
det följande resoneras lättviktigt runt den astronomiska kosmologins kanon. Källor är några
böcker som skrivits i avsikt att presentera teorierna om universums tillkomst och mekanik för
allmänheten.
Jag är lika lite intresserad av, som utrustad för, att med
någorlunda vederhäftighet och fullständighet återge den moderna fysikens världsbild. I stället är
jag nyfiken på hur denna kan gestalta sig för andra än de sakkunniga, varvid det ställer sig mer
relevant att jämföra tankegodset med forna tiders föreställningar. Vad för tankemönster
skymtar?
"Det vi kallar sunt förnuft är produkten av tankemönster djupt inbäddade i det mänskliga psyket", säger fysikern Paul Davies i sin bok
I huvudet på Gud. I vilken mån är modern kosmologi bunden till sådana mönster? I varken högre eller mindre grad,
tycker jag att följande genomgång visar, än det tänkande som ledde fram till myternas och de
religiösa urkundernas skapelseberättelser.
Onekligen anser sig fysiken vara väsensskild från till exempel
Enuma Elish och Bibelns Genesis, men varken i tankegångarnas mönster och knutor eller i det
skeende som målas upp, finner jag skillnaderna vara större än likheterna. Frågetecknen som vägrar
att rätas ut är desamma, valmöjligheterna är desamma, gränserna är desamma. Tillförsikten, som
den uttrycks i texterna, om att komma sanningen nära är också densamma.
Det är strängt taget bara terminologin som skiljer, och med
terminologin den sorts argument som presenterar termerna.
Redan idén om big bang, ett universum framvällande ur en
punkt så liten som intet, har alltid tyckts mig svår att skilja från den bibliska gudens enkla
"Varde!", eller för den delen från idéns uppkomst i en alldeles vanlig människas sinne. En impuls,
ett hugskott, och hela världsalltet väller fram ur ingenting alls.
Min avsikt har sålunda varit att pröva om den moderna vetenskapliga kosmologin kan jämföras med mytologisk dito, vad gäller just det ovan sagda. I detta har
jag inte upplevt några särskilda svårigheter, även om det ska sägas att jag inte kan hävda att jag
genomfört det ens i närheten av fullständigt.
Jag ser inte den följande texten som en inventering, snarare
en hoppvis upptäcktsfärd bland intressanta aspekter av kosmologin, som den ser ut sedan Einstein.
Kvantfysiken, som tävlar med hans teorier om seklets huvudroll inom fysiken, är i detta
sammanhang av underordnat intresse och har givits motsvarande utrymme. I det valet har jag
säkert påverkats av kvantfysikens svårgenomtränglighet, liksom dess jämförelsevisa brist på
poetisk renhet.