När ordet var kött

Kort bakgrund

ema för mitt avhandlingsarbete är skapelsemyter, närmare bestämt hur sådana eventuellt skildrar den kosmiska tillblivelsen, det första ögonblicket — där ett sådant målas upp. Vilket är det föregående urtillståndet, om ett sådant finns, vad är det första att därur födas och hur går det till, på vilka sätt blir därefter det ena efter det andra till? Jag hejdar mig ganska tidigt i mytens förlopp, bland annat för att man snart blir varse mönstret men också för att med denna begränsning göra studiet av ett större antal exempel överkomligt.

     I somliga fall är skapelsen raskt genomgången, som hos negritos, det östasiatiska dvärgfolket:

     At first only Pedn and Manoid his wife existed. The sun was already there, but not the earth. Then Tahobn, the dung-beetle, made the earth by pulling it out of the mud. The sun dried it and made it firm. When Pedn and Manoid saw the earth they descended to it. When the earth came into being trees grew out of it, but there were no animals or birds. Pedn and Manoid got two children in the following way. Manoid dreamt of a child and begged Pedn for one. Pedn went out to get some fruit and spread out a cloth for the fruit to fall on it, and, when the fruit fell, it became a child which began to scream. It was a boy. Manoid dreamt again, this time about a female child and begged her husband for it, so Pedn did as before and the fruit which fell into the cloth became a girl. The boy was Capai and the girl was called Pa'ig. Both were Cenoi-halek. As there were no people, they married each other and had children.

     Äventyren fortsätter, men för mina syften går det utmärkt att göra halt här.

     Trots myternas inte så sällan trollbindande förmåga, är det inte berättelserna i sig som är målet för studien (också mot sådana irrfärder hjälper den tidigt avbrutna resan i mytens förlopp), utan de tankemönster som förhoppningsvis ska blottas. En skapelsemyt, hur bisarr den än må vara i våra ögon, är en kosmogoni, en teori över världens tillblivelse — detta också om så mytens bärare och arvtagare inte tillmäter den någon sanningshalt på den punkten. Det är inte ens nödvändigt att mytens innovatörer — eller initiala förmedlare — var övertygade om dess sanningshalt, men det måste gå för sig att anta att de betraktade dess version av världens födelse som åtminstone tänkbar.

     Detta sistnämnda villkor är förstås närmast omöjligt att leda i bevis men får anses tillfredsställt om myten anammats av något slags kollektiv och hos dem bevarats en längre tid, samt givits en betydelse som övergår vad en vanlig skröna åtnjuter. Observera att jag här för andra gången undviker uttrycket tro, att tro på myten. Detta först och främst kristna begrepp är lika vagt i definition som det är osäkert att fastställa i människors sinnen, dessutom hårt knutet till religion — en annan term som är vansklig att anbringa på myterna, hur de än må vimla av gudar (se där, ännu ett oklart begrepp) och underverk. Religionsvetaren Barbara C. Sproul på Hunter College i New York, som sammanställt den omfattande antologin Primal Myths, säger däri närmast frejdigt: "forget religion and put yourself in the place of the mythmakers who invented it". Hur människorna i sitt inre förhåller sig till myterna från sina kultursfärer kan man bara sia om, men om myternas logiska uppbyggnad kan man utan klärvoajanta gåvor ändå yttra en hel del, framför allt utifrån konstaterandet att de på någon plats, i någon tid, tedde sig rimliga.

     Alltså måste här ett autentiskt och i någon mån rationellt tankemönster föreligga. Bakom varje myt torde ligga ett genomfört tankearbete, om inte i dess kosmogoniska logik så i alla fall i hur denna förklaras. Därmed inte sagt huruvida det går att med någon precision rekonstruera. Det bör åtminstone fläckvis vara möjligt, så att inslag i myterna påvisar element i bakomliggande tankebanor. Det är tydligt på flera punkter i winnebago-indianernas skapelseberättelse, som begynner:

     Our father, on what must he have been sitting (when) he came to consciousness?

     Den paradoxala frågeställningen står här lika klart som i den berömda indiska Rig Veda X, 129:

     Då var ej vara eller icke-vara,

     ej luftrum var, ej himmelen därovan.

     Vad höljde allt?

     Winnebagos myt fortsätter med att berätta hur denne fader, också kallad Earthmaker, gråter över sin ödsliga, obegripliga belägenhet och tårarna blir hav. Han blir då varse sin skaparkraft och skapar jorden ur vad det nu är han sitter på och därefter en hel del annat, för att tynga ner jorden och därmed få den att sluta röra sig, innan turen är kommen till människan:

     Then he took a piece of dirt; and as he worked with it, he made a being, and, thereupon looked at what it was which resembled him. He spoke to the being but it did not answer so he looked at it and realized it was without a mind. Thereupon he made for him that with which to think. He spoke to him and there was no reply so he looked and saw that he had no tongue. So he placed a tongue in him. Again he spoke to him and he did not answer and again he looked and saw that he was without a soul; then he made a soul for him. Then he spoke to him and he almost answered. Then this being uttered something but what he said was not intelligible, so Earthmaker breathed into his mouth. Thereupon the being began to speak.

     Berättelsens logik är tydlig, så stramt hållen och konsekvent som den är. Det är uppenbart att den förmedlar allvarsamma funderingar på begynnelsens problem, liksom på vad en rimlig följd i en första skapelseakt kunde vara, eller vad som månde skilja människan från den övriga skapelsen.

     Det är alltså dylika tankemönster hos de forna första förmedlarna av myterna som jag helst vill åt, inte de tankar och attityder som sentida lyssnare och återberättare hyser i förhållande till materialet. Därmed måste uppmärksamheten riktas mot myternas uppbyggnad och innehåll, samt i möjligaste mån den situation i vilken de kan antas ha uppstått.

     Lokala villkor och omständigheter, vilka onekligen skiljer sig närmast bedövande över vår jord och vår tid på den, är här intressanta för att kunna extrahera det eventuellt allmängiltiga i mänskliga tankemönster. När sålunda lokalfärgen tvättas ur myterna, bör det framgå i vilken grad de därefter är jämförbara. Eftersom sådan tvätt kan göras blott på grövsta, mest summariska vis, får vi hålla tillgodo med en analys av de därefter återstående mest grundläggande strukturerna i myternas kosmogoni.

     I dessa strukturer förutsätter jag att något slags medveten logik står att finna, likaså en stringens i tänkandet, så att det inte blott är planlösa hugskott och slumpvisa tillskott som utgör myternas byggstenar. De har inte, för att använda en på sistone föråldrad metafor, tillkommit genom en explosion på ett sätteri. I detta står jag, när det gäller analys av myter, inte oemotsagd. Teorierna är många och enighet sällsynt.

Dokumentatörerna

Denna förbistring vad gäller tolkning av myter, som redan vid begynnelsen av en inventering visar sig vara omfattande och djupgående, leder med automatik tanken till den stora barriär som skymmer och rentav vanställer materialet: dess dokumentatörer.

     Jag har i en tidigare text, I begynnelsen något, behandlat sådana skapelsemyter som föreligger i skrivna urkunder (bibeln, Rig Veda, Enuma Elish, med flera), såsom varande smidigare och tillförlitligare källor att inleda arbetet med. Det går att ifrågasätta såväl smidigheten som tillförlitligheten, eftersom de alla hanterats utanför vår absoluta insyn genom många sekler, inte sällan även transformerats genom många språk. De anses också i de allra flesta fall först ha vidarebefordrats genom många generationer medelst muntlig tradering.

     Detta material har ändå många övertag gentemot sådana myter som inte kom på pränt förrän de nedtecknades av representanter för helt andra kulturer än dem där de vårdats och återberättats. Så är fallet hos praktiskt taget alla urbefolkningar i Australien, Nord- och Sydamerika, Afrika och så vidare. Sigmund Freud beskriver problemet med ett i våra ögon plumpt ordval i sin bok Totem und tabu från 1913: "Att förstå och bli förstådd av vildarna är inte lätt." Det är inte blott ett språkproblem, vilket han påpekar i samma texavsnitt: "Vildarna är inte meddelsamma när det gäller de innersta angelägenheterna i deras kultur och öppnar sig bara för sådana främlingar, som tillbringat många år mitt ibland dem." Att de som vid denna och föregående tid hade sådan kontakt med urfolken och dokumenterade deras föreställningar så gott som samtliga var missionärer, gjorde inte saken lättare. Men även antropologerna mötte samma problem, vilket de tämligen enigt vittnar om i sina studier från främmande kulturer. Till exempel berättar bröderna Villas Boas, efter att ha spenderat mycken tid hos Xingu-indianerna i Brasilien under så lång tid som 25 år: "one of the most difficult things in obtaining this kind of data is to find the best informant. An Indian who speaks our language well and who readily offers to tell us stories or reveal information is precisely the least trustworthy for this purpose. True informants never come forward on their own, they speak only their own language, and when they are questioned, they even draw back. Furthermore, there are never more than one or two true trustees of the spiritual culture in each village."

Kuarup-vedträn, tecknade av Xingu-indian.

     Även om folket i fråga är hur villigt som helst att dela med sig av sitt tankegods och lyssnaren är idel öra, uppstår problem. Marcel Griaule fick med de äldstes goda minne och en av dem som ciceron en öppenhjärtlig inblick i det sudanesiska folket dogons världsbild. Bäst som Ogotemmêli, den av de äldste utsedde, förklarade världsordningen, slog det Griaule att något inte stämde med modellen som beskrevs. Hur kunde alla djur som skulle befinna sig på en avsats alls få plats där, så liten som den var?

     "All this had to be said in words," said Ogotemmêli, "but everything on the steps is a symbol, symbolic antelopes, symbolic vultures, symbolic hyenas." He paused for a moment, and added: "Any number of symbols could find room on a one-cubit step."

     For the word 'symbol' he used a composite expression, the literal meaning of which is 'word of this (lower) world'.

Ogotemmêli

     Om det mångfasetterade tolkningsproblem skriver också den betydande religionshistorikern Mircea Eliade 1969: "When, in one or two generations, perhaps even earlier, we have historians of religions who are descended from Australian, African or Melanesian tribal societies, I do not doubt that, among other things, they will reproach Western scholars for their indifference to the scale of values indigenous to these societies."

     Det väntar vi alltjämt på.

     Den tongivande antropologen E.E. Evans-Pritchard, som var professor i socialantropologi på Oxford från 1946 fram till sin pension 1970, är än mer pessimistisk när det gäller vår förmåga att korrekt tillgodogöra oss dessa kulturers föreställningsvärldar: "Statements about a people's religious beliefs must always be treated with the greatest caution, for we are then dealing with what neither Eurpean nor native can directly observe, with conceptions, images, words, which require for understanding a thorough knowledge of a people's language and also an awareness of of the entire system of ideas of which any particular belief is part". Han varnar också i samma stycke för att: "speaking a language fluently is very different from understanding it". Han förklarar inte varför också infödda skulle gå bet på uppgiften, men dessa får som främsta svårighet en spegel av främlingens dilemma — de ser inte skogen för bara träd, har svårt att extrahera strukturer ur sammanhanget, att avgränsa materialet. Och skulle de sedan vilja presentera sitt arbete på annat språk än det egna, är vi tillbaka i ruta ett.

     Än så länge är vi dock i högsta grad i händerna på skribenter av annan härkomst än den hos deras studiematerial, och därför på den världsbild genom vilken de uppfattat materialet — sin egen. När deras versioner måste användas är det alltså deras anfärgning som i möjligaste mån först måste tvättas ur. Detta låter sig med fördel göras med metoder som ingår i idéhistorikerns normala arsenal.

     Annars ska bekännas att det specifikt idéhistoriska i mitt arbete ibland måste sökas med ljus och lykta. Jag vill tolka ämnet så, att det tillåter ett försök att skissera tankemönster hos forna eller på annat sätt avlägsna folk genom analys av deras kosmogoniska myter, som ett sätt att närma sig deras tänkande — men inte heller här kan jag räkna med att stå oemotsagd. Då får mitt alibi vara att den metod med vilken jag söker rekonstruera källorna har en markant air av idéhistoria.

Big bang

Det visar sig dessutom att metoden för spårande av tankemönster, som gradvis framträder i mitt arbete med uråldriga skapelsemyter, sedan med intresse låter sig appliceras på det moderna vetenskapliga tänkande som formuleras i astronomins kosmogoni. En skiss på sådan betraktelse gjorde jag i texten Varde big bang, och tyckte mig därmed se att ett tänkande som inte går att förklara som strikt vetenskapligt ändå påverkar vägval och uppfattningar om vad som är plausibelt, även hos de mest rutinerade astrofysiker. Sålunda vurmade till exempel fackvetenskapens företrädare envetet för tanken på ett pulserande, återfödande universum, långt innan de fann belägg för ett sådant — ja, när indikationerna syntes avfärda möjligheten. I detta följde de ett från de flesta kosmologiska myter bekant mönster, vari både ett slags symmetriskt ideal och kanske ett rent emotionell ställningstagande skymtar. Den framtid för universum som intill nyligen var den troligaste, att kosmos vidgas och vidgas mot ett definitivt kallnande och utslocknande, är helt enkelt förfärande vederstyggligt — vilket också uttryckts av flera fackmän, såsom den svenske astronomen och litteratören Peter Nilsson i tankeboken Stjärnvägar:

     Jorden dör en gång. Solen slocknar till slut, efter miljarder år, liksom alla andra stjärnor. Ödsligt och mörkt är det redan i universum, men det kommer tider när inte den minsta ljusglimt lyser. Ibland, med allt längre mellanrum medan tidsåldrarna rullar hän, flammar det upp små gnistor av röntgenstrålning och ljus när någon himlakropp bryts i stycken och sugs ner i ett svart hål. Mörka planeter irrar kring mörka, sammanstörtade stjärnor. Inga vindar blåser och inga hav brusar. Övergivna rymdskepp rör sig meningslöst genom beckmörka rymder. Den sista kunskapen har gått förlorad, böcker har förvittrat, laddningar läcker ut ur datorminnen. Ingenting lever mer, ingen märker hur tiden långsamt ebbar ut i tidlösheten.

     Också själva föreställningen om en födelse ur ett slags intet och om universums expansion har visat sig mer attraktiva för vetenskapens företrädare än samlandet av bevis motiverat, så att det hellre varit fråga om envetet sökande efter bekräftelser än någon förutsättningslös urforskning. Därmed måste bevisen, när de äntligen uppenbarats, ges ett lägre värde än om de inte varit så ivrigt eftersökta.

Särdrag

Metoden med framvaskande av tankemönster som sedan används i betraktandet av vår tids kosmologi låter sig förstås också utmärkt återföras till skapelsemyterna, för att i dem göra observationer och dra slutsatser som annars vore svårtillgängliga. Jag har därvid funnit att en sålunda utrustad återkomst till myterna lyfter fram andra särdrag i dem, än övriga teoribyggen runt myterna och deras framväxt gör. Trots att spårandet av tankemönster är ett letande efter allmängiltiga inslag i mänskligt tänkande, visar det sig att arbetet framför allt är dugligt i att sortera fram just särdrag i enskilda myter, vad som genuint skiljer dem från mångfalden och var de på ett markant sätt varierar temat. De tongivande teorierna syns annars ta fasta på och förbli vid de hos flertalet myter gemensamma dragen. Särdrag tenderar därmed att om inte sopas under mattan så i alla fall läggas i skugga.

     I följande myt, från boshongo, en stam i Zaire med mycket gamla anor, finns mycket som känns igen från ett stort antal andra skapelseberättelser, och detta myckna skulle med mången analysmetod göra den till föga mer än ett exempel i högen.

     In the beginning, in the dark, there was nothing but water. And Bumba was alone. One day Bumba was in terrible pain. He retched and strained and vomited up the sun. After that light spread over everything. The heat of the sun dried up the water until the black edges of the world began to show. Black sandbanks and reefs could be seen. But there were no living things.

     Bumba vomited up the moon and then the stars, and after that the night had its light also. Still Bumba was in pain.

     Han fortsätter med att spy ur sig nio djurarter och därefter flera människor. Mörkret och vattnet är lika vanliga som rimliga ingredienser i dylika myter, så också skaparens ensamhet och skaparmetoden, så tillvida att han inte har mycket annat material än sig själv att arbeta med i denna tomhet. En näraliggande parallell är den egyptiska guden Chepre, som onanerar och låter säden komma i sin munnen, varefter han spottar ut de första gudomarna. Också Chepre är i begynnelsen ytterligt ensam, vilket skapelsematerialet ur egna kroppsvätskor är ett både logiskt och poetiskt uttryck för.

     I båda fallen finns ett hav, men vatten är i sig inte någon ingrediens i myternas skapelseprocesser, vilket är betänkligt eftersom det förekommer i de allra flesta myters urtillstånd — däremot berättar många om varelser i havet som påbörjar skapelsen. Att land kommer ur havet hör dock till vanligheterna, men här sker det på så vis att solen torkar undan vattnet. Betydligt vanligare är att jord hämtas upp ur havet, men att på något vis tränga undan själva havet — det ingår inte i mången fattningsförmåga. Man kan förmoda att boshongo har tydliga erfarenheter av kontrasterna mellan torka och väta. En till indikation på sådan erfarenhet hos dem är Bumbas senare förklaring i samma myt — när blixten flytt sin kos och inte längre står till tjänst med saken — att eld finns inuti varje träd och med en viss metod kan dras ut ur det, därmed att det torra göms innanför det våta.

     Vi har här inte plats att föra resonemanget längre, men konstaterar att boshongos hemtrakt är regnskogsområde.