Den här texten presenterades för högre seminariet i idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet, den 28 maj 1998, som en del i mitt doktorandarbete om tankemönster i skapelsemyter. Handledare: professor Gunnar Broberg.

© Stefan Stenudd 1998, 2008

Innehåll:

1. Beslöjad begynnelse
2. Framställningsform
3. Historiskt svep
4. Afgudar
5. Alltså
6. Och så till skapelsen
7. Litteratur om samisk mytologi
8. Litteraturlista

3   Historiskt svep

Det arkeologiska materialet från samer före cirka år 1000 är idag i det närmaste obefintligt, vilket framför allt beror på att man hittills inte eftersökt det. Samerna anses vara komna landvägen via Finland - före vår tideräkning - och sedan gradvis har spritt sig söderut intill de framemot 1300- till 1600-talet åter började trängas undan åt norr och mot ej odlingsbar vildmark av svenska nybyggare. [Bäckman/Hultkrantz 1985] Äldre uppgifter har i vissa fall i stället antagit att samerna var en urbefolkning i Sverige och grannländerna [Tuderus, 1670-tal, m.fl.]. De var kända - om än synnerligen vagt - redan hos Tacitus [år 98] i början av vår tideräkning, men uppgifterna om dem i litteraturen är fram till 1500-talet ytterst ringa.
     På 1500-talet växer ett tydligt ökat intresse fram, som oomtvistligt har att göra med den tilltagande graden av svenska nybyggare i de samiska områdena, samt en ambition hos svensk och dansk överhet att ombesörja samernas kristnande. Även om vissa missionära insatser görs redan före och under det seklet [Schefferus 1673], syns de vara så sparsamma och halvhjärtade att detta väcker indignation hos flera lärde [Goes 1540] - måhända skulle samernas kristnande innebära att deras grannar inte kunde behandla dem lika illa som man utan självförebråelser eller lagliga hinder kunde göra med hedningar.
     Det är sålunda vid 1600-talets slutskede, för svensk del i och med 1680-talet, som missionen accelererar och samerna med makt och myndighet börjar kristnas. De tvingas till bekännelse om sin forna avgudadyrkan, mängder av visitationer med stränga förhör hålls, deras trolltrummor och andra hedniska objekt konfiskeras och bränns [Kruse/Steuchius 1688, m.fl.]. Inbitna samiska avgudadyrkare får då och då sätta livet till. Detta inleds med att somliga kyrkans män i dessa bygder ondgör sig över hur illa det är ställt med samernas religiositet, varvid kyrkans organisation och kgl.maj:t initierar krafttag [Förslag... 1686, Relation... 1686, Noraeus 1686, m.fl.]. För övrigt ser detta sekel sin första gedigna skildring av svenska samer i Schefferus [1673], ett verk som kvickt blir vida spritt i Europa, men får vänta på sin svenska översättning till 1956.
     I Norge sker det accelererade missionerandet något senare, under första hälften av 1700-talet, och med mildare framfart - om än ambitionen och kompromisslösheten i grund och botten är densamma. Här är det Thomas von Westen [1723] och hans många proselyter [Sidenius 1726, Forbus 1727, m.fl.] som fullständigt dominerar och förmår en kartläggning som blir långt mer komplex och rikhaltig än vad svenskarna åstadkommit, säkerligen som en direkt följd av att den norska missionen sker med något mjukare tillvägagångssätt.
     Det är i allra högsta grad dessa missionärers rapporter, under denna det samiska kristnandets crescendo, som utgör främsta - näranog allenarådande - källor till deras förkristna mytologi, trots att de i många fall är såväl tämligen kortfattade som tillkomna i tätt samband med en missionär ansträngning. Redan efter de första årens mission blir det svårt att från samer höra mycket annat än Jesu lära - om än med allvarliga kunskapsbrister och missförstånd - eller att finna trolltrummor och andra hedniska eller magiska artefakter. Under 1700-talet för svenska samers del och följande sekel för de norska menas den samiska mytologin i hög grad ha gått förlorad också för samerna själva [Reuterskiöld 1912]. Det stora svenska verket om samerna under 1700-talet är Högström [1747], som märkligt nog fortfarande har mer att ge i detta ämne än vad som hittills vaskats ur honom.
     När så 1800-talets forskare - också till hög andel kyrkans män - med betydligt mindre av Herrans tukt och förmaning i sin dialog med samerna efterfrågar deras gamla föreställningar, är det inte ofta de får särskilt mycket mer matnyttigt än deras föregångare registrerade - ofta betydligt mindre [Laestadius 1840-45, m.fl.]. Det blir alltså så att de av missionärerna under decennierna runt år 1700 nedtecknade uppgifterna fortsätter att vara de ofrånkomliga, närmast allenarådande källorna. Vad man på 1800-talet lyckas tillföra är på sin höjd visst folkloristiskt material samt komparativa undersökningar där såväl grannfolks språk som mytologiska föreställningar vägs mot de samiska [Castrén 1852-57, Friis 1871, m.fl.].
     I och med sekelskiftet 1900 är just det komparativa i ett närmast obönhörligt fokus, på så vis att flera kännare gör gällande att den absoluta lejonparten av samisk mytologi är lånad från i första hand gamla skandinaviska/germanska föreställningar - om vilka man också har mer att berätta [Fritzner 1877, Olrik 1905, m.fl.]. Denna syn på samisk religion står sig tämligen oemotsagd fram till efterkrigstid, medan de allra senaste decennierna har sett nya ansträngningar att finna de genuint samiska föreställningarna, bakom kristendomens skynken. Härvidlag är schamanismen av främsta intresse [Eriksson 1988], medan källorna i hög grad fortfar att vara texterna runt år 1700.
     Det finns ett enda källmaterial som är genuint samiskt, och som därför på sistone rönt tilltagande uppmärksamhet i just denna egenskap - de samiska trolltrummorna, som pryds av figurer och symboler från deras mytologi. Med tolkning och analys av dessa hoppas man kasta nytt ljus över samisk förkristen idévärld, också eller rentav i synnerhet deras kosmologi. Någon gedigen konvention för hur detta bör göras tycks ännu inte föreligga, i stället finns flera - ibland djärva och högst hypotetiska - metoder, vilka förmodligen först med åren kommer att kunna bedömas och sammanföras till trovärdiga strukturer [Sommarström i Bäckman/Hultkrantz 1985, Pentikäinen 1987]. Det finns idag ett drygt 70-tal (71 eller 72) trolltrummor bevarade och dokumenterade [Manker 1938 och 1950], ett material som bör vara stort nog för ett sådant arbete men samtidigt med den begränsningen att så gott som samtliga är tämligen sena - enligt Reuterskiöld [1912] från cirka 1550 till 1750, alltså vid en tid då kristen påverkan kan förmodas ha hunnit vara omfattande.
     Förvisso är tolkandet av trolltrummornas symboler inga nymodigheter, det utfördes i begränsad omfattning redan av Schefferus [1673] och på sitt oefterhärmliga vis av Rudbeck i hans Atlantica [1689], samt flera kommentatorer därefter. Någon särskild samstämmighet har denna tradition dock ej att visa upp, ej heller intill dessa sista decennier några djupare analyser av trummornas eventuella kosmologiska material.

Om du har åsikter eller frågor om mina texter om myter, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL