Den här texten presenterades för högre seminariet i idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet, den 28 maj 1998, som en del i mitt doktorandarbete om tankemönster i skapelsemyter. Handledare: professor Gunnar Broberg.

© Stefan Stenudd 1998, 2008

Innehåll:

1. Beslöjad begynnelse
2. Framställningsform
3. Historiskt svep
4. Afgudar
5. Alltså
6. Och så till skapelsen
7. Litteratur om samisk mytologi
8. Litteraturlista

7   Litteratur om samisk mytologi

Kronologiskt ordnad med referat och kommentarer avseende i huvudsak kosmogoniska fragment

98
Tacitus, Cornelius: Germania. Tolkad av Alf Önnerfors, 3:e upplagan, Stockholm 1969. Tacitus (c:a 55-120), romersk historiker.
     Tacitus behandlar i delen De enskilda stammarna, kapitlet 46 “Gränsfolk i nordost, pekviner och fenner”. Dessa “fenni” håller såväl översättaren (s.152) som arkeologen Evert Baudou för att gälla samerna [Bäckman/Hultkrantz 1985, s.30]. “Finnarna äro häpnadsväckande vilda och vederstyggligt fattiga”, hävdar Tacitus och beskriver ett primtivt nomadiserande jägarfolks liv i korta ordalag, där han också menar att “Jakten är ett näringsfång som kvinnor dela lika med männen” (s.101) - ett avsnitt som dock även kan tolkas så att “kvinnorna fordra sin del av bytet” - en truism som översättaren inte vill tro Tacitus om. Möjligen är det något slags forntida kåtor han kan ha i tanken när han talar om deras enda husrum som “något slags flätat skydd av grenar” (s.101). Men Tacitus prisar deras lycka mitt i eländet, som han plägar göra även med andra naturfolk: “Dock anse de denna lott härligare än att sucka över arbete med jorden, möda sig med husbygge och under hopp och fruktan ha sina tankar kretsande kring egna och andras ägodelar.” (s.101) Tacitus menar dem vara alldeles tillfreds: “de känna icke ens behov av att önska sig något” (102). Något om samernas mytologi nämner han ej, förutom att de är “obekymrade i sitt förhållande till både människor och gudar” (s.101).

500-tal
Prokopios: historieskrivare hos kejsaren i Konstantinopel, berättar om “skridfinnar” i Thule (med vilket han verkar mena Skandinavien, som vid denna tid ansågs vara en ö). Hanvet berätta att de inte dricker vin och ej odlar jorden, samt att män och kvinnor jagar tillsammans. Han syns ha haft någon - om än ringa - kännedom om samerna. [Larsen 1994]

700-tal
Diakonus, Paulus: historieskrivare hos Karl den Store, senare delen av 1700-talet. Han kallar också samerna skridfinnar och menar att skrida betyder löpa, alltså att samerna löper efter de vilda djuren med hjälp av krökta trästycken - varmed han torde mena skidor. Paulus berättar också om kylan, som han anser vara hälsosam för människan, om midnattssolen och ett slags hjort som inte kan vara annat än renen. [Larsen 1994]

1200 c:a
Chronicon (Regum) Norvegiae, till norska av Peter Andreas Munch (1810-63) 1850. Ska enl. Holmberg 1915 (s.14) innehålla något om lapparnas trolldomsväsen. Möjligen åsyftas Munch P.A.: Historisk-geographisk Beskrivelse over Kongeriket Norge (Noregs-veldi) i Middelalderen, Christiania 1849. Också utgiven av Halvard Gunnarsson: Norges kongekrönike, Oslo 1992, med parallelltext latin/norska - översatt av Inger Ekrem. Rydving 1993 (s.13f) anger flera versioner - ingen exakt enligt ovanstående - varav den senaste norska versionen är Norges historie..., översatt av A. Salvesen, Oslo 1969, där samer behandlas enligt följande: om samer s.21-23, äldsta beskrivningen av en samisk trumma s.22. Rydving placerar verket i slutet av 1100-talet.

1208 c:a
Saxo Grammaticus: Danorum regum heroumque historiae..., äldsta tryckningen 1514 i Danmark, i översättning till danska första gången 1574. Saxo (c:a 1150-1220) har hederstiteln “mästaren i latin” för sin erkända förmåga med språket, även i denna krönika över den äldsta danska historien. Han syns ha varit bördig från Själland, slöt sig till kyrkan där han kom i tjänst hos ärkebiskopen Absalon, troligen var han också kanik i Lunds domkyrka. [Nordisk Familjebok 24, Stockholm 1916, spalt 889f] Saxo nämns av exempelvis Goes 1540 och Schefferus 1673, men ytterst sällan i senare källor.

1200-tal
Sturlasson, Snorre: Han kallar samerna för finnar och deras trakter för Finland, exempelvis i Olav den Heliges saga. [Larsen 1994]

1500-tal c:a
Handskrift från Solovetska klostret i Ryssland, äldsta källa om ryska samer enligt Holmberg 1915 (s.16).

1536
Ziegler, Jacob: Terrae Sanctae, qvam Palestinam nominate, Syriae, Arabiae, Aegypti & Scondiae doctissima descriptio..., Strasbourg. [Holmberg s.98] Rydving 1993 (s.14) tar upp Zieglers Schondia..., Argentorati 1532, som fått en svensk översättning av den del som berör Skandinavien: Ett geografiskt arbete öfver Skandinavien från år 1532, Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, Geografiska sektionens tidskrift 1, 2, s.1-72, Stockholm 1878, där Lappland behandlas på s.10-19 samt noterna på s.67-68.

1540
Goes, Damianus de (Damião à): Deploratio Lappianae gentis. Lappiae descriptio, i Opuscula aliquot historica, Löwen. Svensk översättning baserad på förlaga daterad 1544: Tvenne skrifter: Veklagan öfver det lappska folkets nöd och Lapplands beskrifning, av Gösta Thörnell, Stockholm 1915. Skriften, som trycktes i många upplagor, var ämnad att förmå påven att ombesörja den mission av samerna, som Goes inte uppfattade att svenska myndigheter utförde som sig borde. Goes (1501-1573) var en portugisisk adelsman, som någonstans under tiden 1529-31 företog en längre resa i bland annat Sverige, vilken sägs ha fört honom så långt upp som till 80:e breddgraden - alltså i höjd med Spetsbergen - medan det snarare var fråga om Lappland. Dock anses det snarast att han hämtat sin mesta information om samerna från korrespondensen med ärkebiskopen Johannes Magnus. Goes upprördes av att samernas omvändelse inte helhjärtat önskades av svensk överhet, och skrev 1531 till Johannes Magnus: “edra adelsmän ( en oerhörd skam för deras släkte) äro orsaken till, att dessa människor, hvilka förr varit vilda såsom djur men nu blifvit fogliga, icke göras till kristna, alldenstund adelsmännen föreställa sig, att de härigenom skulle väsentligen hindras i utöfningen af den skamliga girighet och inrotade roflystnad, hvarmed de på det högsta förtrycka de det fattiga och oskyldiga folket”. Han engagerade även Erasmus av Rotterdam i frågan. [från E.W. Dahlgrens inledning]
     Goes riktar sin skrift direkt till påven och ber om dennes agerande, så att lapparna inte blott ska bli kristnade, utan detta under den romerska kyrkans beskydd - fast han vet och påpekar att såväl kung Gostaf som “åtskilliga stormän” är “afskilda från den romerska kyrkan” (s.87). Den svenska överhetens girighet är skälet till att lapparna ännu inte välsignats sålunda, och skyldiga till denna girighet anser han såväl kyrkans som adelns representanter vara. “Så sätta de denna smutsiga och gudlösa vinning öfver tron och den kristna religionen och akta för intet så många själars frälsning” (s.80f). Den tillhörande beskrivningen över Lappland är på blott några sidor och innehåller inget specifikt mytologiskt gods, förutom två enkla upplysningar: “Detta folks gudsdyrkan består däruti, att de tillbedja elden samt stoder af sten som gudar. Efter den lefvande varelse, eho det vara månde, som möter dem på morgonen, sluta de till och förutspå hela dagens öde” (s.97). Den sistnämnda föreställningen nämns också av Olaus Magnus. Goes yttrar sig även om samernas färdigheter inom magin: “De känna så mäktiga besvärjelser, att de, många andra underliga ting att förtiga, kunna bringa fartyg att stanna midt i deras lopp” (ibid.), vilket syns vara en invertering av det på andra ställen omtalade vindmakandet genom knutar på en rem. Beskrivningen avslutas med den dramatiska uppmaningen: “Läs Saxo Grammaticus, och du skall finna underliga ting om nordiska trollkarlar och besvärjelser.” (ibid.)

1553
Peucer, Kaspar: Commentarius de praecipuis divinationum generibus, Wittenberg, nämns av Holmberg 1915 (s.98). En fransk utgåva kom 1584. [UB] Rydving 1993 (s.14) anger årtalet 1560 och lokaliserar texten om samisk religion till s.142v-144r.

1555
Olaus Magnus: Historia de gentibus septentrionalibus. Historia om de nordiska folken, till svenska 1909-25, faksimil Stockholm 1982. Olaus Magnus (1490-1557) gedigna verk utkom inom de närmaste hundra åren i ett tjugotal olika editioner och på fem språk utöver latinet (förordet av Mats Rehnberg).
     Det nordliga Sveriges invånare har en självklar plats i boken, så att vad helst som avhandlas ges också uttryck för vad det innebär för lapparna och deras region. I tredje boken, Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken, presenteras “polartraktens folk” i andra kapitlet. Där har bilden av samisk religion en primitiv hedniskhet över sig, som ej är utan charm: “Bland några nordiska stammar är det bruket gängse, att ett lefvande väsen, som i första daggryningen ter sig på himlen, på jorden eller i vattnet, dyrkas såsom en gudom hela den dagen.” (s.133) Några mer detaljerade kunskaper om samernas mytologi syns Olaus Magnus inte äga, och annat förbryllar: “Så t.ex. tillbedja de med ifriga böner och särskilda ceremonier ett rödt tygstycke, som uppfästats på en stång eller lans, emedan de tro, att i detsamma innebor någon gudomlig kraft på grund af den röda färgen, som liknar djurblod” (s.132). Det enda bekanta i detta är färgen, ity trolltrummorna och andra rituella föremål dekorerades med albarkssaftens blodröda färg. Däremot visar sextonde kapitlet, “Om häxmästare och trollkarlar hos finnarna” (det var brukligt att jämställa samer och finnar), visar han bekantskap med nåjdtraditionen, utan att namnge den. Han uttrycker en respekt för deras förmåga, som var gängse i norden, när han slår fast att de: “under hedendomens tid voro så bevandrade i trollkonster, som om de haft själfve den persiske Zoroaster till läromästare i denna fördömda lära” (s.159). Han berättar om hur de plägade sälja vind till sjömännen, i form av en rem med tre knutar - för varje knut man löste upp tilltog vind och väder (s.159). Denna uppgift finns också hos andra författare. Vidare berättas om nåjdernas extatiska spådomstranser och vad vi nu skulle kalla astralresor, kanske är det även trolltrumman han något missvisande beskriver i dessa riter, när han om trollkarlens metod för att hamna i extas förtäljer: “där bearbetar han med sin hammare på städet med vissa föreskrifna slag en padda eller orm av koppar” (s.161). Hans bild av dessa riter är annars märkligt samstämmig med vad senare författare, med betydligt närmare erfarenhet av samerna seder, har beskrivit. Olaus Magnus menar dock att trollerierna har upphört: “Emellertid har detta nordiska folk efter kristendomens antagande aldrig beträdts med att öppet utöfva denna konst, tack vare lagens förbud. Ej heller har någon - hvilket också skulle varit förenadt med lifsfara - meddelat kunskap i denna lära” (s.160). Senare meddelar han att straffet för dylikt är bålet (s.164).

1630-tal
Niurenius, Olaus Petri: Lappland, eller beskrivning över den nordiska trakt, som lapparne bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverige. För första gången tryckt genom K.G.Wiklund i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 17:4, Uppsala 1905, som används nedan, samt 1983. Niurenius föddes 1580 i Njurunda och blev kyrkoherde i Umeå 1619, vilket han förblev till sin död 1645. Dessutom omnämns han som inspektor för lappgossarna i den Skytteanska skolan i Lycksele. (s.3) Hans text, som använts av Shefferus, nådde denne genom en avskrift från Niurenius söner Zacharias och Ericus. Något datum för den ursprungliga skriften finns inte - Rydving 1993 (s.14) säger 1620- till 1630-tal.
     Om lapparnas härstamning säger de själva att de stammar från Mieschogiesche, om vilken de dock inte vet mer än att han för länge sedan kommit flyttandes från Finland. Niurenius har mer att säga, oklart var han har uppgifterna ifrån - han menar att vid tiden för Kristi födelse några familjer flydde från sina finska hemtrakter - Birkala och Rengo socken - till Tavastlands skogstrakter - där Nerpis och Mustasara ligger - för att undkomma den kärva beskattningen. Snart hade de så gott ställt att de klädde sig praktfullt och levde i lyx - varför avundsjuka grannar kom och skövlade deras hem, under ledning av en Mathias, inte bara en utan flera gånger, tills de trängts så långt undan i omarkerna att de lämnades i fred - med det undantaget att de fick betala skatt, först till sagde Mathias och sedan genom hans byte med Birkarlarna i stället till dem, ända fram till 1554. (s.7ff) Lapparnas gud, säger Niurenius, var “liksom flera andra folkslags formad av sten lik en fågel” (s.20). Han betonar att samerna aldrig tillämpat människooffer, likaså att “ingen trolldomskonst någonsin kan skada de vilda djuren, som äro obefläckade av samvaro med människorna” (ibid.). Han meddelar ganska kortfattat om trumman och om spådomstranserna, det senare med hänvisning för vidareläsning till Olaus Magnus (s.22). Beträffande samisk kristendom slår han fast att den inte sker så mycket i följd av gudfruktan, som “av skräcken för straff ock för överheten” (s.23). I direkt motsats till andra källor menar han att samerna lättast av alla trossatser tar till sig den om de dödas uppståndelse.

1670-tal
Spirri Nils: Relation från Lule lappmark, handskrift om samernas offer, björnfest och frierier, som använts av Schefferus 1673 och en annan kort del återges av K.B. Wiklund i Le Monde Oriental 6/1912 (s.43-44). Avsnittet hos Wiklund innehåller detaljer om nämnda ritualer, men inget mytologiskt gods.

1671
Rheen, Samuel: En kortt Relation om Lapparnes Lefwarne och Sedher, wijd-Skieppellsser, sampt i många Stycken Grofwe wildfarellsser. Återutgiven av K.B. Wiklund i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 17:1, Uppsala 1897, som används nedan, samt 1983. När Rheen skrev denna text hade han i sju år varit präst i Lule lappmarker. 1671 blev han kyrkoherde i Råne, och dog 1680. Han var uppvuxen i Pitetrakten.
     “Lapparna weeta wäll at thet ähr een Gudh som Skapat hafwer himmel och Iordh”, inleder Rheen sitt tolfte kapitel Huru Lapparna sigh förehålla i sin Gudztienst, tro och Lefwarne, men beklagar därpå att de på grund av sitt forna tiders mörker samt sin vistelse i otillgängliga skogar fortfarande odlar mycken vidskepelse (s.26). Somliga lappar är till och med så grova att de inte tror på den kristna artikeln om köttets uppståndelse och återförening med själen, “utan meena fänades och Menniskiones anda wara enahanda, therföre söria the som Hedningar sine framledne dödha”, dock ändå att “något ähr qwar efter döden troo the, hwarföre the och Sky mycket för the döda” (s.29,46). Rheen menar att samerna brådskar att låta döpa sina barn, något som flera andra källor hävdar motsatsen till. Om trolltrummorna berättar han att de är delade i tre olika fält, där Tor och Storjunkaren med sina respektive tjänare är placerade på den översta linjen, medan Kristus och några av hans apostlar hamnar på linjen under. Han vet vidare att berätta hur det går till när de använder sina trummor för olika uppgifter. De tre förnämsta gudomarna för lapparna anser han vara Tor, “hans embete wara at dödha alle Troll” (s.35), Storjunkaren, som Rheen anser ha fått sitt namn från norskan där landshövdingen kallas junkare (s37), och solen, “den dhe för een Moder hålla för alle lefwande diur” (s.42) - övriga gudomar för han inte alls på tal. Samernas offerriter är han väl bekant med och bifogar i sin text en lista över 30 noga angivna offerplatser i Lule lappmark.

1672
Graan, Olaus: Relation eller en Fulkomblig Beskrifning om Lapparnas Ursprung så wähl som om heela dheras Lefwernes Förehållande, återutgiven av K.B. Wiklund i Bidrag till känendom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVII:2, Uppsala 1899, vilken används nedan, samt 1983. Graan föddes cirka 1620 i Uppland och blev kyrkoherde i Piteå 1659. Han utgav på “tämligen dålig” (s.3) lapska en ABC-bok, katekesen samt Korta och Enfaldiga Spörsmåhl rörande katekesen - samtliga 1667. Han dog 1689. Denna text, som endast förelåg i handskrift, är i stora delar så gott som rena avskrifter av Rheen 1671, varför Wiklund i sin återgivning valt att blott inkludera avvikande partier (s.4). Korrespondens från 1693 visar att Matthias Steuchius [se Kruse/Steuchius 1688] ämnade ge ut en reviderad version av Graans text (s.6), vilket dock aldrig blev av.
     Graan påpekar att ordet lappo är svenska för borttappa, varför en lapp ska betyda “een borttappat, bortkommen fierran ifrån annat wältuchtadt och Sedigt omgänges Folck” (s.12) och ägnar sedan flera sidor åt att leda i bevis att samerna härstammar från ryssarna, vilket genomförs i 17punkter där i huvudsak ryska och lapska karaktärsdrag jämförs, så att varken det förra eller senare folket kan vara smickrat därav (s.13ff). Av stort intresse är de uppgifter Graan fått av en same från Pite lappmark vid namn Hans Frijar, beträffande gudarnas ursprung. Frijar ska ha sagt att samerna inga andra beälten haft än stenar, vilka kommit till på så vis att “the gamble hafwa sagt, att fordom kom flygandes een stoor fogell och när han satte sigh på jorden, blef han förwandlat uthi een Steen”. Fågeln ska ha landat på Darra fjäll, en mil från Kvickjokk, där den fortfarande ska finnas att beskåda “och ähr till Skapnadt nästan som een fogell”. Fågeln ska fordom ha talat. Det är denna stenfågel som “the Swenska kalla Stoorjunckaren”. På andra håll har samer letat upp andra stenar som “hade hals och hufwudh lijknellsse, och ju Närmare the kommo till fogell Skapnadt, ju yppare hölt man them”. (s.63) Denna i sin redighet förtroendeingivande förklaring kunde onekligen vara del i ett kosmogoniskt stoff, men då borde också den ursprungliga fågelns roll och äventyr före förvandlingen äga sin berättelse.

1672
Tornaeus, Johannes: Berättelse om Lapmarckerna och deras tillstånd. Återutgiven av K.G.Wiklund i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 17:3, Uppsala 1900, som används nedan. Tornaeus födelseår är okänt, men det torde vara något år före 1610. År 1640 blev han kyrkoherde i Neder-Torne, en trakt i vilken han antags ha växt upp. Han översatte det svenska manualet till samiska 1643 och dog år 1681. Tidpunkten för denna texts tillkomst är okänd, men det måste ha varit efter 1671, ett årtal som nämns i texten - Rydving 1993 (s.15) slår fast 1672, som syns trovärdigt.
     Tornaeus skriver en redig rapport med många detaljer om samiska riter och föreställningar, där han redan inledningsvis avfärdar tidigare uppfattningar - t.ex. hos Goes källor - om att de skulle dyrka elden som en gudom. I stället menar han att det är sådana ting som stockar, stenar och stubbar som de håller för gudar (s.26). Ett djävulens redskap anser han trolltrumman vara, vars figurer han delar in i tre områden: trummans sydligaste är en avbildning av Norrland, mitten av själva Lappland och den nordliga delen Norge - och han ser figurerna som vardagliga ting, djur och annat som är hemmahöriga i respektive del. Det är tydligt att han sett åtskilliga trummor och vet tämligen väl hur de använts. Nåjderna kallar han “Troll Lappar” och berättar om en som dömdes till döden för att med magi bragt en annan om livet: “men när han på wägen war till Landzens fängelse, trullade han sig sjelf ihiäl” (s.33) - det var tydligt eftersom döden kom så plötsligt. Mannen var när det hände 80 år fyllda. Om kristnandet av lapparna berättar Tornaeus att det började under Johan III:s regering (1569-92), då predikanter skickades till samerna, medan den första kyrkan i dessa nejder uppfördes i Tenotekis, Torne lappmark år 1600 (s.33f).

1670-tal
Lundius, Nicolaus: Descriptio Lapponiae, återgiven av K.B. Wiklund i Bidrag till känendom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVII:5, Uppsala 1905, vilken används nedan, samt 1983. Samen Lundius födelse- och dödsdata är inte kända, men han skrevs in vid Uppsala 1674 och där anges om honom att han var son till Andreas Petri Lundius, som blev förste lapske präst i Sverige när han utnämndes till pastor i Arvidsjaur 1640 - enligt Tunaeus ska han ha avsatts på grund av hor. Den här texten har säkerligen tillkommit på Schefferus initiativ, som gjort anteckningar i sitt exemplar av den. Den bör vara skriven efter 1674 och före 1679. Både Rrheen 1671 och Tornaeus 1670-tal omnämns i texten.
     Lundius förklarar redan inledningsvis att ej alla samer har “spådoms anda”, ty detta unnas dem på så vis att somliga samer i medelålder när de befinner sig i skogen får denna uppenbarad för sig, “så sjunger spådoms anda, och den samma wisan måste lappen hafwa i minne” (s.5). Försåvitt andan vill förbli hos lappen, kan denne framkalla andan genom att sjunga samma visa. Lundius uppger att andan har det samiska namnet sueie (s.6). Kvinnor har ingen särskild spådomsanda, de använder sig i stället av “andre spådoms ord, som de kunna giöra sin nästa skada med” (s.8). Den skillnad som Lundius själv understryker mellan samer i olika landsändar, också samer med olika livsföring, exemplifieras när han från Ume och Ångermanlands lappar får veta att de inte tror på Storjunkaren, som i andra samtida källor pekas ut som den näst efter Tor mest betydande gudomen: “Om man skulle fråga dem om stor Junckaren skulle de le åt den samma och kalla honom för narr” (s.27). När Lundius vid Lappskolan i Lycksele undervisat pojkarna om Gud och världens skapelse, har de inte lagt större vikt vid detta: “De mena at Werlden warit hafwer af ewigheet. Dee hawa och den mening at eij någon ny himmel och Jord blifwa skall utan de mena det skall blifwa som det warit hafwer” (s.24). Denna direkta samiska utsago är unik i allt här upptaget material, och även om man väger in att unga gossr månde pläga föreställa sig världen som evig intill dess att de tycker sig ha skäl att frukta annat, måste utsagan begrundas noga. Eftersom andra ställen antyder föreställningar om en skapelse inom samisk mytologi, kunde en förklaring vara att det blott var nåjder eller andra äldre vuxna som kände till dylika ting - det menas också i många källor att endast nåjderna hade en mera inträngande inblick i den samiska mytologin.

1670-tal
Tuderus, Gabriel: En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar som under Kiemi Gebiet lyda. Återgiven av K.B. Wiklund i Bidrag till känendom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVII:6, Uppsala 1905, vilken används nedan, samt 1983. Tuderus föddes 1638 och blev student i Åbo 1656. Efter en delvis stormig studietid - med tre års relegation - tog han prästexamen och blev 1669 kaplan i Enare, samt 1670 eller -75 kyrkoherde i Kemi lappmark. År 1684 flyttades han till Neder-Torne där han avled 1705. Han ska ha bekämpat avguderiet innerligt, bränt trolltrummor osv., även spikat igen “den förbannade bakdörren” på lappkåtor. Hans egen berättelse om sitt missionsarbete finns i Samuel Loenbom 1773. Den här texten är i vissa manuskript ett komplement till Tuderus ovannämnda skrift. Den bör ha skrivits mellan 1672 och 1679.
     Tuderus menar bestämt att lapparna är Skytter, stammande från Asien, och liknar dem sålunda vid “Ryssar, Turkar, Tartare, Göther, Finnar” (s.8). Han tänker sig att de ursprungligen haft sydligare boplatser men av andra folk gradvis trängts längre norrut. Om samisk mytologi har han inte annat att berätta, än vad övriga samtida källor med fler ord behandlar.

1673
Schefferus, Johannes: Lapponia... Till flera språk översatt och uppmärksammad, baserad på de samtida källorna, Frankfurt. Översättning: Lappland, Acta Lapponica 8, Stockholm 1956. Själv hade Schefferus enligt Collinder 1953 (s.7) aldrig vistats i Lappland. Reuterskiöld 1912 (s.12) påpekar den kvicka spridningen av Schefferus bok, som kom på engelska 1674, tyska 1675, franska 1678 och holländska 1682 - på en svensk översättning fick den dock vänta till 1956, Uppsala, utförd av Henrik Sundin. Schefferus föddes 1621 i Stassburg och kallades av drottning Kristina 1648 till den skytteanska professuren i vältalighet och politik vid akademien i Uppsala. Från 1655 var han också professor i natur- och folkrätt. Han dog 1679.
     Med en intellektuell och analytisk skärpa presenterar Schefferus det allra mesta om lapparna och Lappland över drygt 400 boksidor. Den svenska utgåvan har också kompletterats med dels hans egna efter första upplagan och dels av utgivarna införda fotnoter. Han har använt sig av så gott som all förevarande litteratur, myndighetshandlingar med mera, samt gjort förfrågningar hos såväl lappar som personer boende i deras närhet. Som huvudkälla anger han “några nyligen sammanställda relationer” - Tornaeus, Rheen, Niurenius (s.32). Vad gäller namnet Lappland, sluter han sig - med sunda resonemang - till att det torde ha dykt upp mellan Adam av Bremen 1077 och Saxo Grammaticus 1190, i vars verk namnet först dyker upp på pränt (s.42). Schefferus anser att bland alla tänkbara förklaringar till namnet lapp, ligger det samiska ordet lappe, som ska betyda utkasta, bortjaga - alltså “de förvista, utdrivna, landsflyktiga” (s.40). Beträffande religion tror Schefferus att de från början “knappast kunna ha haft någon som avvikit från finnarnas” (s.92), som det tyvärr också råder stor oklarhet om. Han menar att de första utflyttarna från Finland var bjarmerna, vilka flera äldre källor omtalar hade en gud vid namn Iumala, och att samerna för att slippa skatter och andra pålagor i Finland ska ha kommit samma väg och med tiden “uppblandats och smält ihop med bjarmerna” (s.92f). Beträffande kristendomen menar Schefferus bestämt att samerna torde ha bekantat sig med den redan i Finland på Erik den heliges tid (1100-talet) och under Magnus Ladulås (1200-talet) blev en provins under svenskt välde (s.100). Han nämner också att Erik av Pommern 1419 brevledes uppmanar Uppsala domkapitel att skicka präster till lapparna för deras frälsande (ibid.). År 1559 klagar kung Gustaf i ett brev över att så många lappar är odöpta (s.103). Vad gäller samernas föreställningsvärld säger Schefferus att bland de många hedniska tankarna “tro de till exempel att världen har varat av evighet, enligt alla hedningars sed, såsom Lundius omvittnar, och skall vara i evighet” (s.123). Om Lundius se ovan. Schefferus har också reda på den samiska föreställningen “som om Gud och djävulen vore väl överens eller dessa var för sig kunde eller ville dyrkas till hälften”, som senare blir utförligare presenterad av Högström 1747. Närmare besked ger inte Schefferus om kosmogoniska ting, ej heller det kosmologiska annat än vad som framkommer i den genomgång av samiska gudar som sträcker sig över tjugotalet sidor, där Tor, Storjunkaren och solen beskrivs som de förnämsta. Av övriga gudomar, som de norska källorna på första hälften av 1700-talet visste att berätta om, tycks inte mången ha varit bekant för Schefferus. I avsnittet om trolldom, som är markant längre än det om gudarna, berättas bland annat utförligt om trolltrummorna - med flera illustrerade exemepel, vilka också tyds - och även hur de användes. Schefferus hade själv tre trummor i eget förvar (s.159).

1686
Förslag huru afguderi i Lappmarken skulle kunna afskaffas, afgifvet af de år 1686 för kyrkoordningens överseende församlade Biskoparne, utgivet av Isak Fellman 1910 (s.362-365). Dokumentet är daterat den 2 maj, vilket ska vara ett skrivfel, då andra dokument visar på 2 mars (s.364). Bland namnteckningarna finns med stor säkerhet Mathias Steuchius, som jämte Kruse 1688 skrev Relation om Lappmarckerna.
     Det är på uppdrag av kungen som biskoparna sammanställt en förslagslista i tio punkter på hur missionen bland samerna ska förbättras, sedan man blivit varse stora brister i dess framgångar. Programmet visar en slående stor förståelse för såväl samerna som missionens problem, och det går lätt att känna igen inställningar och metoder som ännu i vår tid begagnas av höga myndigheter. Kort är de tio förslagen som följer: 1 att prästerna ska kunna samernas språk; 2 att prästerna måste bo där de ska verka och för de umbäranden detta innebär ha en “så mycket rundare belöning” (s.362); 3 att alla de fem lappmarkerna “Uhme, Lule, Pithe, Torne och Kiemi” ska få åtminstone ABC-boken på eget språks dialekt (s.363); 4 att åtminstone en i varje by ska vara läskunnig, varvid man tänker sig att för ändamålet välja ut gossar som syns ha fallenhet; 5 att inrätta en “communitet” där utvalda pojkar under goda villkor ska läras upp och därvid vårdas så att de trivs och vill stanna, bland annat genom att erbjudas “sådan kost både mat och dryck, som dhe förr äro vana vid” (ibid.); 6 att dessa gossar sedan ska lära andra läsa och därför läras hur detta bäst går till; 7 att samerna uppmuntras att låta lära sina barn läsa, vilket sedan predikanten vid sina besök granskar; 8 att präster i sina predikningar ska varna för afguderiet och ständigt inskärpa det första och andra budordet (Du skall inga andra gudar hava jämte mig, resp. Du skall icke göra dig något beläte...), och om det inte biter “kunna dhe hotas medh Kongl. Placats stränga förbudh och dess öfverträdares straff” (s.364); 9 att förbjuda lapparna att “resa uthur Lapmarcken kring om landsbygden” eftersom de då tycks förhärdas och sedan vid hemkomst “opväckia dhe andra till genstörtighet” (ibid.); 10 att höga ämbetspersoner i dessa områden noga inspekterar hur det hela efterföljs.

1686
Relation [af Consistorium i Hernösand] om Lappmarkernes Gudztjänst, som efter H:s Kongl. Mat:tz wår allernådigste Konungs befalning [11 Dec. 1685] författat och Sammandragen är af inkomne documenter i Consistorio Hernosandensi. [Den 15 Mars] Utgiven av Isak Fellman 1910 (s.365-373). Relationen har kommit till på kungens uppdrag, som i sin tur föranletts av en anmälan från Lappska domhavanden till Svea hovrätt om avguderiets florerande i de svenska lappmarkerna (s.373).
     Här redogörs för hur det är ställt med missionen bland samerna, ända sedan Karl IX under sin regering (1604-1611) började låta bygga kyrkor i deras trakter. En skola upprättades i Umeå lappmark 1632, ABC och katekesen började översättas till samiska från och med Johannes Tornaeus Manuale Lapponicum 1648, och superintendenten började med inspektionsvisitationer, om än “een man sittiandhe i Lapmarken kunde omöijeligen hela Lapmarken i Westerbotn visitera” (s.367). Ändock kosntateras avgudaväsendet leva kvar, vilket förklaras i nio punkter: 1 så kort tid har missionen verkat att “dhe gamble Satans tiänare på dhen orten lefwa ännu och halta på bådhe benen, willia tiäna Baal och Gudh” (s.368); 2 lapparnas levnadsvillkor och försörjning leder dem till vidskepelse “för een wärldzlig båtnadh skull” (ibid.); 3 området är så stort att det inte alltid är möjligt för samer att komma till gudstjänst; 4 några lappbyar lyder under såväl Danmark som Sverige, en del under Ryssland, och slinker undan mellan dem; 5 prästerna måste bo där de ska verka; 6 marknaderna och brännvinet ställer till problem; 7 prästerna har bristande ork och förmåga; 8 lapparna månar inte om sina barns tuktan; 9 samerna vill inte anmäla de sina, när avguderi föreligger. För att komma tillrätta med “detta owäsendet” (s.369) föreslås 15 punkter, däribland: att pastorerna kortar sina predikningar till förmån för frågor och svar och läsundervisning; att predikan hålls i kyrkan varje söndag, där de närboende har närvaroplikt; att inga lappar äktas eller får nattvard innan de kan sin kristendom; att gossar utses att sättas i skola; att pastorerna besöker samerna i deras “Coyer” (s.370); att de som låter sig rättas kunde “ihågkommas medh någon gåfwa, ehuru ringa dhen wara måndhe” (s.371); att prästerna lär sig samernas språk; att där dödsstraff utdöms för grovt avguderi, detta utdelas “in loco ledhe sitt Straff androm till Sky” (ibid.); att offerställen kartläggs; att något görs åt marknaderna, framför allt “på Bränwijns Säljande måtte blifwa een tilbörlig Correction” (ibid.). Texten avslutas med att understryka att många lappar faktiskt har kastat av sig avguderiet, beter sig så fromt som kunde önskas och “wiisa een särdeles aversion till sina förfäders styggelser” (s.372).

1686
Noraeus, Petrus: Skrifwelse till H. Superintendenten i Hernösandt af dato Pitheå 24 Novemb. Originalet är förkommet, medan “Copia eller extract” bifogat Kruse/Steuchius 1688 utgivits av Isak Fellman 1910 (s.339-343) och nedan använts. Noraeus var präst bland lapparna i Piteå. Det var denna klagoskrift som initierade en svensk räfst mot samisk hedendom under följande decennier. Han hade möjligen tidigare skrivit i liknande ärende.
     Noraeus skriver i bestörta ordalag och “med tårar” (s.340) efter flera kontroverser med den 60-årige välbärgade samen Erich Eskilsson, “een förhärdat lem, och alldeles gudlöös menniskia” (s.340), som ihärdar med sin samiska tro och dess ritualer. Vid visitation upptäcks hos samen “månge otahlige Trägudar och beläten somlige i jorden nedergrafne, och till somlige war gjordt ett theatrum eller lafwa högt upp i vädret” (ibid.) Han förstör en del av dessa ting och konfiskerar Eskilssons spåtrumma, men det kan denne inte fördra, utan samlar några kamrater och skyndar sig att kräva den tillbaka: “min trumma skall tu lefwerera ifrån tig, eller det blifwer annat af” (s.341) - när prästen vägrar återtar han sin trumma med våld. Trummans betydelse för Eskilsson förstås av det att han förmodligen är nåjd - som sin far, vilken prästens far kände väl till: “min wyrdige fader kiende hans fader wähl, och säger att han wahr een af dhe ypperste Trållkarlar” (s.342). Dylik syssla gick ofta i arv. Noraeus förgrymmas av detta och beklagar sig över denne och en annan lapps envisa hedendom, begärandes att lagen måste agera mot dem: “Få nu dessa twänne uppenbahra förhärdade menniskior Erich Eskilsson och Anund Thorson lefwa, så må eij nogon prest wara ibland Lapparna mehra, eller något Guds ord” (s.343). Kgl Maj:t reagerade på skrivelsen och begärde av landshövding Kruse att göra inspektion. Dennes rapport 1688 meddelar att Eskilssons rättegång ännu inte är avslutad (i annan källa meddelas att han slutligen - inför hot om avrättning - fogade sig i det kristna ledet, och därför benådades från dödsdomen för att i stället slita spöet), samt att Thorson avlidit innan han hunnit ställas inför rätta.

1688
Kruse, Hans A./Steuchius, Matthias: Relation om Lappmarckerna, bilaga till Kruses brev Till K. M:t ... d. 7 Maj 1688 ang. Lapparnes afgudadyrkan m.m., utgivna av Isak Fellman 1910 (s.324-339) Kruse var landshövding och uppdrogs att göra inspektion bland samerna i området, med anledning av Noraeus brev 1686, som han via kgl.maqj:t fått i februari 1687. Kruse assisterades i detta av Steuchius (1644-1730), som från 1683 var superintendent i Härnösand. År 1694 blev han biskop i Lund och ärkebiskop 1714 [K.B. Wiklund i Bidrag till känendom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVII:2, Uppsala 1899, s.6].
     Kruse/Steuchius berättar hur de samlat samerna i kyrkan på de olika orterna i samband med marknader där, och förmanat dem strängligen, hotandes med: “timmeligit och ewigt straff, (hwilket och dem stältes under ögonen, hwar uthi det bestodh)” (s.330). Det begärdes att de skulle bekänna sin synd och lämna ifrån sig sina trummor. Såväl i Umeå som i Luleå var det vid denna predikning en person som genast hämtade sin trumma (i Luleå dock utan skinnet) medan resten av samerna avvaktade. Efter ytterligare hot och förmaningar kom så ytterligare trummor, eller lovades de inkomma senare - flera andra försäkrade att de redan slängt eller förlorat sina trummor. Småningom förklarade sig samerna unisont villiga till bättring och “bekände wara af sina förfäder förförde” (s.331). Först därefter fick de gå: “Man släppte dem intet förr ähn dhe fattat hwadh Gudh wore, huru man etfter Gudz lagh skulle tiena honom, och hwad Gudh fordrade af oss till wår nestas tienst” (s.336). Inspektörerna var ibland bestörta över den ringa kunskap om den kristna läran som samerna visade upp, såsom på frågan om vad Gud vore: “somblige swarade honom wara en Röök” (s.334). Inspektörerna såg tydligt detta hänga samman med samernas analfabetism. Endast enstaka samer var läskunniga och barnen ville de ytterst ogärna låta gå i skola. I byn Wapsten var ingen läskunnig, varför inspektörerna beordrade att den yngste av sönerna i byn skulle till skolan och därmed senare kunna lära upp de andra. Föräldrarna protesterade men gav sedan med sig - i stället lät de om natten sonen fly till Norge, för vilket de straffades i tinget (s.332). Det beslöts att gudstjänster och examina skulle hållas årligen i samband med julhögtiden och däremellan skulle samernas kyrkobesök åtminstone på Storeböndagarna anbefallas: “Hwar någon förefallelöös försummade att komma tillstädes, skulle han wänta straff” (s.338). Inspektörerna uttryckte sig nöjda med utvecklingen och trodde sig framgångsrika i utrensningen av trummor: “Prästerna sade sigh eij heller funnit i denne Lappmarck på en godh tijdh sådane beläten” (s.331). Det är annars uppenbart att samerna tvingats till läpparnas bekännelse, och att de efter sådan räfst näppeligen talade öppet om sin gamla mytologi eller dess ritualer. Det kan förklara varför den samiska mytologin i dessa och senare källor är mer knapphändig än vad som gäller för de flesta folks och kulturers, där de dokumenterats väl - det är också uppenbart att svenska myndigheters eller deras företrädares intresse för den samiska mytologin inte sträcker sig mycket längre än till att konstatera brott mot det första budordet, samt att de sålunda gärna föreställer sig samisk religion och kosmologi som primitivt grovhuggen. Man måste förutsätta att om samerna mötts av dylika aktioner inför det som om deras religion varit känt, skulle de inte beredvilligt yppa sådant som inte varit det (se t.ex. Mallmer 1742).

1689
Rudbeck, Olof d.ä.: Om Lapp-Trummornas Märckens Betydelse, Atlantica... 2, svenska originaltexten, Uppsala 1939. Rudbeck (1630-1702) anger själv Schefferus Lapponia som främsta källa, har också hämtat bilder av trolltrummor från detta verk, samt Olaus Magnus.
     Hos Rudbeck finns antydningar om en kosmogoni, när han hävdar om samerna att de har trott att sol, måne och stjärnor har fötts ur det underjordiska mörkret (s.674f) - en föreställning vars rimlighet han själv påvisar i nordbornas erfarenhet av vintermörkret: “så är ock Solen för dem tre månar under jorden” (s.677). Å andra sidan säger han också om sol, måne och jord: “at de äre alle tree aff watnet eller Ijsen först ursprungne” (s.678), vilket är den skandinaviska föreställningen. Överlag är det hos Rudbeck svårt att avgöra (bland annat) i vad mån de kosmogoniska fragmenten han nämner är samiska eller rent skandinaviska. Rudbeck ägnar annars sitt kapitel åt en omsorgsfull och genomtänkt analys av trolltrummornas symboler, där de celesta inslagen är betydande och den kosmologi han tänker sig vara samernas förklarar symbolernas närvaro och positioner, exempelvis i den eleganta tolkningen av tre punkter på trumman, som “betyda Yme Jotuns skapnat, dhe 2 punckter des ögon Solen och Månan, och den tridie dhes Munn Jorden” (s.678).

1716
Olsen, Isaac: Om lappernes vildfarelser og overtro, Kildeskrifter til den lappiske mythologi 2, Trondheim (J. Qvigstad red.) 1910. Om norska samer.

1723
Randulf, Johan: Närö-manuskriptet, handskrift som publicerades av Qvigstad 1903.

1723
Westen, Thomas von: Bref till prästerskapet i Jämtland etc. den 11 mars 1723, samt ordförklaringar till detsamma av lappänkan Kerstin Jacobsdotter samt lappfödde studenten Paulus Samilin i Uppsala 1742. Westen var norsk missionär, född i Trondhjem 1682, år 1709 utnämnd till kyrkoherde i Veö, där han blev piteistiskt påverkad och tillsammans med sex ämbetsbröder bildade föreningen Sjustjärnan, som 1714 framställde synpunkter om kyrkans förbättring och 1715 ett förslag till missionskollegiet i Köpenhamn om hur lappmissionen skulle ordnas. Året därpå utnämndes von Westen till lektor i Trondhjem och vicarius missionis. Samernas omvändelse blev därmed hans livsuppgift, som renderade honom benämningen “lapparnas apostel”. Hos de följande samtida texterna är von Westen den helt dominerande källan, men enligt Reuterskiöld 1912 (s.15) torde von Westens källa i icke ringa grad vara Isaac Olsen, som verkat i trakten före von Westens ankomst och år 1717 överräckte en handskrift om “lappernes villfarelser i tron” till honom - en skrift som Qvigstad utgivit 1910. Thomas von Westen dog 1727. [Biografiska uppgifter från Reuterskiöld 1910] Westens skrivelser publicerades första gången av Loenbom 1773, och igen 1910 av Reuterskiöld. Här har Reuterskiölds bok använts.
     Brevet skrevs när han rest runt i trakterna i ett års tid. Han presenterar kortfattat de hedniska inslagen i samernas liv - avgudar, riter och allsköns magiskt-religiösa föreställningar. Ingen enda myt nämns. Av de sju boksidor brevet upptar, ägnas merdelen åt missionsarbetet och dess angelägenhet, blott de första tre sidorna åt samernas föreställningar i sig. I Kerstin Jakobsdotters ordförklaring nämns om Vatte le Sarakka beirgis (som enligt Reuterskiöld ska vara biergo, Sarakkas kött): “det war en Skapare moder i berget; Ty Sar betyder skapa.” (s.10) - en upplysning som är oklar, möjligen baserad på diverse missförstånd. Paulus Samilin skriver i sin kommentar om Horagalles vad som är fragment av en bakomliggande myt: “i deras fabler och sagor talas mycket om denna Horagalles, och säjes, då synda-floden gick öfwer den förra werlden, att han då blifwit conserverat på en ruten ståck, på hwilcken han sutit till-des flodzens watn förtorckades av jorden.” (s.13) Också Samilin förvirras på flera ställen av vad Reuterskiöld anger som misstag eller stavfel i von Westens brevtext. För samemissionen pekar von Westen, som flera andra samtida, ut brännvinet som en inte ringa fiende. De samiska försyndelser han anger i Thomas von Westens fullmakt och instruktion för Kjeld Stub och Jens Blok att vara missionärer, dat. Kyllefjord den 17 juli 1716, har som n:o 13 av 23 punkter: “deres overmaadige drukkenskab, og helst naar de skulle gaae tilKirke og Guds bord.” En annan iögonenfallande synpunkt, som snarast diametralt motsägs i den övriga litteraturen om samernas riter vad gäller könens roller, är den sextonde: “Qvindernes herredömme og tyrannie over deres maend.” [Reuterskiöld 1910, s.108f, hämtad ur Skanke: Epitome historiae missionis lapponicae c:a 1731]

1724
Thurenius, Petrus: Om vidskepelser i Åsele Lappmark, En Kort Berättelse Om the Widskeppelser, som uthi Åhrsilla Lapmark ännu äro i bruk. Utgiven av Fellman 1910 (s.389-399). Thurenius var en same som gått på Lyksele lappskola och med bidrag från myndigheterna studerade i Uppsala (s.399).
     Thurenius beklagar sig i tidvis skarpa ordalag över att missionen inte lyckats överhövan, vilket han i viss mån klandrar kyrkans lokala representanter för. Bland annat roar han sig med att påpeka grova grammatiska fel i Graans Manuale Lapponicum, 1669, vilka leder till märkligheter, såsom att den samiska texten frågar “tror tu på Gudz Fader, hwaraf en enfaldig kan komma i den tankan att det är en Faders Fader”, eller på ett annat ställe att Jesus pinade, korsfäste etc., som om han utsatte någon annan för det (s.391). Thurenius konstaterar: “Jag tror att H:r Authoren hafwer detta sofwandes skrifwit” (ibid.). Därpå följer en redogörelse för samernas religion och riter uppdelad i sex ämnen: björnjakt, måndyrkan, offer, trollkonster, frieri och begravning av de döda. Varken kosmogoni eller -logi framträder tyvärr, då Thurenius kan anses vara initierad - om än reformerad. I kapitlet om trollkonster ger han oss dock den informationen att “Qwinfolker spå med bälten, knifwar och yxor” (s.396), vilket understryker dels att kvinnor förvisso hade sina riter och dels att detta inte alls har utretts om samerna (det finns ej heller någon enda källa bland de här medtagna - eller annorstädes från gångna sekler - som har kvinnligt upphov, undantaget Kerstin Jakobsdotters ordförklaring till von Westen 1723). Respekten för de samiska trolldomsmetoderna visar sig när Thurenius återger vad en vän berättat 1715 för honom om en nåjds öde, när han i raseri hanterade sin trumma illa och den därpå började gråta, sedan tala till honom och straffa honom med omedelbar död: “Att sielfwa diefwulen genom trumman gret och tahlade, kan hwar ock en lätteligen förstå, emedan han är then samma som then instiktat hafwer” (s.397). Det enda som i sammanhanget förbryllar Thurenius är att mannen dog av sitt tilltag, men förklarar det så att i hans avguderi var han redan övergiven av Gud och med sin hantering av trumman blev han därmed ett lätt byte för djävulen. Beträffande de döda meddelar han att de på flera håll ännu begravs i skogen i stället för på kyrkogårdar, eftersom prästernas vaksamhet brister - det framgår att samerna själva föredrar skogen.

1726
Solander, Carl: Kort relation, om den Danska Missions tillstånd uti Norrige, dels af berörde Missions-Betiänters meddelte Instruction, samt, dels af Missionariens Jöns Kihldals, mundtelige giorde berättelse, extraherad; som skiedde 1726. Riktad till flera regeringsmedlemmar och återgiven i Reuterskiöld 1910. Solander föddes 1699 och studerade i Uppsala med magisterexamen 1722 (teologi, får förmodas). Samma år blev han pastorsadjunkt i Piteå hos sin far. Prost över Pite och Lule lappmarker blev han 1730, och fortsatte att verka kyrkligt i Piteå till sin död 1760. [Reuterskiöld 1910, s.XVII]
     Solander meddelar de muntliga upplysningar han fått från samemissionären Jens Kildal samma år, avseende situationen för samemissionen, som uppenbart inte är den bästa. Brännvinet, som samerna syns ha betydligt lättare att ta till sig, är en svår fiende i missionsarbetet. Därpå följer några sidors redogörelse för de gudomar som samerna sätter sin tro till (s.22-26) - framför allt för att visa omfattningen på irrlärorna. Ett kosmologiskt fragment visar sig i upplysningarna om Ver Allden-Ollma, som sägs vara lapparnas förnämste gud: “äfwen klyfwa af trä upphängt, med h:ken Ver Allden-Ollma, hela Werlden effter deras mening uppehålla skulle.” (s.25) Något kosmogoniskt fragment står annars inte att finna.

1726
Sidenius, Lennart: Bref till Joh. Tornberg med en “Fortäknelse på een deel oomvendta Lappars afguderij. Daterat den 17 oktober 1726 i Öfversaelsetter i Astafiorden (Övre Selset i Ibbestad). Återgivet i Reuterskiöld 1910. Lennart (Linnert) Sidenius föddes 1702 i Jämtland och kom via Norge till Köpenhamns universitet. 1725 blev han missionär i Ibbestad, 1728 vicepastor i Buksnes, 1740 kyrkoherde på samma plats. Han dog 1763. En av hans söner var gift med en dotter till Sigvard Kildal. [Reuterskiöld 1910, s.XXIVf]
     Det servila brevet till pastor Tornberg föranleds av önskemål om diverse stöd i samemissionsarbetet. Samerna är svåra att reformera, även om de sträcker sig till en och annan läpparnas bekännelse: “när det talas om Gud, hålles sådant i deras hiertan som en dröm, af orsak at de äro icke öfwerbewista om hwad rät og wrangt er.” (s.53) Dessa aningar delar han med flera såväl samtida som senare missionärer, likaså den för missionen olyckliga form av respekt andra människor visar samerna: “man räds at giöra en Lap imot, på dät [ma]nd icke skal blifwa förtrullat.” (s.52) I sin “fortäknelse” inleder Sidenius med samma femskaliga nivådelning som Forbus 1727, från “högst oppe i Stiernehimmelen” till “myche diupt ned i jor[den]” (s.56), därefter följer som hos Forbus en uppräkning av gudomarna och deras egenskaper. Med det låter han sig nöja. Mottagaren av brevet har bifogat anteckningar om att han den 1 januari 1728, ett par månader efter mottagandet, varit i samspråk med Henric Forbus om detsamma och överantvardat brevet till honom.

1727
Forbus, Henric: En korrt beskrifning om Kongl. Missions Collegio i Dannemark, om Missionen, LapScholarne, och Lapparnes fasliga afguderi, författad in Martio 1727. Återgiven i Reuterskiöld 1910. Forbus föddes 1674, fadern var borgmästare i Uleåborg. Han studerade i Åbo och blev magister där 1694. År 1705 utnämndes han till kyrkoherde i Neder-Torneå. Några år före sin död blev han - för lugnets och hälsans skull - kyrkoherde i Limingo, där han dog 1737. I hans flitigt verksamma liv var arbetet för samernas omvändelse centralt, han hade även lärt sig det samiska språket - men enligt Reuterskiöld var hans kunskaper om deras mytologi ändock mest från skrivna källor. [Reuterskiöld 1910, s.XXVIIf] Det patos med vilket Forbus önskar samernas omvändelse framgår med skrämmande tydlighet i Forbus’ jämförelser mellan lapparnas och de klassiska folkens gudar samt refutation af lapparnas avgudadyrkan, som Reuterskiöld återger 1910 (s.76ff), där också trolltrumman pekas ut som ett Satans instrument. I denna text slår Forbus bestämt fast om Radien, samernas högsta gudom: Han har ingen ting skapat”, vilket syns antyda att han uppfattar samernas tro som den motsatta (s.78). Något mer om Radien såsom en skapare yttras dock ej. Precis som Solander understryker Forbus brännvinets skada på samerna och på möjligheten att frälsa dem, i synnerhet i ett brev från 1728 till Arvid Horn, där Forbus slår fast: “brändvijn i lappmarcken må förbjudas”, där tyngst vägande skäl är: “tå lappen til en stor del allenast 3 gångor om åhret infinner sigh uti Gudz hus, och öfwerlasta med brändvin, at de til intet godt beqvämlige äro” (s.46f).
     Det är med kraftfulla brösttoner Forbus förfasar sig över samernas avguderier, samtidigt som han på ett sakligt och noggrant vis redogör för dem - en sammanställning som i sin tydlighet och kompetens har få konkurrenter förr eller senare. Han vet också att göra skillnad på gudanamnen efter lokala samiska former, likaså beledsagas brevet av några teckningar, varav en presenterar innehållet på en trolltrumma. Forbus delar upp gudarna efter hemmahörighet i fem olika plan: “högst wed Stjernhimlen”, “i Lufften”, “på jordene”, “nedre i jordene” och “Mycket djupt ned i jordene” (s.31) - ett slags kosmologi som också finns hos Lennart Sidenius 1726, men som inte tycks ha blivit kanon i facklitteraturen med större tidsavstånd till hans text. Det kan också vara så att modellen Forbus tillämpade hade ringa bäring på samernas värld, annat än i hans tolkning av den - i det frågeformulär som han utarbetat för utfrågning av samerna, Några frågor att föreställa Lapparne om deras afguderi, som kunna appliceras till folket i orterne, effter det som afguderiet är bekant, lyder första frågan: “Kan tu giöra redo, hwarest Gudarna wistas och hafwa sitt tillhåld? R[esponsum] wid stiernehimmelen, i lufften, på jordene och under jordene och mycket diupt nedre.” (s.71) Andra delar av formulärets anvisningar visar att han anser den same, vars svar inte passar i mallen, helt enkelt fara med osanning. Ingen av de 72 frågorna har att göra med myter eller kosmogoni. Reuterskiöld har också tagit med Forbus’ privata promemoria för ytterligare undersökning af lapparnas afguderi, enligt Reuterskiöld från 1727 (s.XX), där dennes nyfikenhet på det samiska godset är tydlig. Han vill fördjupa sig i många ting rörande deras gudar och riter, men om deras myter syns han inte hysa minsta undran, ej heller om någon kosmogoni. (s.44f) Forbus närmast vetenskapliga intresse för samernas religion visar sig också i de Rättelser och tillägg till redogörelsen från 1727, som han två år senare författar och som Reuterskiöld inkluderar 1910 (s.64-70). Där vet han bland annat att sol och måne inte ska räknas till gudarna i stjärnhimlen, likaså att vägghål som i den föregående rapporten ansågs vara för att släppa in månljuset på ett rituellt vis i stället helt enkelt “är rökhål hwarigenom röken uhr lappkotan upstiger ock utgår” (s.64). Han menar sig också ha förstått att skälet för att så få trolltrummor har “den stoore ock altsmächtige Guden afsat ock afmålat” är medvetenheten om det första budordet - samerna vill inte väcka Guds vrede genom att sätta honom jämte andra gudar (s.66). Här presenteras också en av de ytterst få myter som står att finna i litteraturen om samisk mytologi: om hur Horagalles, här också kallad Thordön, föddes av en kvinna som förvillat sig in i skogen och blev havande genom Nebulolmai (Mubben-olmai, antages av Reuterskiöld, s.XXXIX), eller parkal (Perkel?), varvid fostret var en sten som åsamkade henne stor smärta. Den högste guden förbarmade sig över henne och förlöste stenen, som därmed var samme guds son - och som gavs makt att slå till just mot Perkel, eller Nebulolmai (s.68f). Jämför Högström 1747.

1730
Kildal, Jens: En sammanfattning af lapparnas afguderi. Återgiven i Reuterskiöld 1910. Den ska också ha publicerats i Skandinaviska Litteratursällskapets publikationer 1807. [Holmberg s.15] Texten är sista del i Appendix till en handskrift om 144 sidor folio som Kildal själv kallar Afguderiets dempelse og den sande laerdoms fremgang, där det är Thomas von Westens samemission åren 1722 och 1723 som han specifikt beskriver i dess Appendix. Jens Kildal föddes 1683 i Kristiansands stift, och var von Westens förmodligen allra närmaste och trognaste medarbetare, hängiven missionsarbetet. “För att verkligen vinna lapparnas förtroende”, säger Reuterskiöld, gifte han sig med en sameflicka, som också engagerades i missions- och upplysningsarbetet. Det är inte Reuterskiöld bekant när Kildal dog, men ännu 1759 var han att döma av annan källa vid liv. [Reuterskiöld 1910, s.XXX]
     Kildals redogörelse skiljer sig betydande från de omedelbara föregångarna, på så vis att den bara kort berättar om några av gudarna för att lägga dominerande tonvikt på “Leybolmai, som er gud for skytterie, til hvis excercitium barnet da, naar det tilvoxer, bliver tilholdet” (s.88). Än längre skriver han om “noyder” och deras verksamhet, samt den lapska omdöpelsen i lönndom som även senare källor kommenterar, och slutligen över fyra av de tio boksidorna om de samiska offerriterna. Denna övergång i intresset från gudomar i höjden till det praktiska religiösa livet är markant i jämförelse med tidigare källor och ska härefter visa sig vinna mer och mer terräng i senare källor. Reuterskiöld inkluderar också en sammanställning av de samiska gudomarnas motsvarigheter i framför allt den romerska mytologin, som Kildal säger sig hämta från von Westen. Här är Maylmenradien densamme som Jupiter, Kirva radien är Saturnus, Rana neyda är Isis, Sarakka är Juno osv. (s.97f). I lejonparten av sin text presenterar Kildal idén att de klassiska gudarna en gång var människor, som efter sin död genom djävulens försorg började dyrkas som gudar så att denne får offer i deras namn. Samerna, menar sålunda Kilberg, deltar med sin avgudadyrkan i detta (s.XXIX).

1731 c:a
Skanke, Hans: Recension af alle Lappiske Ord og Terminis, som i Missions-Historien ere anförte, med ydermeere explication og anmerkninger ovor eendeel, som paa sine steder ikke fuldeligen ere forklarede. Återgiven i Reuterskiöld 1910. Ett “Fjerde Anhang” till handskriften Epitome historiae missionis Lapponicae, ett omfattande verk på nära 575 sidor, vars andra delar nyttjats av Hammond och Jessen, den senare närmast plagierande (s.XXX). Skanke föddes 1679 i Trondhjem och blev student 1699. Som huslärare hos en lagman hamnade han i Tromsö 1701 och lärde sig då lapska. 1705 fick han tjänst hos biskopen Peder Krog och följde honom på visitationsresa genom hela Finnmarken. År 1709 blev han konrektor i Trondhjem. Medarbetare åt von Westen var han så troget att det var Skanke som efter dennes död ordnade von Westens efterlämnade dokument och såg till att de hamnade hos missionskollegiet. Han dog 1739. [Reuterskiöld 1910, s.XXXI]
     Detta fjärde anhang är en ordlista där samiska gudanamn och andra till deras religionsutövning och föreställningsvärld länkade termer kort förklaras. I Reuterskiölds utgåva täcker ordlistan 11 boksidor. Det mesta blir magert presenterat, men en intressant nyansering märks för Maderatja, som förklaras vara “Luftens höyeste Region, som Lapperne holde for et Guddoms vaesen”, samt Maderakka “Luftens mellemste Region, som de ligesaa ansee” (s.103). Sålunda syns Skanke mena att själva regionerna är gudomarna i dessa de två översta planen i den femdelning som finns hos Sidenius och Forbus - medan de två sistnämnda begriper det hela som rum i vilka gudomar vistas, en syn som är mer bekant och hemtam i deras - såsom vår - tradition. Dock nämner Skanke också de högsta gudagestalterna, men syns om dem mena att de är samiska ord för den kristna gudens gestalter: Radien förklaras “idem qvod Numen Latinis” (såsom latinets Numen, Guds vilja, allsmakt?), Radienatzje “Höjeste Gud som volder alle, og af hvilken alle have Guddoms magt og velde”, samt Radienkjedde “naest den höjeste Gud, eller den höyeste Guds Sön, ved hvilken den höyeste Gud udretter alleting” (s.104f). Här följer dock motsägelser när Sergve-edni måste förklaras såsom “Radienatzjes eller Lappernes Höyeste Guds Hustrue”. Nu är plötsligt gudomen uttalat lapsk, eftersom inte ens det mest krystade resonemang kunde hitta en hustru åt bibelns gud.

1742
Mallmer, Olof: Berättelse om Ecclesiastiqve Wärket I Lappland. Utdrag om svenska lappmarkers kyrkliga förhållanden utgivet av Isak Fellman 1910 (s.403-407). Mallmer (1693-1771) var en framstående ämbetsman, 1740 ledamot av Vetenskapakademien, 1743 adlad Malmerfelt, bland andra uppdrag adjungerad ledamot i Direktionen för Ecklesiastikverket sedan dess bildande 1739, sedermera landshövding i Västerbotten (s.408).
     Mallmer redogör här för två missionärers rapport i 13 punkter om hur det är fatt med samiskt avguderi. Missionärerna i fråga kan identifieras som Pehr Högström och Pehr Holmbom, av vilka den förstnämnde behandlat nedanstående ting med egen penna 1747 (Fellman säger 1746, s.407). I första punkten beklagar de sig över att det är illa med samernas kunskaper inom kristendomen, vilket är intressant med tanke på att mission vid denna tid har utövats enträget i näst intill ett halvt sekel sedan 1680-talets krafttag. Men en stor del av dessa samer vet inte “om the warit Christna; huru många Personer i Guddomen; om the hafwa någon odödelig Siäl; ja och en stor del, som eij wetat sina namn” (s.403). Vidare har spridningen av läskunnighet stött på patrull när det ryktades bland samerna att läskunniga skulle skickas i krig mot ryssen och dessa därför lämnat tillbaka sina ABC-böcker med ursäkten att “the hade så swaga hufwuden, at de icke tålde läsa” (ibid.). I den fjärde punkten antyds faktiskt en kosmogonisk föreställning, som kan verka stå under allvarligt kristet inflytande men ändå tydligen är av så känslig natur att samerna tystnar så snart de märker sin redogörelse nedtecknas. Vore det i huvudsak ett förvirrat bibliskt genesis, skulle detta snarare leda till tålmodig korrektion från missionärerna än vad som här sker. Stycket återges i sin helhet: “4:to. Utaf then Kundskap som thetta folck af sine förfäder hafft, hafwa the ibland annat för Missionarierne berättat: at när Gud skapte werlden, har han lagt råd med then onda; tå the och tillika skolat berätta underliga ting och händelser, om Guds och then ondas skiljeaktige projecter, the weta och at tala om en tid, tå Gud stielpte om werlden och fördrenkte alla menniskior, undantagande twänne Syskon, them han tagit under armen, af hwilka sedan alla menniskior, som nu lefwa fåt sit ursprung. Men så snart the förmärkt, at Missionarien begynt at uptekna sådana theras berätelser, hafwa de platt öfwergifwit at något widare therom frambringa.” (s.404)

1747
Högström, Pehr: Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, Stockholm. Nytryckt i Norrländska skrifter 3, Umeå 1980 - som faksimil, vilket är beklagligt då den med sin 1700-talstypografi blir svår för dagens läsare, fast den förtjänar all uppmärksamhet. Högström förstod enligt Collinder 1953 (s.7) det samiska språket. Innehåller fragment av samisk skapelse, vilket Mallmer 1742 var först om att fästa på pränt, fast med Högström som källa, och Friis 1871 (s.168) observerat i Högströms bok och kort kommenterat. Högström (1714-84) föddes i Selånger, prästvigdes 1741 och reste året därpå tillsammans med missionären Pehr Holmbom till Gelliware (Kaitom) där de förhörde sig hos samer om deras föreställningsvärld med mera, vilket de rapporterade till Mallmer. Senare samma år blev Högström pastor på orten (Fellman 1910, s.407). Denna bok om i det närmaste 300 sidor var den första svenskspråkiga och fick kvick spridning i såväl Sverige som utomlands. Redan samma år kom en tysk översättning av några kapitel och året därpå två fullständiga översättningar på samma språk, likaså en på danska. 1770 publicerades en stor del av texten i Frankrike. Den rönte stor respekt och uppskattning överallt och vägde tungt i invalet av honom till Kgl. Vetenskapsakademien 1749 (s.IVff).
     Den omfattande och noga genomförda skriften om 14 kapitel och ett register, behandlar samernas liv ur alla tänkbara aspekter. Här utreds bredvid religion och historia även exempelvis deras matlagning, klädedräkt, barnuppfostran etc. Högström har varit mycket noga med att inte oprövat föra vidare de gamla påståendena, utan frågar metodiskt ut samer för att utröna deras syn på sakerna. Vid ett sådant samtal, som egentligen handlade om huruvida samerna flyttat in från annat land och i så fall hur det gått till - vilket de inte visst mycket om - kom i stället fram att de ansåg att Gud (Jubmel) för länge sedan “stjelpte om werlden” (s.57), varvid vattnet steg och dränkte alla människor utom två unga syskon, som Gud tog under armen och flyttade till ett högt berg, kallat Passe-Ware, vilket de lämnade åt varsitt håll när faran var över för att leta efter andra överlevande. Efter tre år fann de på varandra, utan att ha hittat några andra människor, varför de åter skiljdes - för att efter ytterligare tre år stöta ihop igen. En tredje gång detsamma, men då kände de inte längre igen varandra, så då slog de följe och avlade barn, vilka sålunda är hela mänsklighetens gemensamma förfäder (57f). Samerna berättade också för Högström att “när Gud skapade werlden lade han råd med Perkel, eller den Onda, huru alt skulle tilställas” (ibid.). Gud hade tänkt sig ett mäktigt överflöd - alla träd skulle bestå av märg, sjöar av mjölk, och på alla gräs och blomster skulle bär växa - men mot det opponerade sig Perkel. Och så blev det. “Den Onda war orsaken, hwarföre icke alt blef så godt, som Gud wille hafwat.” Den samiska föreställningen om Perkel gör honom lika evig som Jubmel - de syns ha låtit dessa båda översättas till djävulen och gud när de förklarade för kristna - och på inget märkbart sätt svagare, snarare tycks de vara i ständig tävlan om allsmakten. Sålunda gjorde Perkel en gång kedjor av järn, band Jubmel med dessa och kastade ett stort berg över honom. Senare gjorde Jubmel exakt detsamma med Perkel, men ingen av dem lyckades på så vis hålla den andra fången (s.176). Dessa utpräglade mytologiska fragment har en karaktär som känns igen från mytgods på andra håll i världen, en sagans logik, om man så vill, som bredvid Högströms saklighet och noggrannhet skänker betydande tilltro om deras autenticitet. Man skulle kunna hävda ett kristet inflytande i åtminstone den myt som berättar om världens skapelse, men varken Högström eller Mallmer gör den reflektionen - de har uppenbarligen den fasta föreställningen att det är fråga om genuint samiska myter. Om åskgudens tillkomst berättar Högström att det var Perkel som våldtog en flicka, och när en son därur föddes kom denne under Jubmels beskydd, men det finns också en version där Perkel skapar sonen ur en klippa (s.177f). Eftersom gossen föddes av Perkel men blev Jubmels “fosterson (efter deras eget ordasätt)”, har han både gott och ont i sig - men väljer att slåss mot det onda i form av “Troll och spökerien” (ibid.).

1755
Fjellström, Pehr, Kort berättelse om lapparnas Björna-fänge, samt deras der wid brukade widskeppelser, Stockholm. Utgivna av K.B. Wiklund i Le Monde Oriental 6/1912 (s.27-46) samt i Norrländska skrifter 5, Umeå 1981. Fjellström levde 1697-1764.
     Titeln är rättvisande. Fjellström ger en omsorgsfull skildring av björnjakten, samt ritualer och traditioner länkade till densamma. Kosmogoniska föreställningar är det därmed långt till.

1767
Leem, Knud: Beskrivelse over Finnmarkens Lapper, deres Tungemaal, Levemaade og forrige Afgudsdyrkelse..., Köpenhamn. Om norska samer. Innehåller Jessen, S. Erik Johan: Afhandling om de norske Finners og Lappers hedenske Religion. Förstod enligt Collinder 1953 (s.7) det samiska språket. Jessens text är utan angivande av källa en så gott som ordagrann avskrift av Hans Skanke: Epitomes Historiae Missionis Lapponicae, Pars Prima, cirka 1731. [Holmberg 1915 s.99, Reuterskiöld 1910, med flera]

1773
Loenbom, Samuel: Två berättelser om lapparnas omwändelse ifrån deras fordna widskeppelser, och afguderi, Stockholm. Innehåller Tuderus och von Westens redogörelser.

1780
Lindahl, Eric & Öhrling, Johan: Lexicon Lapponicum..., Stockholm. Lindahl (1717-93) och Öhrling (1718-78). [KB]

1787
Hammond, Hans: Den Nordiske Missions-Historie i Nordlandene, Finnmarken og Trundhiems Amt..., Köpenhamn. Om norska samer.

1789
Ganander, Christfrid: Mytologia Fennica, Åbo. Använder Lennart Sidenius anteckningar från 1726. [Holmberg 1915 s.16,99] Finns i en nyare oförändrad upplaga. [UB]

1807
Kildal, Sigvard: Efterretning om Finners og Lappers hedenske religion, Det Skandinaviske Litteraturselskabs skrifter 2. Om norska samer.

1820-31
Fellman, Jacob: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, 1820-31. Del 1-4, utgiven i Helsingfors 1906. Del 2: Ur lappländsk mytologi och lappländsk sägen.

1831
Laestadius, Petrus: Journal för första året af hans tjensgöring såsom missionaire i Lappmarken, Stockholm. Återutgiven 1977, men här används originalutgåvan. Laestadius (1802-41) var broder till Lars Levi och verkade liksom denne i prästämbetet.
     Denna bok och dess uppföljare 1833 brukar nämnas i litteraturlistor för samisk religion och mytologi, fastän deras innehåll är betydligt mer koncentrerat på folkliv och Laestadius egna tankar, synpunkter och sysslor. Det som behandlas med någon omsorg är de prästerliga vedermödorna med detta folk som bara någorlunda låtit sig kristnas, eller i alla fall visar måttlig iver till kristen skolning.

1833
Laestadius, Petrus: Fortsättning af Journalen öfver missions-resor i Lappmarken, Stockholm. Återutgiven 1977, men här används originalutgåvan. Se Laestadius 1831.

1840-45
Laestadius, Lars Levi: Fragmenter i lappska mythologien, med inledning och kommentarer av Harald Grundström i den första tryckta utgåvan, Stockholm 1959. Handskriften användes som källa av Friis 1871. Laestadius (1800-61) var kyrkoherde i Karesuando församling, svenska Lappland, född och uppvuxen i Lappmarken. Texten torde i sin helhet vara författad innan Laestadius fick den religiösa nytändning som kom honom att engagera samerna i den intensiva kristna rörelse som fick namn efter honom och alltjämt har ett märkbart grepp om många samer i norden.
     Laestadius menar att det allra mesta av samernas mytologi syns ha gått förlorad för dem, så att de knappt ens känner sina gudar till namnet. “Likväl herskar ännu bland dem mycken vantro och vidskepelse” (s.23) menar han och förklarar det inte vara märkligare än att svenskarna, som varit kristnade så mycket längre, ändå behåller många av sina vanföreställningar. Beträffande de forna missionärer, som även Laestadius anger som huvudkällor, påpekar han att man måste förstå deras primära bryderi: att genom sitt uppdrag “voro de på sätt och vis förpliktade, att förfölja just de Personer, som voro invigde i alla Lapparnes hemligheter, och af hvilka Presterne kunnat få de vigtigaste Uplysningar, om de gått fogligare till väga” (ibid.) - något de svenska enligt hans uppfattning inte alls förmådde, medan de norska missionärerna var mildare mot nåjder och andra, varför de fick veta mer. Eftersom inte ens alla samer invigdes i nåjdernas samtliga kunskaper, vore det för en missionär på besök svårt att försäkra sig om att informeras fullständigt. Laestadius påpekar också att “ännu i dag äro Lapparne mycket förbehållsamme i sina Upgifter om det, som rörer deras vidskeppelse”, så att det i princip blott är genom vad barnen och nybyggarna uppfattat, som den utomstående kan informera sig (s.24). Hans egen redogörelse följer i de spår som känns igen från det tidiga 1700-talets norska missionärer med flera, även i det faktum att inga särskilda spår av kosmologi eller ännu mindre kosmogoni står att finna. Myter - eller sagor, som han väljer att kalla det - serverar han dock i ett icke föraktligt antal, men allihop hör mer till avdelningen folklore, alltså om vanligt folks möten och äventyr med de mytiska gestalterna och makterna.

1841
Hogguér, David von: Reise nach Lappland und dem nördlichen Schweden, Berlin. [Holmberg 1915 s.15,99]

1846
Fellman, Jakob: Anmärkningar öfver “Anteckningar om Församlingarne i Kemi Lappmark af And. Joh. Sjögrén, Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 6. Om ryska samer.

1848
Grönlund, Jonas Ulrik: Om Lapparne och deras gudar, Uppsala. En liten doktorsavhandling “för Philosophiska graden” om blott 15 sidor som enligt Bäckman/Hultkrantz 1985 (s.7) är “the earliest published work on the pre-Christian religion of the Saamis”, varmed de kan mena en strikt avhandling på svenska.
     Grönlund anger själv att han förutom i synnerhet Schefferus och Högström begagnat sig av “egen undersökning”, utan att närmare specificera vad denna bestått utav (s.5). Han syns dock förtrogen med ämnet, kanske också med samiska språket. Han betonar samernas tro på ödet, det orubbliga, som en cental beståndsdel, och menar att den högsta gudomen hetat Aija, vilket urpsrungligen ska ha betytt just ödet (s.6) - det är också Aija han tänker sig kombatterande mot Perkel, “den onde anden” vid världens skapelse, såsom Högström 1747 återberättat den (ibid.). Åskguden kallas Tjermes men också Atja - att noga skilja från Aija, som tog honom under sitt beskydd trots att hans far var Perkel (s.7), i enlighet med den sägen som Högström återger om åskgudens födelse (Högström s.177f). Jubmel, som t.ex. Högström anger vara skaparguden, menar Grönlund snarare vara densamma som åskguden och (s.6).

1852-57
Castrén, Matthias Alexander: Nordiska resor och forskningar 1-4, Helsingfors. Ryska samerna och finno-ugriska perspektiv. [Holmberg s.16,99, Karsten] Föreläsningar i finsk mytologi är band 3, 1853, Helsingfors, utgivet efter hans död, och presenterar utförligt den finska mytologins beståndsdelar. Castrén (1813-52), professor i finska språket och litteraturen, engagerades hela sitt vuxna liv av arbetet med den finska mytologin, med tonvikt på språkforskarens perspektiv. På universitetet i Helsingfors började han 1851 sina föreläsningar om finsk mytologi, vilka utgör materialet till boken.
     Näranog hälften av bokens 332 sidor handlar om gudarna, som Castrén delar in i fyra grupper: luftens, vattnets, jordens och underjordens gudomligheter. Han vänder sig i förordet emot den gängse tanken att låta schamanismen dominer bilden av dylik religiositet, utan hävdar i stället: “Schamanismen betraktar jag derjemte icke såsom en egen religionsform, utan som ett moment i sjelfva gudaläran” (s.4). För övrigt är det märkbart att han i likhet med skildrarna av samisk mytologi försummar de eventuella myterna, att sålunda mytologins verb får vika undan för dess substantiv. Boken berör vidare det lapska mest där det tangerar eller liknar det finska, återigen framför allt språkligt.

1871
Friis, Jens Andreas: Lappisk Mythologi, Lappiske Eventyr og Folkesagn, Christiania. Friis (1821-96) blev teologie kandidat 1844 för att därefter ägna sig åt samernas språk och etnografi. År 1866 blev han landets första professor i samiska [K.B. Wiklund, Nordisk Familjebok 8, 1908].
     Friis genomgång på 176 sidor är baserad på i synnerhet de norska källorna från 1700-talets första hälft, men han är också inläst på övrigt i synnerhet skandinaviskt material, nämner själv som mest betydande Scheffer, Tuderus, Fjellström, Högström, Lindahl & Öhrling, Peter och Lars Levi Laestadius (den senare via ett bristfälligt manuskript), Ganander, Castrén, samt Jessen. Han menar de norska källorna vara rikare än de svenska, bland annat så tillvida att svenskarna inte kände till lika många gudar. “De naevne saaledes aldeles ikke de overhimmelske” (s.59). Friis tillåter sig diverse egna teorier och tolkningar, vad gäller t.ex. vissa gudars funktion och uppkomst, vilka i senare skrifter inte stått oemotsagda - men följer i det allra mesta såväl uppställning som innehåll från föregångarna. Såsom flera andra källor betonar Friis att de präster, som utgör de dominerande källorna till samisk mytologi, ytterst sällan - om någonsin - “kom til att staa i et saadant Forhold til Lappernes Noaider, at nogen fortrolig og uforbeholden Meddelelse fandt Sted fra de sidstes Side. Tvertemot var vel Forholdet i Regelen fiendtligt” (XIIIf). Han betonar också att det var nåjderna, ej vanliga samer, som ensamma invigdes i den samiska mytologins delar (ibid.). Indelningen av gudarna tar Friis efter Jessen och preciserar sålunda: 1 Overhimmelske Guder; 2 Himmelens og Luftens Guder; 3 Jordiske Guder; 4 Underjordiske Guder (s.54). Friis menar att samtliga gudar i det första skicket näppeligen är av samiskt ursprung, utan komna genom kristet inflytande (s.60). Om världens skapelse säger han att det verkar som om lapparna aldrig kunnat säga något om den, sånär som på sägnen om “Syndfloden” (s.55), vilket är märkligt med tanke på att han har nämnda sägen från Högström, som ju också nämner något om en samisk skapelseföreställning. Från Lars Levi Laestadius hämtar han uppgiften att samerna ska ha föreställt sig att “hele Jorden var en stor Ö, der laa og flöd paa et umaadeligt Hav” (s.168). Han beskriver också Jessens bild av Radien akke och dennes son Radien bardne, där den förre “ikke selv skabte nogen Ting” utan hade (och här citerar han Jessen) “förlenet sin Sön med en saa stark Kraft, at denne skabte og frembragte alle Ting” (s.57) - Friis menar dock att detta så starkt påminner om Johannes Evangeliums första kapitel, att han tror det ej vara en genuint samisk föreställning. Vad han tror vara ett ursprungligt inslag, detsamma som i finsk mytologi, är dyrkan av själva himlen som en gudom, under namnet Jubmel, på finska Jumala (s.61) - och här ser han en stor likhet med många andra mytologier.

1873
Düben, Gustaf von: Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske, Etnografiska studier, Stockholm. Düben levde 1822-92. Boken finns i faksimil, publicerad 1977, Stockholm. Här har dock originalet använts.
     Av den digra bokens 528 sidor handlar den övevägande delen om etnografiska aspekter, vilket också Düben anger i sitt förord som impulsen till dess tillkomst (s.III). Det mytologiska finns främst inom kapitel 9 Gamla religionen: större gudomligheter (s.214-246). Han menar vad gäller lapparnas religion att den “röjer otvifvelaktigt en stor sjelfständighet” (s.214) och att likheten med grannfolks föreställningar kommer sig av att de bebor samma miljö och länge varit i kontakt med varandra - måhända lite Goddag yxskaft. Hans framställning använder sig av de traditionella källorna från 1600- och 1700-talen, beskrivna ovan, likaså den gängse formen av genomgång av gudarna - där han omsorgsfullt jämför och kommenterar källornas uppgifter. Något kosmogoniskt material behandlar han inte.

1877
Fritzner, Johan: Lappernes Hedenskab og Trolddomskunst sammenholdt med andre Folks, isaer Nordmandenes Tro og Overtro, [Norsk] Historisk Tidsskrift 4, Kristiania (s.135-217). Första vetenskapliga texten som hävdar ett avgörande och dominerande skandinaviskt inflytande över samisk religion, enligt Holmberg 1915 (s.17f,100), Karsten 1952 m.fl.
     Fritzners detaljerade genomgång påvisar mängder av anknytningar mellan samisk och i synnerhet skandinavisk/germansk gudalära, men också vad gäller deras magiska föreställningar och ritualer. Vidare menar han att samernas adopterade den kristna läran tidigare än den påtvingades dem. Han deklarerar: “Ved de her fremdragne Vidnesbyrd kan det efter min Formening ansees godtgjort, at Norges Lapper maa have antaget og bekjent sig til Kristendommen allarede lang Tid för Reformationen” (s.141).

1881
Passarge, L.: Die Weltanschauung der Lappen, Das Ausland 54, Stuttgart (s.561-5, 585-9). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1897-1905
Wiklund, Karl Bernhard: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv 17: 1-6, Uppsala. Återger Rheen, Graan, Lundius, Niurenius, Plantius, Tornaeus och Tuderus. Nytryck: Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige, Kgl Skytteanska samfundets handlingar 27, Umeå 1983. De olika texterna presenteras på sina respektive tillkomstår, där Wiklunds originalutgåvor använts. Wiklund (1868-1934) var professor i finsk-ugrisk språkvetenskap i Uppsala från 1905 och ägnade samerna en stor del av sin forskning.

1903
Qvigstad, Just Knud: Kildeskrifter til den lappiske Mythologi, Det Kgl. Norske videnskabers selskabs skrifter 1903:1, Trondhjem. Innehåller det s.k. Närö-manuskriptet: Randulf, Johan: Relation anlangande Find-Lappernis ... afguderier og Sathans dyrkelser. Om norska samer. Reuterskiöld menar 1912 (s.15) att andra forskare förbisett att Randulf “icke i densamma skilt emellan de bofastas, finnarnas och lapparnas uppfattning”. Qvigstad (1853-1957) gav också ut en andra del av källskrifterna 1910, med text av Isaac Olsen.

1905
Olrik, Axel: Nordisk og lappisk gudsdyrkelse..., Danske Studier 1905, s.39-57. Om germanskt inflytande i samisk religion.

1906
Krohn, Kaarle: Lappische Beiträge zur germanischen Mythologie, Finnisch-ugrische Forschungen 6, s.155-180. Om germanskt inflytande i samisk religion.

1910
Olrik, Axel: Irminsul og Gudestötter, Maal og Minne, s.1-9. Om germanskt inflytande i samisk religion.

1910
Qvigstad, Just Knud: Kildeskrifter til den lappiske Mythologi II. Innehåller Om lappernes vildfarelser og overtro av Isaac Olsen, som denna ska ha presenterat i handskriven form för von Westen redan 1717, alltså före den senares egna dokument. [Reuterskiöld 1912, s.15] Första delen av Qvigstads källskrifter utkom 1903.

1910
Reuterskiöld, Edgar: Källskrifter till lapparnas mytologi, Bidrag till vår odlings häfder 10, Stockholm. Innehåller von Westen, Forbus, Kildal, Solander, Sidenius, Skanke. Reuterskiöld (1872-1932) var religionshistoriker, som också gav ut en bok om Lapparnas mytologi 1912.
     Reuterskiöld inleder redan med att i första meningen slå fast: “Vår kännedom om lapparnas mytologi är ännu mycket ringa.” (s.V) Han fortsätter med att konstatera att källorna må vara många, “men den ena ger ej mycket mer än den andra”, eftersom de är så innebördes beroende. Efter den inledande presentationen om blott sju sidor fortsätter han med mera omfattande uppgifter om herrarna vilkas texter inkluderats, samt om dessa texters tillkomst. Han poängterar (s.XLIV) att samtliga källor i boken härrör från von Westen och dennes uppgifter, men konstaterar i ett senare addendum på samma sida att det nyligen publicerade Isaac Olsenska manuskriptet [Olsen 1716] syns visa att von Westen i sin tur hämtat mycket ur Olsens meddelanden. De olika källornas innehåll behandlas vid texterna om deras respektive upphovsmän ovan.

1910
Turi, Johan: Muittalus Samid Birra, En bog om Lappernes Liv, Lapparna och deras land 1, Köpenhamn. Svensk översättning: Muittalus samid birra, En bok om lapparnas liv, Lapparna och deras land 6, Stockholm, samt faksimil Umeå 1987. Den samiska texten har också givits ut i Stockholm 1965 och Jokkmokk 1987. Samisk text om deras liv och något om deras religiösa föreställningar. Johan Turi (1854-1936)

1910
Fellman, Isak: Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne, Helsingfors. Innehåller en lång rad dokument från 1562 till 1790-talet, mestadels skrivelser till och från myndigheter, med anknytning till samerna och deras kultur, bland annat texter av Petrus Thurenius (s.389-399), Petrus Noraeus (s.339-343), O. Mallmer (s.403-407). Del 1-4 utkom 1910-15 . De dokument som använts i detta arbete presenteras för sig kronologiskt ovan. Fellman ombesörjde också utgivningen av Jakob Fellmans Anteckningar under min vistelse i Lappmarken 1906.

1911
Unwerth, Wolf von: Untersuchungen über Totenkult und Odinverrerung bei Nordgermanen und Lappen..., Germanische Abhandlungen 37, Breslau. Om främmande inflytande i samisk religion. [Holmberg s.18,100]

1911
Olrik, Axel: Irminsul og Gudestötter, Maal og Minne 1910, Oslo (s.1-9). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1912
Setälä, E.N.: Aus dem Gebiet der Lehnbeziehungen, Finnisch-ugrische Forschungen 12, s.161-289. Om främmande inflytande på samisk religion. [Holmberg s.18,100]

1912
Reuterskiöld, Edgar: De nordiska lapparnas religion, Populära etnologiska skrifter 8, Stockholm. Reuterskiöld (1872-1932) var religionshistoriker, som också gav ut källskrifter 1910.
     Efter sin sammanställning av äldre textkällor 1910, måste han ha haft materialet till en egen genomgång av samisk mytologi i det närmaste klart. Boken är också innehållsrik, tyvärr dock ej vad gäller kosmogoniskt eller ens kosmologiskt material. Reuterskiöld slår fast att samerna ej som tidigare (av exempelvis Sven Nilsson) menats varit en svensk urbefolkning som trängts undan norrut, utan att de från och med århundradena efter Kristi födelse invandrat från öst, för att långt senare tränga söderut - på 1500-talet till Jämtland och 1700-talet Hälsingland och Dalarna (s.7). Beträffande deras religion var det på 1680-talet som domare och präster reagerade på att samerna inte konverterat till kristendomen i samma mån som de själva hävdade, och därmed var missionarbetet snart inlett med stor nit - den 11 december 1685 fattade Karl XI beslut om åtgärder mot avguderiet (s.12) och vid 1800-talets ingång “har hedendomen som religion upphört bland de skandinaviska lapparna”, om än rester kan finnas i synnerhet “bland de av laestadianismen oberörda” (s.4). Om trolltrummorna, som Reuterskiöld räknar till 71, säger han att de bör läsas varsamt eftersom alla är från “det sista utvecklingsskedet av lapparnas religion”, med vilket han menar cirka 1550 till 1750 (s.76). Han finner dock i dem och andra resonemang belägg för den femdelning av samernas värld som påtalas hos Sidenius och Forbus (s.74ff) Också vad gäller beskrivningar av samisk religion vill han dela in dessa efter hur de förhållit sig till trolltrummornas betydelse, där norska skildrare i von Westens följd plägat ge trummorna stor uppmärksamhet medan svenskar närmast försummat dem, varvid de norska lyckats få rikare bilder av mytologin (s.11f,13f). Han slår för övrigt fast att all mer komplex kännedom om samernas mytologi går tillbaka till von Westen. Beträffande gudarna, som också hos Reuterskiöld är en bärande del av framställningen, har han den bestämda uppfattningen att “alla dessa väsenden äro, försåvidt de betraktas såsom gudar, lån från grannfolken” och preciserar om dessa väsen att “ju fjärmare från själfva jordytan vare sig uppåt eller nedåt, desto mindre lappska äro de” (s.78f). Beträffande de högst placerade gudomarna känner han inget tvivel om att de har lånats från kristendomen (s.103). Kvarstår därmed i stort sett blott de gudaväsen som styr över samernas vardagliga sysslor, där Reuterskiöld menar att akkorna, de kvinnliga figurer som i synnerhet vid födande har aktiva roller, “åtnjöto den största populariteten” (s.79). Detta stränga synsätt är svårt att hålla så hårt fast vid utan det argument som Reuterskiöld i våra dagar torde ha mycket svårt att få gehör för, nämligen att, som han säger med anledning av tvivel på femdelningen: “lapparna ej ägde de kulturella förutsättningar, som erfordrades för att själfva åstadkomma en sådan indelning” (s.74). Han tänker sig snarast, med stöd i trummornas bilder, att en solkult funnits i botten på samisk mytologi, men att denna “genom den sig alltmer specialiserande mytologien försvann” och ett antal gudar trädde in i funktioner som tidigare varit solens (s.121f). Några kosmogoniska resonemang för han inte.

1912
Wiklund, K.B.: Skandinavien som ö i lapparnas föreställningar, Xenia Lideniana, Stockholm (s.193-200). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1913
Wiklund, K.B.: Mytologi [Lapsk], Nordisk Familjebok 2:a uppl., 19 sp.170-180, Stockholm. Om Wiklund se 1897-1905.
     Det är tydligt att Wiklund tagit starkt intryck av Olrik 1905, Krohn 1906 med flera som pekat ut skandinaviskt/germanskt inflytande på lapsk mytologi. De nyssnämnda ingår också i hans långa källförteckning. Wiklund går igenom såväl gudar som riter i ett svep där ytterst få inslag inte anses ha skandinaviskt ursprung. Även solens och månens dyrkan skulel vara sådana lån, och det är oklart om stöd för detta enbart är att sådan dyrkan också förekom bland skandinaver. Återstår så gott som enbart åskans dyrkande under namnet Diermes. Animism anser Wiklund vara den samiska religionens grund, och oursprungliga inslag i den ska vara schamanismen och björnkulten. Han talar om en arktisk jägarreligion med många gemensamma drag för arktisk befolkning från Skandinavien till Amur och Sachalin. Om mytgodset med kosmologiskt innehåll blir inget annat nämnt än ryska samers “föreställningar om världens undergång genom en världsbrand”.

1913
Unwert, Wolf von: Namengebung und Wiedergeburtsglaube bei Nordgermanen und Lappen, Festschrift A. Hillebrant, Halle, s.179-187. Om främmande inflytande på samisk religion.

1914
Kolmodin, Torsten: Folktro, seder och sägner från Pite lappmark, Lapparna och deras land 3, Stockholm.

1915
Holmberg (fr. 1927 Harva), Uno: Lappalaisten uskonto, på svenska samma år men opublicerad intill 1987: Lapparnas religion, ö: Per Boreman (reviderad av K. B. Wiklund), Uppsala. Holmberg (1882-1949) studerade teologi i Åbo med prästexamen 1906 men lämnade prästyrket efter en religiös kris och studerade folkloristik för Kaarle Krohn, språkvetenskap och sociologi. Doktorerade 1913 på en avhandling om vattenandar hos finsk-ugriska folk. Något senare docent i finsk-ugrisk religion, från 1926 till sin död professor i sociologi på Åbo universitet. (s.9)
     Bok på 100 sidor med en vid svenska upplagan tillagd notapparat och noggrannare, uppdaterade litteraturhänvisningar. Behandlar med kunnigt stöd av tidigare källor och samtida material samernas religiösa ritualer, gudar och artefakter - om deras kosmologi, förutom gudar länkade till naturfenomen, eller kosmogoni slätt intet. Det handlar om vad samerna dyrkat och hur, vidare berätta om nåjden över 17 sidor. Jämförelserna är många mellan samer av olika geografisk hemvist.

1926
Daunius, Erik: Om de hedniska lapparnas gudabilder: i Västerbotten, Umeå. [Collinder 1953, Karsten1952]

1927
Holmberg (Harva), Uno: Finno-Ugric, Siberian, The Mythology of all races 4, Boston.

1927
Reuterskiöld, Edgar: Bevarade lapptrummor, ur Religionshistoriska studier tillägnade Edvard Lehmann, Uppsala (s.9-29). Om Reuterskiöld se 1910 och 1912.
     Reuterskiöld går igenom de samiska trolltrummor som finns tillgängliga och var de befinner sig, samt kommenterar dem kortfattat. Flera av dem är fotografiskt och tydligt återgivna. Han påpekar att ytterligare bearbetning av detta material är av nöden, och konstaterar: “En lapsk trolltrumma är en religionsurkund i smått och måste som sådan behandlas.” (s.29)

1938
Manker, Ernst: Die lappische Zaubertrommel, eine ethonologische Monographie 1. Acta Lapponica 1, Stockholm. Mancker (1893-1972) har dokumenterat samtliga 71 samiska trolltrummor som finns bevarade (Sommarström säger 72 i Bäckman/Hultkrantz 1985). Del 2 utkom 1950.

1946
Itkonen, T.I.: Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen, Mémoires de la société finno-ougrienne (Suomalais-ugrilaisen seuran toimituksia) 87. [Collinder 1953, Bäckman/Hultkrantz 1985, s.8] Förstod enligt Collinder (s.7) det samiska språket.

1950
Manker, Ernst: Die lappische Zaubertrommel, eine ethonologische Monographie 2. Acta Lapponica 7, Stockholm. Mancker (1893-1972) har dokumenterat samtliga 71 samiska trolltrummor som finns bevarade (Sommarström säger 72 i Bäckman/Hultkrantz 1985). Del 1 utkom 1938.

1950
Liljeblad, Sven: Lapsk mytologi, Svensk Uppslagsbok, 2:a uppl., 17, Malmö, sp.856-8. Liljeblad var lektor vid Harvard.
     Texten är betydligt kortare än motsvarande i Nordisk Familjeboks andra upplaga, Wiklund 1913, från vilken den annars inte skiljer sig mycket vad gäller bilden av samisk religion som i högsta grad hoplånad från skandinavisk mytologi. Urlapska traditioner anses schamanismen - hos nåjderna - och björnfesten vara, bland gudarna “måhända” Jubmel och åskan, Tirmes, samt akkorna. Mader-attje och Mader-akka ska ursprungligen ha betecknat jordens fader och moder och “motsvaras av det hos många folk förekommande paret av skapelsegudar”. Bland källorna, betydligt färre än hos Wiklund 1913, märks texter av densamme samt Friis och Reuterskiöld.

1952
Karsten, Rafael: Samefolkets religion, de nordiska lapparnas hedniska tro och kult i religionshistorisk belysning, Stockholm. Karsten förklarar själv i förordet att hans framställning “grundar sig huvudsakligen på äldre tillgängliga tryckta källskrifter” och menar i hög grad texter från 1600- och 1700-tal (s.5). Den finländske etnografen Karsten (1879-1956) var professor i praktisk filosofi i Helsingfors 1922-46 och hade bakom sig en lång utgivning från och med 1920 av böcker om bl.a. Sydamerikanska indianer, huvudjägare i västra Amazonas samt religionsvetenskapliga verk.
     Redan kapitelrubrikerna berättar att det i högsta grad handlar om ritualer och dyrkan - av de sex kapitlen innehåller tre ordet dyrkan i rubriken, gällande seitar, gudar och de avlidna, medan de återstående kapitlen behandlar nåjden, offer, samt björnkulten. Han konstaterar att källorna bildar ett tämligen läätöverskådligt mönster där senare källor haft samma få tidigare dito att tillgå. Han understryker, såsom Reuterskiöld (ett betydande referensmaterial för honom), Thomas von Westens särställning som källa: “De flesta upplysningar vi ha angående de skandinaviska samernas äldsta hedniska religion återgå i själva verket direkt eller indirekt på ‘lapparnas apostel’ Thomas von Westen.” (s.10) Karsten hävdar skillnader mellan ryska respektive skandinaviska samers föreställningar, som ska förklara sig med inflytande från “grekisk-katolska” idéer å ena sidan och skandinaviska å den andra. Han menar vidare att de ryska samernas religion visar upp ett “primitivare stadium” och att det är “animism eller andetro, som tydligen utgör grunden för samernas urreligion” och att denna med tiden utvecklats mot polyteism. (s.11) Nåjden beskriver han som ett schamanskt fenomen och vill då jämföra med andra naturfolk, vari han tar stöd av jämförande socialantropologi och namn som Spencer, Lubbock och Letourneau (s.14f). Hans genomgång av gudarna är omfattande och med många jämförelser mellan olika samegrupper, samt interfolierat med de ritualer som omgavs dem. Någon närmare kosmologi eller -goni innehålller inte boken.

1953
Collinder, Björn: Lapparna, en bok om samefolkets forntid och nutid, Stockholm. Collinder (1894-1983) var professor i finsk-ugriska språk i Uppsala 1933-61. Förutom språkvetenskapliga verk av många slag gav han ut översättningar av bland annat Kalevala och Eddaskrifterna.
     I huvudsak behandlar de fyra sista kapitlen i boken (s.162-202) samernas mytologi och riter. Några rena myter framträder ingenstans i redogörelsen, ej heller någon kosmologi utöver gudarnas arbetsuppgifter och absolut inte tillstymmelsen till kosmogoni. Collinder påpekar att få som skrivit om samerna har ens förstått deras språk, medan han om sig själv betonar att han spenderat tre hela år med “en elit av gamla samer”, som svarat på alla hans frågor (s.7f). Han understryker att mycket av samernas tro härstammar från gamla skandinaviska föreställningar, likaså finns delar som har gemensamma drag med samojederna och andra “nordliga utkantsfolk” i Ryssland och Sibirien (s.162). Angående inflytanden slår han bestämt fast att guden Tiermes, styrande över åskan, existerade innan samerna fick höra om Tor och länkade honom till deras gudom (s.166). Ett kosmologiskt fragment beskrivs i världsstöttan, som skulle hindra att himlavalvet föll och som i ritualer arrangerades så att den skulle föreställa “den mittaxel runt vilken stjärnhimmeln rör sig”, likaså att en markering ovanpå den stod för polstjärnan (s.169). Här ser han en parallell i den sachsiska världspelaren irmin-sul, känd från 500-talet till 772, då den revs av Karl den Store. Förutom sin tämligen summariska redogörelse för de viktigaste samiska gudarna ägnar Collinder kapitel åt offerriterna, de extatiska ritualerna och björnfesten.

1954
Steen, Adolf: Samenes kristning og finnemisjonen til 1888, Oslo.

1957
Pettersson, Olof: Jabmek and Jabmeaimo, A comparative study of the dead and the realm of the dead in Lappish religion, Lunds Universitets årsskrift, N.F. avd.1, bd 52, Nr 6, Lund.

1965
Manker, Ernst: Nåidkonst, trolltrummans bildvärld, Stockholm 1965. Manker (1893-1972) har dokumenterat samtliga bevarade trolltrummor (1938 och 1950).
     Det här är en presentation i populär form av nåjdernas traditioner, ritualer och verktyg, med flera exempel på trolltrummor och förklaringar av de tecken och symboler som finns på dem. Några av trummorna är också fotograferade, såväl deras fram- som baksidor.

1968
Lundmark, Bo: Manno, om månen i lapsk religion, Västerbotten (s.193-199). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1969
Ruong, Israel: Samerna i historien och nutiden, Stockholm, fjärde helt omarbetade upplagan från 1982 används nedan.

1973
Lundmark, Bo: Nasteh, om stjärnorna i lapsk religion, Västerbotten (s.81-4). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1976
Lundmark, Bo: Det hörbara ljuset, Västerbotten (s.86-89). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1976
Lundmark, Bo: Samiska föreställningar om norrskenet, Värld och vetande, h.3, Linköping (s.78-84). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1976
Lundmark, Bo: Samiska skapelse- och ursprungsföreställningar, Nordisk tidskrift 6 (s.418-422). Om Lundmark se Baei’vi... 1982.

1978
Lundmark, Bo: Solens och månens barn hos östsamer, Samefolket 9 (s.21-3). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1978
Lundmark, Bo: Under julmånen, Västerbotten (s.282-4). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1982
Lundmark, Bo: Baei’vi manno nastit, Sol- och månkult samt astala och celesta föreställningar bland samerna, Acta Bothniensia Occidentalis 5, Umeå. Texten på 176 sidor är en avhandling för teologie doktorsgrad i Uppsala. Lundmark är född och uppvuxen i Lappland. Han har också skrivit Anders Fjellner - samernas Homeros - och diktningen om solsönerna, Acta Bothniensia Occidentalis 4, Umeå 1979, som handlar om den samiske diktaren Fjellner (1795-1876).
     Också Lundmark baserar i huvudsak sitt material på de ovanstående källorna från framför allt 1600- och 1700-talet, vidare har han vid dessas luckor konsulterat nyare litteratur samt analyserat trolltrummor. Det är ett kosmologiskt perspektiv som intresserar Lundmark, där såväl sol och måne som stjärnorna är i särskilt fokus, både vad gäller samernas uppfattning om dessa och hur de dyrkade dem som gudomar, samt norrskenet - vilket samerna kopplade till de som dött en våldsam död. När norrskenet sprakade som värst har samerna “oftast iakttagit tystnad och förhållit sig i stillhet” (s.145), vilket också tidigare källor påpekar. Vidare behandlas samernas uppfattning om världspelaren Väralden tjuold, med polstjärnan markerande dess övre ände, samt om världen som en ö, Skadesi-suolo. Dock saknas någon egentlig kosmogoni.

