tristare – i synnerhet vaktelägget, som i denna kyla är direkt olustigt.
     Vid detta lag är vårt humör inte det bästa, men varmrätterna visar sig vara betydligt mer aptitliga. Sommarkålsinbakat pärlhönsbröst fyllt med fransk anklever, i portvinssås med druvor och kantareller, kostar 245 och har en mycket fin bit kött, som får en berikad smak av kålen. Anklevern märker vi inget av, den har väl smält in i det hela. Såsen är fyllig och välsmakande, festligt smyckad med små druvhalvor. Kantarellerna syns vara förvällda och är inte alls så roliga som om de varit färska, men det skämmer inte den välkomponerade helheten.
     Halstrad marulksfilé i kyckling- och schalottenlöksvinaigrette med rostat rökt sidfläsk och palsternackspuré för 225 är en fantastiskt fin fiskbit, med just den fasthet marulken idealt ska ha. Anrättningen är diskret välsmakande och skickligt balanserad, där sidfläsket bidrar med precis den sälta gommen önskar. Palsternackspurén är i sammanhanget ganska anonym, speciellt genom dess närhet till potatispurén.
     Till båda rätterna serveras en nypotatispuré, vilket känns lite enahanda. Den mastiga purén är välsmakande i sig – kanske hade den lyft av någon karaktärsgivande kryddning, kanske ska den vara just så här neutral.
     Ostbrickan för 95 kronor har en handfull olika ostar, varav mycket spanskt, vilket är högst rekommendabelt. De är allihop i utmärkt tillstånd och visar en omfattande spännvidd i smakupplevelser. Kvittenmarmeladen fungerar fint därtill, men krockar med vinrekommendationen, ett utmärkt sött vin från Österrike.
     Chokladsufflé med varm chokladsås och hallonsorbet kostar 120 kronor och får blott beställas av minst två personer. Det är djärvt av köket att ha sufflé på menyn – ett kinkigt bakverk att få till. Här är det inte särskilt skojigt. Sufflén är tämligen menlös, med mer smak av ägg än choklad, trots den bruna färgen. Man har roligare med såsen.
     Bykrogen tar ordentligt betalt. Med vinerna anser vi det vara befogat, men mer tveksamt vad gäller maten – den lever inte riktigt upp till den nivå som krogen aspirerar på.

Bong

Om du har åsikter eller frågor om mina krogrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL