Kunskapens träd

v de många ändringar som gjordes med nya bibelöversättningen, poppigt döpt till Bibel 2000, är det en av de minsta som har den mest långtgående betydelsen. I tysthet byttes en preposition – från ‘på’ till ‘om’ – men det skedde i själva skapelseberättelsen, som är fundamentet för allt vad bibeln därefter berättar – och hur det tolkas.

     Alla känner till berättelsen om Adam, Eva och ormen i Edens lustgård, och hur illa det slutar. De första människorna lockas att äta den förbjudna frukten och straffas av Gud på många sätt: förvisas från Eden, blir dödliga och döms till ett jordeliv med många mödor.

Målning av Cornelis van Haarlem, 1592. Ormen i trädet har armar, eftersom det enligt bibeln är först vid Guds straff som ormen förlorar sina extremiteter.

     Trädet med så farlig frukt kallar vi Kunskapens träd, och i varje svensk bibel sedan den första på Gustav Vasas dagar, 1541, har det stått att det ger kunskap “på gott och ont”. Den nya översättningen har rättat ett litet prepositonsfel, varvid det heter “om gott och ont”.

     Vad Gud ville frånhålla Adam och Eva var alltså inte kunskap i största allmänhet, utan kunskapen om gott och ont. Det är en viss skillnad.

     Felet kan ha kommit av Luthers tolkning från 1534, som de svenska översättarna hade till källa. Den uttrycker det en smula tvetydigt med “den Baum der Erkenntnisses Gutes und Böses”. Den latinska bibeln, Versio Vulgata med ursprung i 400-talet, är på samma textställe också möjlig att missuppfatta: “lignumque scientiae boni et mali”. Den latinska grammatiken är sofistikerad men lätt att gå vilse i.

     Däremot blev det från början rätt i det engelska språkets äldsta bibel, färdigställd 1611 på uppdrag av kung James, där det heter: “the tree of knowledge of good and evil”.

Målning av Hugo van der Goes, 1470. Här är ormen en märklig kombination av ödla och människa. Det antropomorfa, människo­likheten, var i konsten särskilt markant vid återgivning av främ­mande eller mytologiska djur.

     Den svenska prepositionsmissen är dock långt ifrån en betydelselös liten tryckfelsnisse. Kunskap, scientia, har i den kristna traditionen ständigt behandlats styvmoderligt, inte sällan rent fientligt. Detta kvarlever än idag, hos bokstavstrogna så kallade kreationister i USA, som vill förbjuda darwinistisk undervisning i skolorna och i stället lära ut skapelseberättelsen som oomtvistlig sanning. I Sverige går det inte lika långt, men från kristdemokraterna har hörts trevare om att lära ut Darwins och bibelns läror parallellt, såsom likvärdiga.

     Den kristna tron är baserad på just tro, vilket ofta ställs som en motsats till vetande. Kunskap är vetande, och därför allraminst potentiellt en fiende till tron. Det har också varit vetenskapen som genom århundradena utgjort de mest påtagliga hoten mot den kristna tron – framför allt när den geocentriska världsbilden under renässansen så sakteliga fick ge vika för en heliocentrisk. Den värld Gud skapat visade sig vara blott en satellit till solen, dessutom långt ifrån unik i universum.

Fresk från 200-talet. Här har ormen inga extremiteter och Adam och Eva skyler sig med tilltagna löv, varför Gud måste ha hunnit straffa ormen men ännu inte utvisat människorna ur Edens lustgård. Snarare är det nog så att konstnären inte tänkt på att bibelns orm har armar och ben före syndafallet.

     Med Darwins utvecklingslära är det inte lika entydigt. På 1800-talet fanns framstående kyrkliga tänkare som applåderade teorin, för att de ansåg att den återförde en ståtlig plan, en ordning, åt en värld som genom andra vetenskapliga landvinningar hade blivit alltmer kaotisk, för att inte säga meningslös. De ville se en gudomlig plan i utvecklingen, där människan verkade ges den förnämsta platsen.

Illumination från ett 1300-talsmanuskript. Här har Adam och Eva ännu inte bitit i äpplet, eftersom de inte skyler sig med löv. Ormen - hälften ödla och hälften människa - är här uppenbart av kvinnokön. Den syns stå och konspirera tillsammans med Eva, medan Adam ser alldeles oanandes ut - en ack så vanlig bild av könens roller.

     Sådana tankegångar fanns hos kristenheten redan före Darwin, exempelvis hos William Paley, vars bok Darwin läste med fascination under studietiden, och John Ray på 1600-talet. De kallade det för naturteologi, och såg djurens anpassningsförmåga som belägg för en högre makts visdom. Gud hade gjort sin skapelse så sofistikerad att den kunde fortsätta skapelsen själv.

     Bara halvannat decennium före utgivningen av Darwins bok om arternas uppkomst, hävdade Robert Chambers 1844 att en evolution mot allt högre existensformer var Guds plan med skapelsen. Det anknöt till föreställningen om varats stora kedja, scala naturae, som sedan medeltiden såg djurriket som en ordning från lågt till högt, där förstås människan utsågs till skapelsens krona.

     Med andra ord borde de bibeltrogna låta Darwin vara, och i stället skjuta in sig på den astronomiska världsbilden. De borde envist hävda att världsrymden roterar runt jorden – må vara att de då skulle få det ännu svårare att vinna anhängare, eftersom bevisen i stjärnhimlen framstår som tydligare än fossiler, gamla skelettdelar och genetiska analyser.

Målning av Domenichino 1625. Här är Adam inte lika oskyldig, fast han inför Guds vrede förtvivlat försöker skylla på Eva. I denna bild är det hon som verkar tämligen oanandes.

     För att återgå till skapelseberättelsen, nog är det märkligt att Gud skulle vilja undanhålla människorna kunskap om vad som är gott och vad som är ont? I så gott som varje religion utgör moralen en röd tråd – där är bibeln inget undantag, inte ens före malören med frukten.

Målning av Hendrick Goltzius 1616. Här är det åter Eva som är fresterskan och Adam det hjälplösa offret. Scenens intimitet visar tyd­ligt på den förbjudna fruktens erotiska dimension.

     I bibeln skildras skapelsen faktiskt två gånger. Det första kapitlet i Genesis berättar om Guds sex dagar av skapande, genom att upprepat yttra ordet ‘varde’, och vila på den sjunde. Efter varje dag betraktar han sitt verk och kallar det gott. Berättelsen om Adam och Eva är den andra skapelsehistorien, som följer direkt efter men ändå anses vara den äldsta.

     Det är här Adam får en ledsagerska för att inte ha tråkigt, och de ges Edens prunkande lustgård att leva i. Blott från ovannämnda träd är de förbjudna att äta. Ormen frestar Eva att ändå ta en tugga, och strax gör Adam detsamma. De ser att de är nakna och skäms för det, så till den grad att de skyler sig med löv.

     Inte var de blinda dessförinnan, men nakenheten innehöll ingen skam, betydde inget för dem. Här är det förstås sexualiteten som spökar. Ormen är lätt att se som en fallossymbol, men också bärare av ett gift, en dold fara. Redan i senantik tid såg man kopplingen mellan denna berättelse och sexualiteten.

Målning av Lucas Cranach den äldre, cirka 1530. I denna bild är Eva och Adam likvärdigt syndiga och deras förhållande lika lustfyllt till äpplet som till varandra.

     När Adam och Eva åt av frukten kom de så att säga i puberteten. Ingen fader brukar bli förtjust då. Dessutom fick de därmed verktyget till att själva bli skapare av nya människor.

     Men ‘gott och ont’ kan förstås som ett vidare begrepp, den vuxna människans tänkande och förståelse – att skilja från barndomens oskuld. När Adam och Eva befann sig i Eden, under Guds försorg och utan några bekymmer, var de som barn. Men frukten frestade, de ville bli vuxna – därmed trotsa och mäta sig med fadern.

     Berättelsen om Adam, Eva och den förbjudna frukten är i detta perspektiv ett tydligt schema över vad varje människa genomgår: en barndom i föräldrarnas vård, som avbryts av puberteten, det sexuella och självständiga uppvaknandet, varvid barnet måste lämna föräldra­hemmet.

Målning av Hieronymus Bosch, cirka 1510. Den fantastiske Bosch skildrar med tre scener hela historien i Edens lustgård - överst Evas skapelse, sedan äpplet från Kunskapens träd och nederst utvisningen från lustgården.

     Fadersupproret är centralt i hur Sigmund Freud uppfattade inte bara bibelns Gud, utan varje gudom. Han såg ett urtida uppror mot en dominerande far som startpunkten för religionen – sönerna besegrade sin far för att få tillgång till stammens kvinnor, och av skuldkänslor för detta dyrkade de honom senare som en gud.

     Freuds teori är lätt att applicera på bibelns gudsbild, som var den han kände bäst, men stämmer betydligt sämre på en lång rad andra av världens otaliga religioner.

Målning av William Blake 1808. Mystikern Blake låter ormen för­föra, närmast förgripa sig på Eva, medan Adam är lyckligt ovetande.

     Mer besläktad med andra mytologier är ormen i Edens lustgård, som lockar människorna till trots mot Gud och ger dem en kunskap han ville att de för alltid skulle vara utan. Ormen är ett typiskt exempel på vad som brukar kallas en trickster, en rebellisk varelse som vågar sätta käppar i hjulet på gudomliga planer. Ofta är det den som ger mänskligheten såväl välsignelser som förbannelser. Trickstern kan antingen vara en udda gudom av mindre dignitet, eller ett djur med säregen förmåga. I den fornnordiska mytologin är den lömska guden Loke trickster, i andra kulturer är det till exempel en korp, en räv – eller en orm.

     Också i världens äldsta kända bok, Gilgamesh från 2000-talet före Kristus, är det en orm som berövar människan det eviga livet, genom att från bokens hjälte stjäla en ört med förmågan att föryngra. En övervägande del av all världens mytologier innehåller förklaringar på döden – sannerligen den svåraste omständigheten för människor att förlika sig med.

Etsning av Rembrandt 1638. Rembrandts människor är aldrig för­skönade - här är dessutom Adam och Eva långt ifrån några ung­domar. De verkar vara jämlikt konfunderade inför äpplet, som ingen av dem ännu syns ha tagit någon tugga på. Ormen, som föga mer än skymtar i bilden, ser ut som en drake.

     Ofta gör döden entré hos mänskligheten genom en tricksters agerande. Det är den allvarligaste konsekvensen även i bibeln. Adam och Eva förvisas från Eden och förlorar för alltid möjligheten till odödlighet. Ormen lyckas få människorna att ta till sig förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan oskuld och skuld. Det gör dem vuxna, men också dödliga. Ett högt pris, men ett som vi även nu måste anse skäligt.

Målning av Benjamin West 1791. Här sker en melodramatisk ut­visning ur Edens lustgård, till en ödesmättat mörk och hotfull värld.

     Ormen fullbordade därmed skapelsen, så tillvida att den tillförde just vad som behövdes för att vi skulle bli hela människor, i stället för blott prydnadsföremål i en urtida djurpark.