1982
Lundmark, Bo: Skapelse och början i samisk saga och sägen, Samefolket 10 (s.14-15). Om Lundmark se Baei’vi... 1982.

1985
Bäckman, Louise & Hultkrantz, Åke (red.): Saami Pre-Christian Religion, Studies on the oldest traces of religion among the Saamis, Acta Universitatis Stockholmiensis/Stockholm Studies in Comparative religion 25, Stockholm. Boken är en samling av de texter som föredrogs vid ett symposium 1980 om samisk religion, vilket anordnades av avdelningen för religionsvetenskap på Stockholms Universitet, där båda redaktörerna hörde hemma - Bäckman som docent och Hultkrantz som professor.
     I introduktionen slår redaktörerna fast, efter en hastig och besk genomgång av de magra källorna till samisk religion, att det efter Itkonen 1946 och Karsten 1952 “simply do not exist any later surveys” - möjligen undantaget Hultkrantz i en tysk samling från 1962, Die Religionen der Menschheit, volym 3, Stuttgart (s.8). Karstens bok anses för övrigt vara helt undermåligt ensidig. De hävdar därefter behovet av ett “religio-ecological” perspektiv på samisk religion (s.9ff), som sedan också visar sig vara omhuldat av de medverkande artikelförfattarna. Direkt efter inledningen följer Åke Hultkrantz artikel Reindeer nomadism and the religion of the Saamis, där han understryker betydelsen av ett ekologiskt betraktelsesätt på religionen, med vilket han helt enkelt menar att ett folks levnadsomständigheter spelar avgörande roll i deras religions utformning. Han noterar dock en tröghet i denna process, eftersom den samiska religionen i hög grad syns ha blivit kvar i en form som passade dem bättre när de var ett rent jägarfolk, vilket han förklarar med att inte lång tid hunnit gå sedan de blivit mer nomadiska, innan skandinavisk överhet så att säga distraherade deras religion med den kristna missionen (s.23). Han menar också att det skandinaviska mytologiska inflytandet, “the most important changes in the Saami history of religion”, bör ha skett när rennäringen tog form under intryck från skandinavisk boskapsskötsel, kanske för nästan 2000 år sedan (s.28). Ingen av artiklarna behandlar specifikt samisk kosmologi eller kosmogoni, möjligen i någon mån undantaget Lundmarks redogörelse för samernas solkult. Det är i mesta utsträckning riterna som står i centrum, såsom offer och begravning. En artikel, Pointers and clues to some Saami drum problems av intendenten vid Etnografiska museet Bo Sommarström, behandlar trolltrummorna med en udda hypotes: han menar att de kan ha starka astrologiska band. Han har därför undersökt samtliga 72 bevarade trolltrummor (Manker 1938 och 1950 anger 71 trummor, vilket också Pentikäinen 1987 gör) och schematiserat deras figurer i cirkulära diagram, som han sedan jämför med det traditionella ptolemaiska horoskopet i europeisk astrologi. Jämförelserna haltar såväl i hans statistik, eftersom sällan en övervägande del av trumbilderna stämmer med hans hypoteser, som på ett fatalt sätt i hans missuppfattning om de europeiska horoskopen - han menar dem sätta solen i mitten (vilket skulle stämma med en stor andel av trolltrummorna) men den är i själva verket alltid i horoskopcirkelns periferi medan jorden är i dess centrum - här har alltså, i motsats till vad Sommarström påstår, det geocentriska perspektivet bevarats (s.144ff). Som källa till det europeiskt astrologiska anger han Åke Ohlmarks Stjärnornas horoskop, Stockholm 1979, vilken inte kan betraktas som gedigen. Även vad gäller de historiskt långt vanligare kuverthoroskopen påstår han felaktigt att de skulle vara baserade på solens årliga cykel (s.153) - deras rutsystem beskriver i stället de tolv astrologiska husen, som beräknas på dygnets astronomiska förlopp. Sommarströms argument baserade på det gamla navigationsinstrumentet astrolabium reser liknande invändningar (s.146f). Därmed faller hans belägg för teorin samman, medan tanken att det såväl i samernas trolltrummor som i deras mytologi finns ett astrologiskt inslag - eller vad von Westen, med anledning av samiska spådomar med användande av de två stjärnor de kallade Maderatja och Maderakka, förfärat kallade “Astronomiam Diabolicam” (Reutereskiöld 1910, s.103) - syns vara en framkomlig väg för fortsatt analys. Det är också fortfarande möjligt att den omgivande världens övergång till ett heliocentriskt perspektiv sedermera följdes av samerna och att detta kan ha inverkat på deras trummors övergång till att mer och mer sätta solen i centrum. Bo Lundmark, kyrkoherde för samerna i Funäsdalen och teologie doktor 1982 just på ett arbete om deras sol- och månkult [Lundmark 1982], tangerar samma frågor i sin artikel “They consider the sun to be a mother to all living things”, The sun-cult of the Saamis. Redan titelns citat (ur Lundius Descriptio Lapponiae från 1670-talet (s.15) syns peka ut solen som ett kosmiskt skaparväsen, men redogörelsen visar senare att det snarast handlar om en vårdande och värmande moder än en födande sådan, såsom uttrycks hos Rheen 1671: “the mother to all living creatures, preserving their reindeer offspring and bringing to them the natural warmth so that they may fare well...” (s.180). Den samiska uppfattningen om solen syns ibland antropomorf, exempelvis i deras föreställning om dess dotter Biejjien niejde, som det ska finnas flera sägner om (s.186f). Tyvärr utvecklar inte Lundmark eventuella kosmologiska indikationer i samisk soldyrkan (så väsensskild från vad vi numera vardagligt menar med ordet), utan skildrar i sin artikel offer och andra ritualer med solen i centrum. Stort intresse inom forskningsfältet och i den här boken ådrar sig den samiska guden Ruto, bringare av sjukdom, olycka och död. Två av texterna ägnar sig åt densamme. Olof Pettersson, professor på religionshistoriska institutionen i Lund, gör i The god Ruto. Some phenomenological reflections jämförelser med liknande gudar i andra nordliga eurasiska kulturer. De måttliga slutsatser han drar om likheter och skillnader är svåra att värdera eftersom han inte alls jämför med lika bistra gudomar från annorlunda ekologiska miljöer, fast han tar stöd i ekologiska argument med hänvisning till Hultkrantz - det är fullt tänkbart att dragen vad gäller offerriter och andra föreställningar kan vara jämförbara även utanför denna geografiska krets, alltså ha mer att göra med gudomens karaktär och konsekvenser av denna, än specifika ekologiska omständigheter för folk som har honom i sin mytologi. När Pettersson slår fast att “The worship of Ruto has the same characteristics as has the worship of the different deities of illness and death in other North Eurasiatic cultures”, har han inte givit någon indikation på om detta kan gälla även resten av världen eller ej (s.164). En annan oavslutad tankegång är den om att Ruto ska ha formats till att mer och mer likna den kristna djävulen, under inflytande från missionärerna. Pettersson menar att Ruto därefter inte är den genuina Ruto, “but a god who has been furnished with conceptions that are borrowed from the Christian doctrines” (s.167). Och han tillägger senare i texten: “The ‘original’ character and worship of Ruto are lost in a high degree.” (s.168) Påståendet är intressant, eftersom det inte låter sig motbevisas. Gustav Ränk behandlar också Ruto i The North-Eurasian background of the Ruto-cult. Han anser att tidigare forskning om guden har en svag punkt: “they have overlooked the specific item in the Ruto-cult - the transference rite” (s.170), vilken han anser vara ett närmast unikt särdrag för just denna gudom och dess kult. Den sjuke eller döende skulle genom ett slags resa till det underjordiska Rutaimo, ett dödsrike under Rutos styre, kunna renas från sin svaghet och återbördas hel och hållen till livet. Han beskriver sedan riterna utifrån detta perspektiv. Av större intresse för frågan om skapelse i samisk mytologi är de studier av deras ords ursprung, som Umeåprofessorn i finska Tryggve Sköld ägnar sin text, On the origin and chronology of Saamish (Lappish) words. Han talar om två typer av ord - de ärvda och de från andra språk lånade - och kan med den tyska lingvistiska metoden “Stammbaum” stadfästa mycket om olika uralska folks samröre med varandra. Detta stamträd, som har sin stam i det proto-uralska, delar sig i två: det proto-fenno-ugriska och det proto-samoyedska. Förstnämnda, som sedermera ledde till bland annat samiskan, dog ut som språk åtminstone några tusen år före vår tideräkning (s.62). Sin närmaste granne har samiskan i finskan, de var en gång samma språk. Det är också mellan dem som man alltjämt hittar ojämförligt flest likheter. Detta åldrade släktskap gör det betydligt svårare än med skandinaviska språk att tidsbestämma inflytanden. Med de skandinaviska låneorden kan det ibland gå att avgöra tidpunkter för deras inträde i lapskan - såsom Sköld visar med ordet Horagalles, alltså Tor. Enkla resonemang leder till att namnet i sin samiska form måste ha bildats under vikingatiden eller tidig medeltid, ej senare (s.65f). Liknande analys av samiskans jonkar, från svenskans junker, visar återigen att det måste ha lånats vid medeltiden. Fler exempel är det inte plats för i den korta texten, och dessvärre konstaterar Sköld att ett etymologiskt lexikon för samiska saknas, men i viss grad kan finskans etymologi vara en god hjälp (s.66f). Också hos Evert Baudou, arkeologiprofessor i Umeå, är tidsbestämningen central. Archaeological research and the history of Saamish religion går igenom i synnerhet de två årtusendena av vår tideräkning, för att ge ett underlag för religio-ekologiska slutsatser i enlighet med Hultkrantz. Baudou vill, i enighet med Hultkrantz, förena arkeologisk och dylik religionshistorisk metod. (s.31) Han tredelar de förflutna årtusendena sålunda - också den bakvända ordningen är hans: perioden 1300 - 1600 (senare är förmodligen av ringa intresse för såväl arkeologen som religionshistorikern) som kännetecknas av tilltagande samisk nomadisering, förmodligen till följd av ett ökat antal skandinaviska nybyggare i de nordliga nejderna (s.32f), perioden 1000 - 1300 som framför allt visar: “a swing from the earlier predominant east-west axes in northern Norrland’s cultural and economic development to a south-north axis”, vilket alltså betyder att samiskt samröre i Sverige vänds från finnarna mot svenskarna (s.33ff) - en omständighet som stämmer tidsmässigt väl in med vad Sköld har konstaterat om de två termerna ovan. Tredje perioden löper under hela det första årtusendet av vår tideräkning, där arkeologen har små medel till sitt förfogande: “We not only lack analyses of religious forms in prehistoric Norrland but even the material itself, as no one has tried to obtain it.” (s.37) Med stöd av religio-ekologiska argument menar dock Baudou att eftersom inga märkbara förändringar av samernas levnadsomständigheter inträdde under perioden, torde deras religiösa former ha varit i princip desamma som under följande period, åtminstone “the outer forms of religion” (s.37f). Hans eget material tvingar dock fram reservationen att riktningsvändningen från öst-väst till nord-syd torde ha inneburit ett tilltagande skandinviskt inslag också i religionen, möjligen också ett fjärmande av religiösa samband med det finska. Ytterligare en period, före Kristi födelse, sträcker han ut till att omfatta 6000 år. Man har ett säkert och flera osäkra gravfynd att analysera, men för tiden före vår tideräkning är det rentav svårt att tala om samer: “there are methodological difficulties in demonstrating Saamish ethnicity before 1 A.D.” (s.39) Vad han finner belägg för är att ett byte skedde från älgar till renar under cirka 500 år före Kristus (ibid.) Han slutar med att vilja beskriva hela perioden från år 1 till 1600 som en av “subarctic cultural type” där religionen är av arktisk typ, och han hänvisar till en fempunktsmodell Hultkrantz konstruerat för att känna igen en sådan form av religion, vilken sannerligen tarvar sina förklaringar: “1. Beliefs and rites associated with animals, 2. Cult sites, 3. The uranic view of the world, 4. Arctic shamanism, 5. Grave forms and concepts of death” (s.40).

1987
Ahlbäck,Tore (red.): Saami religion, Scripta Instituti Donneriani Aboensis 12, Stockholm.

1987
Pentikäinen, Juha: The Shamanic Drum as Cognitive Map, The Historical and Semiotic Study of the Saami Drum in Rome. Mythology and cosmic order, red. René Gothoni och Juha Pentikäinen, Studia Fennica Review of Finnish Linguistics and Ethnology 32, Helsinki.
     Det är inte alls blott till trolltrumman i Rom som Pentikäinen begränsar sitt studium, även om dess öden och innehåll ges mest plats. Han betraktar på ett djärvt vis trolltrummornas teckningar som uttryck för en samisk förkristen kosmologi, där världen delas in i tre plan - himmelskt, jordiskt och underjordiskt (s.25) - och ej i fem som hos 1700-talsförfattarna Sidenius och Forbus. Denna tredelning finns också i forntida finsk mytologi (s.31). Han upplyser också om att i Jabmeaivo, de dödas land, är allting upp och ner, samt att i centrum av denna världsbild - där nästan alltid solen tecknats - ska förstås ett världsträd, en central pelare, axis mundi, genom kosmos (ibid.). I denna shamanistiska kosmologi var det nåjdens (av Pentikäinen konsekvent kallad shaman) uppgift att vara som en länk eller bro mellan dessa plan, genom färder mellan dem i sin extatiska trans (s.20). Inte bara trolltrumman är sålunda en schematisk framställning av samisk kosmologi, utan det gäller också i viss mån kåtan, som med sin form och plats i omgivningen blir ett mikrokosmos (s.34). Pentikäinens struktur är klar och rimlig, om än den sträcker sig förbi det som källorna kan belägga. Trummornas heliocentriska perspektiv med solen i deras mitt skulle hellre förklara sig i en världsbild där de placerar det himmelska bortom solen - så att säga dolt bakom dess starka strålar - än i ett anammande av modern astronomisk syn, som hävdas av Sommarström i Bäckman/Hultkrantz 1985. Visserligen gör Pentikäinen sak av att samerna ska vara de åtta årstidernas folk - menandes förvår, vår, försommar, sommar, sensommar, höst och senhöst (s.26) - men konstaterar redan på nästa sidan att hos dem även föreligger en tudelning av året i sommar och vinter, där de avlöser varandra vid 14 april respektive 14 oktober, och midvinter, kaskatalve, firas 13 januari samt midsommar, kaskakesse, den 13 juli (s.27) - för övrigt rimligare datum, med tanke på väder, än vad gäller för skandinaviskt firande, som tar fasta på solstånden. Väsentligare än delningen av året är ändå det cykliska förloppet, som Pentikäinen anser vara grundläggande i samisk kosmologi - förvisso så pass även i de flesta andra folks världsbilder att det kan synas vara insignifikant.

1988
Eriksson, Jörgen I.: Samisk shamanism, 2:a uppl., Stockholm. Bidrag även från Louise Bäckman, Mikael W. Gejel, Mikael Hedlund. Eriksson arbetar journalistiskt och övar själv shamanska konster - dock ej lapska. Boken är ej att betrakta som akademiskt material.
     Med i huvudsak intervjufragment från resor i samiska trakter 1986-88 granskar Eriksson i vilken mån den lapska shamanismen ännu utövas, och huruvida det alltjämt kan sägas finnas nåjder. Själv finner han fler och fler indicier på att så är fallet. Louise Bäckman, som är same, har bidragit med artikeln Noajdiens initiation. Eriksson menar att det finns vita och svarta nåjder (noajdier), de förra - på samiska också kallade govlar, betydandes botare - gör gott och de senare motsatsen (s.12f). Han menar också att det funnits kvinnliga nåjder och ger därpå exempel från Bo Lundmarks bidrag i Tore Ahlbäck: Saami religion, Åbo 1987 - såsom en Rijkuo-Maja på 1700-talet och en Silba-gåmmoe på 1800-talet. Att trummorna fortfarande finns och är i bruk hävdar han också, med visst stöd av bl.a. Rolf Kjellström på Nordiska museets samiska avdelning, samt Bo Sommarström på Etnografiska museet (s.15f). En återkommande läsning för de nutida samiska shamanerna tycks vara sjätte och sjunde Moseboken (s.27f). Annars plägar de ända sedan den kristna missionens begynnelse använda sig av kristen terminologi, såväl för att förklara sin verksamhet som att kamouflera den (s.24f). På Finnmarksvidden möter Eriksson själv en samisk shaman som lättvindigt såväl berättar att han har en trumma som förklarar hur han använder den (s.28). En 70-årig etablerad botare bland de norska samerna, förklarar sitt eget gudsbegrepp vara “Den Store Anden”, som genomsyrar allt (s.30). Eriksson menar att radikala unga samer gärna vill återinföra deras förkristna religion och seder, samt att “det ska finnas ett hemligt brödraskap av noajdier i kärnan av Sameland” (s.39).

1988
Kjellström, Rolf & Rydving, Håkan: Den samiska trumman, Nordiska museet, Stockholm.

1989
Kosmisk extas, texter om samisk och nordlig shamanism, red. Jörgen I. Eriksson, Upplands Väsby.

1989
Lundmark, Bo: Biejjie jih aske, om samernas gamla sol- och månkult, Jämten 1990 (s.137-144). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1991
The Saami Shaman Drum, based on papers read at the Symposium on the Saami Shaman Drum held at Åbo, Finland, on the 19th-20th of August 1988, red. Tore Ahlbäck och Jan Bergman, Scripta Instituti Donneriani Aboensis 14, Åbo.

1991
Jaakola, Toivo: The picture of the universe in the tradition of the Sàmi, Samesymposium (Lapin yliopiston hallintoviraston julkaisuja 15), Rovaniemi, red. M. Aikio & K. Korpijaakko (s.114-150). [Kosmologi enligt Rydving 1993]

1992
Anderzén, Sölve: “Begrepp om salighetens grund, ordning och medel”, undervisningen i en lappmarksförsamling, Jukkasjärvi församling 1744-1820, Bibliotheca theologiae practicae 49, Stockholm.

1993
Pollan, Brita: Samiske sjamaner, religion og helbredelse, Oslo.

1993
Rydving, Håkan: Samisk religionshistorisk bibliografi, Religionshistoriska forskningsrapporter 2, Uppsala. Rydving är knuten till Finsk-ugriska institutionen i Uppsala och doktorerade 1993 med en religionshistorisk avhandling om mötet mellan samisk och kristen religion runt år 1700.
     Bibliografin, som är på 80 sidor, tar upp litteratur som behandlar samisk religion fram till och med 1700-talet. Han delar in källorna i 13 avdelningar, dessa i sin tur ibland i underavdelningar. Under rubriken kosmologi finns 23 litteraturhänvisningar av vilka blott två specifikt berör kosmogoniska aspekter, båda tidskriftsartiklar av Bo Lundmark (1976 och 1982). Bibliografin har också ett personregister med sidhänvisningar.

1994
Larsen, Kajsa: Blad ur samernas historia, Stockholm.

1995
Rydving, Håkan: The end of drum-time, religious change among the Lule Saami, 1670s - 1740s, Historia religionum 12, Uppsala.

1995
Rydving, Håkan: Samisk religionshistoria, några källkritiska problem, Religionshistoriska forskningsrapporter från Uppsala 4, Uppsala.

1997
Myrhaug, May-Lisbeth: I modergudinnens fotspor, samisk religion med vekt på kvinnelige kultutövere og gudinnekult, Oslo.

1997
Pentikäinen, Juha: Die Mythologie der Saamen, Berlin 1997.

Om du har åsikter eller frågor om mina texter om myter, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL