Hemlig samisk skapelse

5   Alltså

Med risk att verka romantiserande måste jag jämföra med vår historiska erfarenhet av förtryck och opposition: det förstnämnda visar sig mycket ofta vara känsligare för tidens tand än det senare. När nya gränser ritas på kartan eller nyordning krävs av medborgare, föreligger i de flesta fall en tröghet som överträffar även de mest påträngande maktmedel. Eller för att tala med Hultkrantz i hans religio-ekologiska perspektiv [1985]: om ett folks religion är avhängig av deras levnadsomständigheter, typer av försörjning, geografiska belägenhet och så vidare, måste väl dessa förändras innan deras religion gör det?

     Samerna pådyvlades kristendomen men blev på intet sätt i samma grad assimilerade i det kristna samhället, vare sig det svenska eller norska. Deras liv fortsatte på ungefär samma vis även århundradena efter missionens krafttag - åtminstone vad gäller en övervägande del av dem. Man kan sålunda med Hultkrantz inte antaga annat än att de i samma grad skulle förbli i sin gamla religion - i synnerhet som han konstaterat deras tröghet med att överge den form av denna som allra bäst hörde hemma i den jägarkultur de redan tidigare lämnat. De torde inte visa större brådska när de introducerades för en religion som var deras livsvillkor än mer främmande. Även om de själva önskade sin omvändelse skulle den ofrånkomligen ta längre tid än den kristna överheten hade tålamod med, varför det också då vore nödvändigt för dem att så att säga gå under jorden med de stötande inslagen i sina traditioner. Det är alltså vad de i någon - oklart hur stor - grad måste ha gjort. I detta ljus blir också deras motsträvighet och kvardröjande anomalier i deras kristna liv begripligare. Vi har skäl att antaga om samerna att de inte lät sig kristnas, utan blott lärde sig att uppträda - någorlunda - som om de blivit det, och att dölja motsatsen. De bör i allt väsentligt ha fortsatt med utövandet av sin egen religion.

     I så fall - hur länge? Återigen med Hultkrantz och liknande tankesätt, torde deras religion ha förblivit tämligen intakt allraminst så länge deras livsvillkor inte förändrades radikalt i sådan riktning att en annan religion bättre passade deras situation. Det kan gott betyda att en stor del av samerna fortfarande torde hålla fast vid den. Hur länge de skulle hålla den fördold är förstås avhängigt av i vad mån det omgivande och dem övermäktiga samhället kunde tänkas tolerera den. Visserligen kan i hög grad hävdas att svensk missionsnit visavi samerna bedarrade, åtminstone vad gäller myndighets­utövandet, under 1800-talet, men det är inte säkert att vi lika lättvindigt kan påstå att samerna under samma sekel eller ens det innevarande har uppfattat det som fritt fram. I skolväsende och näranog varje samhälleligt officiell gestaltning har kristendomen varit regel åtminstone till och med andra världs­kriget. Kanske har vi alltjämt svårt att acceptera och respektera andra religioners bekännare, åtminstone vad gäller sådana föreställningar som är främmande för vår livssituation, alltså avlägsna vårt religio-ekologiska sammanhang. Samerna kan dessutom med de passerade århundradenas mäktiga vana finna det otympligt att utan vidare låta täckelsen falla.