all enkelhet kan den mest omhuldade moderna astronomiska teorin om universums tillblivelse beskrivas sålunda:

I begynnelsen sprängde universum fram ur en minimal punkt.

     Detta startögonblick kallas big bang, och anses ha ägt rum för i storleksordningen 10 till 20 miljarder år sedan.
     Allt som nu finns i universum vällde fram ur punkten i detta första ögonblick och anses därför ha varit komprimerat i den dessförinnan. Punkten hade ingen utsträckning och oändligt hög temperatur.
     Med big bang uppstod och vidgades rumtiden. Alltså fanns "före" eller "utanför" big bang varken rymd eller tid. Universum befinner sig alltjämt i den expansion som startade med big bang. Utvidgningstakten är idag 5-10% per miljard år.
     Teorin är inte oomtvistad. Förutom möjligheten för big bang i Einsteins och andra teorier om naturlagarna, har denna kosmogoni blott två tydliga belägg, vilka inte heller är oomtvistade.
     Rödförskjutningen av ljuset från avlägsna galaxer kan tolkas som att universum expanderar. De avlägsnaste galaxerna syns då fjärma sig oss med en hastighet som närmar sig ljusets. Rödförskjutningen upptäcktes redan 1868 av William Huggins. En sådan rörelse bör i fjärran forntid ha inneburit ett ytterst komprimerat tillstånd för hela universum.
     Vid kalkyler om ett sådant tillstånds beskaffenhet är idén om en "ursmäll" nära till hands, och skulle innebära att kosmos fylls av en värmestrålning, en rest från begynnelsen. Denna bakgrundsstrålning upptäcktes 1965 och håller temperaturen 3 Kelvin - i god förenlighet med de på förhand gjorda teoretiska beräkningarna.
     I övrigt anses halten av grundämnet helium i universum också tala för big bang.
     Ett dylikt skapelseögonblick leder tanken till gudomligt ingripande, i tydlig samklang med bibelns "Varde!". Det understryks av katolska kyrkan, som 1951 deklarerade att teorin om big bang är i överensstämmelse med bibeln. I kyrkans perspektiv är därmed en gräns för vetenskaplig granskning åter satt: vid en audiens hos påven fick matema­tikprofessorn och astrofysikern Stephen Hawking av denne höra, att vi inte bör ställa oss frågor om själva big bang, eftersom detta är skapelsens ögonblick och därmed Guds verk.
     Strängt taget är skillnaden inte mer än själva tids­angivelsen, mellan tesen om big bang för ett tiotal miljarder år sedan, och James Ushers beräkning från 1600-talet, att himmel och jord skapades natten till söndagen den 23 oktober år 4004 före Kristus. I båda används ett slags vetenskaplig metod, som i båda fallen leder fram till ett fixt ögonblick för skapelsen.
     Astronomen Peter Nilsson, som skriver såväl fack- som skönlitteratur och ett slags blandform mellan dessa med kosmologiskt innehåll, menar att teorin om urexplosionen, som den gestaltades av astrofysikern och jesuitprästen George Lemaître runt 1930, till och med inspirerats av bibelns skapelseberättelse. I Lemaîtres version tar det sin början i en uratom, ett trettiotal gånger vår sols storlek, som gång på gång brakar isär, tills bitarna nått våra atomers format. Denna uratom skulle vara Guds egentliga skapelse, och resten skedde med naturlagarnas automatik.
     Beträffande universums framtida öde råder i enlighet med teorin om big bang två möjligheter: ständig expansion respektive kompression. Avgörande för vilken av dessa modeller som ska bli verklighet, är mängden materia i universum.

EXPANSION
Understiger mängden materia en given gräns, kommer gravitationen inte att förslå för att hejda expansionen. Denna kommer i så fall att fortgå evinnerligen. Detta brukar kallas ett öppet universum.
     I ett sådant går stjärnor och galaxer mot utslocknande, så att ett nästan komplett mörker råder efter tiotusen miljarder år. Även de svarta hålen förtunnas och löses upp, även om det tar cirka 1065 år - mångfalt längre för de största. Kvar finns sedan bara tunna skikt av lätta partiklar samt svaga, ytterst långa radiovågor.

BIG CRUNCH
Överstiger mängden materia den givna gränsen, kommer gravitationen att hejda expansionen för att sedan dra samman universum. Denna modell kallas smått lekfullt för big crunch.
     Big crunch är det omvända förloppet mot big bang, så att hela universum - rymd som tid - återförs till samma komprimerade tillstånd som vid begynnelsen. Vi har då att göra med ett slutet universum. Perioden på universums förlopp uppskattas till storleksordningen 100 miljarder år, från bang till crunch. Tiden är direkt beroende av tätheten av massa i världsrymden.
     När rymden på detta sätt retirerar anses det möjligt att tiden gör detsamma, det vill säga går baklänges. Denna retur skulle kunna vara total, så att ingenting annat än riktningen skiljer expansion från kompression.
     Astronomiprofessorn Bengt Gustafsson jämför big bang med den nordiska mytologins Ginnungagap och big crunch med Ragnarök. Om det senare säger Eddan:

     Sol svartnar - jorden segnar i hav,
     strålande stjärnor störta från himlen;
     lågor fräsa mot livets värn,
     högt flammar hettan mot himlen själv.

     Också den amerikanske fysikern Steven Weinberg asso­cierar till den nordiska skapelsemyten i sin bok De första tre minuterna. Det storslagna skådespel som sådan födelse och förintelse målar upp, syns pocka på jämförelser med mytologiskt gods. Eddans skildring i Völuspå stämmer i begynnelse och slutkläm, likaså måhända i handfasthet, med astronomins version. En jämförelse med bibeln skulle förstås spåra big crunch i Uppenbarelsebokens spekta­kulära världsfinal.
     Trots att de flesta kosmologiska indikationerna talat för ett ändöst expanderande universum, är det big crunch som röner mest uppmärksamhet hos de flesta astrofysiska skriftställarna. Precis som med den övervägande delen av skapelsemyter, syns de ogärna föreställa sig en begynelse om de inte också får tänka sig ett slut.

PULSERANDE
Eventuellt kan ur big crunch en ny big bang komma. I så fall är det inte otänkbart att en big crunch förevarit big bang. Universum kan således vara pulserande (oscillerande), från big bang, via maximal utbredning tillbaka till crunch.
     Också i detta delar astronomin sin syn med mycket mytologiskt material. Till exempel hävdas i klassisk indisk kosmologi att världsalltet återuppstår i väldiga perioder - och dessas längd såväl mäter sig med, som i några fall vida överträffar astronomins mått. Inkarnationstanken är en motsvarighet för människors så att säga pulserande liv.
     I den kristna världsbilden förekommer också ett resande ur askan av en ny värld, såsom människan reser sig ur döden till ett annat slags liv. Detsamma syns i Völuspå:

     Upp ser hon komma för andra gången
     jorden ur havet, ljuvligt grönskande

STATIONÄRT
Alternativet till ovanstående samling teorier om ett uni­ver­sum med en begynnelse, är tanken på ett evigt universum. Om än betydligt färre, har också denna möjlighet sina förespråkare bland astronomerna.
     Det finns flera möjliga modeller för ett universum som är evigt såväl i forn- som framtid. Antingen har kosmos en fixerad utsträckning i rymden, vilket astronomerna tycker sig ha skäl att betvivla, eller rör sig galaxerna ut över ett oändligt rum.
     Försåvitt galaxerna sprider sig i rymden kräver ett evigt universum att ny materia, nya galaxer, uppstår i de områ­den som äldre galaxer lämnat bakom sig - annars skulle tanken på en begynnelse vara svår att frångå. Denna modell, som har sina förespråkare, kallas ett stationärt universum.
     För de yttre galaxerna i ett sådant universum kan lika gärna gälla att deras färd fortsätter evinnerligen, som att de förintas eller så att säga glider runt hörnet och återkommer till sin ursprungsposition, för att än en gång färdas utåt. Den totala mängden massa i hela kosmos bör dock förbli oförändrad.
     Den brittiske matematikern Fred Hoyles modell på ett stationärt universum, som han beskrev det år 1950, ser ut så att kosmos oändligt expanderar och materia oändligt nybildas i hela kosmos. Därmed ser universum likadant ut på varje plats och i varje tid. Summan av massa är konstant, genom detta ständiga skapande ur intet.
     Fred Hoyles modell över ett evigt universum har bland astronomer ungefär så få anhängare som det finns versio­ner på ett evigt universum bland världens myter. Hos myto­logierna är en sådan föreställning i det närmaste obefintlig.
     Ett kosmos med fixerad utsträckning saknar förstås sådana processer och villkor. Eftersom teorier om ett på dessa sätt evigt universum förfäktas av ytterst få astro­nomer, ges de i det följande begränsad plats.
     Någon teori om att universum saknar begynnelse men går mot ett definitivt slut, har jag inte stött på. Å andra sidan har jag inte sett någon slå fast att ett sådant förlopp skulle vara otänkbart.

Om du har åsikter eller frågor om mina texter om myter, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL