När ordet var kött

Psykoanalys

ag har i tidigare presenterad text redogjort för olika teorier runt myter och deras mekanismer, varför det mestadels lämnas därhän i denna text. Två undantag är dock ofrånkomliga, två sidor av samma idag överlägset dominerande perspektiv: det psykoanalytiska. Det är i första hand Carl G Jungs läror som bildar utgångspunkt för analys av myter hos en klar majoritet av de tongivande inom fältet, såsom Joseph Campbell och Mircea Eliade för att hålla sig till de mest namnkunniga. Jungs resonemang om arketyper och allmänmänskligt grundläggande psykiska processer har bildat formelsamling för de allra flesta arbeten om såväl myter som religiösa föreställningar. Inom detta tilllämpningsfält har Sigmund Freud inte alls hävdat sig likvärdigt, knappt ens erövrat en annan position än som pajas, vilket vid närmare påseende verkar både förhastat och oförtjänt. Även om Freuds teori om religionernas uppkomst ur ett forntida fadermord med efterföljande skuldkänslor, presenterad i boken Totem und tabu 1913, delvis är nog så fantastisk som mången myt, är den precis som dessa värd en stunds begrundan före avfärdandet — och det är tveksamt om den är så mycket sämre understödd av fakta och empiri än de jungianska teorierna.

     De sistnämnda har alltsedan 60-talet, om inte något tidigare, varit så dominerande i jämförande religions- och mytologistudium, att de kommit att revidera även källmaterialet i nya tolkningar, samlingar och presentationer. Den jungianska terminologin är sålunda den första som behöver tvättas bort från materialet, och tendensen är oroande: det verkar som om en sådan tvätt i tilltagande grad kommer att tvätta bort allt material, alltså att detta allt oftare formuleras med sådan slavisk följsamhet mot jungiansk teori att ingen annan karaktär står att finna i det.

     Skrämmande exempel på detta är till exempel den amerikanska medarbetaren till Jung, Marie-Louise von Franz, som år 1972 publicerade boken Creation myths, baserad på egna föredrag hållna i C G Jung Institute 1961-62. För henne är myter såväl som religiösa idékomplex föga mer än uttryck för människans frustrerade ställning mitt emellan medvetande och omedvetet. Sålunda konstaterar hon glatt att: "In Taoism, man tries to become as unconscious as possible and to escape from creation as far as it is possible. A Confucianist, on the other hand, says yes to life [---]." Dessa påståenden, även frånsett deras mot de historiska materialen illa rimmande terminologi, går i högsta grad att ifrågasätta. Med en i vissa stycken uppenbart fri tolkning av Knud Rasmussens nedteckning av eskimåmyter, Die Gabe des Adlers från 1937, berättar hon om urpsrungsgestalten Tulungersaq, också kallad fader Korp, att: "He sat crouching in the darkness when he suddenly awoke to consciousness and discovered himself." Och något senare om samma gestalt: "He sank into meditation." På nästa sida upptäcker Tulungersaq om sin första mänskliga skapelse att denne hade "a different psychological makeup from himself". Möjligen är dessa exempel inte alltför vilda översättningar från tyskan, men i sitt sammanhang vrider de onekligen myten i en alldeles speciell riktning. Ytterligare vilseledande blir det eftersom texten markerats och presenterats som ett autentiskt citat: "One myth is told by Apatac of the Noatak River, whom Rasmussen asked how the world was created. He answered:" Den som inte känner igen psykoanalytisk terminologi för vad den är, kan gå präktigt vilse.

     Den tyska boken av Rasmussen har jag inte i min hand, däremot den svenska Grönländska myter och sagor från 1926. Här är skapelsen skildrad med ett också i anda och ton helt annat språk än det von Franz anger.

     Den gången för länge, länge sedan, då jorden skulle skapas, störtade den ned från ovan. Jord, fjäll och stenar — allt kom från himmelen; på så sätt blev jorden till. Och då jorden var skapad kommo människorna. Man berättar, att de kommo ur jorden. Småbarnen sköto upp ur den, de spirade fram mellan pilbuskarna, som voro klädda med blad, och plötsligen lågo de där blundande och sprattlande mellan dvärgplantorna; de kunde icke en gång kravla. De fingo mat av jorden.

     Det måste påpekas att trots att det framstår som hur naturligt som helst att människorna i sin arts barndom ska börja som barn, är detta ytterst sällsynt bland skapelsemyter — i alla fall så understruket som här.

     Litteraturen specifikt om skapelsemyter utgör en mager hylla. Förutom ovanstående bok har jag blott funnit tre av antologisk karaktär på engelska språket, idag lagerförda. Den äldsta av dessa är Alpha: the Myths of Creation från 1963 av Charles H. Long, en amerikansk religionshistoriker som anger Mircea Eliade som en av sina två lärare i ämnet. Trots att Long i introduktionen slår fast att: "Our approach to the problem of myth is that of a historian of religion", har han dessförinnan i förordet förklarat det viktigt att: "discuss world mythology in terms of its themes or, to use C. G. Jung's word, its archetypes" och deklarerar i slutet på introduktionen: "In the myths which follow, we shall not place our emphasis on the historical situation in which the myths occur. We shall be interested primarily in pointing up [sic!] the various religious structures and symbolism in the cosmogonic myths." Boken är därefter tämligen antologisk och skapelsemyterna delas in i fem kategorier:

1. Emergence myths
2. World-parent myths
3. Creation from chaos and from the cosmic egg
4. Creation from nothing
5. Earth-diver myths

     Sådan katalogisering för ofrånkomligt med sig att myterna tenderar att filas till för att bättre passa profileringen. Svagheter i schemat är uppenbara när kaos och det kosmiska ägget jämställs genom att sättas i samma grupp, vilket är återkommande bruk bland jungianska analyser av myter — till kaos räknar de också det urhav som ytterst många skapelsemyter anger som ett första tillstånd. Jag har i skriften I begynnelsen något visat att urhavet hellre kan tolkas som den fullt rimliga bild av ett urtillstånd forntida människor hade att sluta sig till — ett hav som då lika gärna kan uttrycka ordning, stillhet, likriktning.

     Long beskriver myternas kaos av "confusion, darkness and water" som "a reflection on the condition of reality before the 'centering' of the cosmos by a definite conception and form of reality" — alltså big bang som ett slags psykoterapi för själva universum. En annan svaghet döljs under kategorin skapelse ur intet, creatio ex nihilo, ett klassiskt begrepp trots att sådana skapelsemyter visar sig så ytterst svårfunna att jag döpte min ovannämnda text, I begynnelsen något, därefter. Exempelvis är det fel att kalla bibelns skapelseberättelser ex nihilo, och samma tveksamhet råder för Popol vuh från Maya, samt den australiska myt som återges i boken, med flera av de tio exemplen i denna grupp. Longs intet är ett symboliskt, för att inte säga jungianskt slags intet.

     I det omfattande verket The encyclopedia of religion, som gavs ut 1987 med Mircea Eliade som redaktör, är det samme Charles H. Long som skriver kapitlet om kosmogoni, men denna gång med sex kategorier för skapelsemyterna — ägget har fått en egen rubrik.

     I sin omfattande antologi över mytologiskt gods av alla sorter, Essential sacred writings from around the world, säger Mircea Eliade om skapelseberättelser att de kan delas in i fyra sorter, varav den tredje finns i tre varianter:

1. Creatio ex nihilo
2. Jorddykarmotivet
3. Skapelse genom uppdelning av en ursprunglig helhet (med underavdelningarna: himlens skiljande från jorden — enligt honom liktydigt med världsföräldrarna, uppdelning av en ursprunglig formlös massa — liktydig med kaos, samt tudelning av ett världsägg)
4. Skapelse genom styckandet av en urtidsvarelse

     Samma uppdelning, med nästan exakt samma ordval, gör han också i sitt bidrag till bokverket Myths under redaktion av Alexander Eliot, från vars svenska utgåva jag hämtat översättningen av ovanstående termer.

     Nummer tre av de fyra engelskspråkiga antologiska böckerna om skapelsemyter är den mest omfattande, med närmare 400 sidor av kosmogonier från världens alla hörn, noggrant återgivna från ett stort antal källor. Barbara C. Sprouls Primal myths sorterar myterna efter geografisk hemmahörighet i stället för några arketypiska kategorier, men hon anger i förordet Joseph Campbell som en av sina lärare och menar i sin introduktion att myterna innehåller arketyper, ofta i prototyp form — i synnerhet vad gäller just skapelsemyter. De många exemplen på sådana myter låter hon dock stå för sig själva. I de korta presentationerna till varje myt ståtar däremot de jungianska perspektiven som känns igen från Eliade, Long och Campbell. Hon tillämpar också mången gång ovanstående kategorier i dessa förklarande textavsnitt. Som exempel fungerar myten från negritos, vilken återgivits i denna texts inledning, alldeles utmärkt. Sproul säger i sin kommentar till den att myten skildrar "a chaotic, watery beginning brought to order by the dung-beetle". Men om myten får stå för sig själv tycks det begynnande urhavet kännetecknas av ett långt större mått av ro och ordning än vad som följer efter att jord skapats. Hon menar också att de träd och frukter, som mannen Pedn använder för att göra de barn hans hustru längtar efter, skulle representera fallos och mannens säd. Det må vara sant, på sitt symboliska sätt, men förklarar egentligen ingenting. I många myter skapas barn på andra sätt än de för människor normala, och oavsett hur denna skapelseakt representeras förblir den primära frågan: varför ej på konventionellt sätt? På den finns ej heller inom de jungianska mönstren något lättfunnet svar.

     Om man i stället för symbolik kräver ett mått av logik i myten, skulle en förklaring kunna finnas i det följande. I granskandet av myter med skrivna urkunder fann jag att i myterna gällde att de första varelser som var inblandade i världens skapelse var så väsensskilda från människor, att deras kopulation näppeligen skulle leda till annan avkomma än lika från människor väsensskilda varelser. Det faller sig då i mytens värld tämligen lätt att deras fortplantning över huvud taget måste vara annorlunda än människors — i synnerhet om de ska ge liv åt just människor. Sålunda borde man i skapelsemyter räkna med att urvarelser fortplantar sig annorlunda än människor, i stället för att förvånas över det.

     Fjärde och sista bok, tillika senast utgiven, är A dictionary of creation myths från 1994, skriven av David Leeming, professor i engelska och litteratur vid universitetet i Connecticut, samt religionsvetaren Margaret Leeming. Även om paret Leeming, såsom bokens titel bestämmer, har ordnat myterna i strikt bokstavsordning efter de folkslag de hämtats från, är författarna de mest programmatiskt jungianska i sitt förhållande till materialet. Det gör de mycket klart redan i inledningen: "when creation myths are compared, certain universal or archetypal patterns are discovered in them. Behind the many individual creation myths is a shadow myth that is the world culture's collective dream of differentiation (cosmos) in the face of the original and continually threatening disorder (chaos)." Sålunda ser de processen i vilken kaos blir kosmisk ordning som den grundläggande skapelseberättelsen, bakom var och en av dessa myter. Denna skapelsemyternas arketyp, menar de, talar till: "the equally universal drive for differentiation from nothingness that is expressed by everything that exists in the universe". De stora orden i inledningen jämför också myten med drömmar, på så vis att vad myten är för en kultur, det är drömmen för en individ, och myternas alla motiv, strukturer och figuranter är elementa i: "the symbolic dream language through which the human species fulfills an aspect of its role as the consciousness organ of creation".

     Paret Leeming har också en klassificering av myterna, som de hävdar att, med smärre variationer, fackfolk är överens om. De har fem kategorier:

1. From chaos or nothingness (creatio ex nihilo)
2. From a cosmic egg or primal maternal mound
3. From world parents who are separated
4. From a process of earth diving
5. From several stages of emergence from other worlds

     Även om de tre indelningarna av skapelsemyter i kategorier, som återgivits ovan, är så lika att det är föga mer än hårklyverier som skiljer dem åt, är det märkligt att man inte samlats runt en enda modell. Detta måste tolkas som att ingen av kategoriseringarna är alltigenom lyckad, inte låter sig smidigt appliceras på skapelsemyternas många varianter. För överskådlighetens skull återges de här i tabellform:

LONG Emergence World-parent Chaos (Cosmic egg) Creatio ex nihilo Earth-diver (Cosmic egg)

ELIADE Kaos (formlös massa) Creatio ex nihilo Jorddykare Världsägg Styckad urtidsvarelse

LEEMING Emergence World parents Chaos (ex nihilo) ex nihilo (chaos) Earth diving egg (mound)

     Som synes är de bara helt överens om en enda kategori: jorddykaren. Andra kategorier tolkas på något sätt olika eller kombineras med variation mellan dem. Det är Eliade, den av skribenter i ämnet ojämförligt mest respekterade, som också skiljer sig mest från de andra — framför allt genom att sakna de två första kategorierna ovan och i stället vara ensam om en sista: den styckade urtidsvarelsen, som finns i exempelvis den nordiska mytologin. Skillnaderna mellan modellerna må vara små, men ändå tillräckliga för att redan från början handikappa användandet av dem.

     De komplikationer som den jungianska traditionen alltmer påför materialet för denna studie, måste i ärlighetens namn sägas kompenseras i viss mån av det intresse som den skapat för myterna, som annars hamnat i märkligt vakuum hos vetenskaper vilka kunde förväntas visa samma intresse för dem. Ett exempel på detta är socialantropologin, som inte uppehåller sig särskilt länge vid myter. Det märks tydligt i Roger M. Keesings Cultural Anthropology, en bred introduktion till hela ämnesfältet, som först utkom år 1976 och alltjämt är standardverk för studenter på begynnande nivå inom socialanropologin. Av bokens 560 sidor är det bara ett kapitel om 20 sidor som behandlar vad rubriken nämner "Religion: ritual, myth, and cosmos" — det blir förstås ytterst summariskt.

     Det intresse som jungiansk presentation av myter förmår väcka — om ock ofta i andra kretsar än de strikt vetenskapliga — syns verka mot en fördjupad inventering av dessa och intensifierad forskning i hur de är uppbyggda och vad de har att säga.

Den så kallade trollkarlen i Trois Frères, grottmålning.

Vilden

I föreliggande intervall av arbetet med skapelsemyter har jag koncentrerat mig på sådana som inte har några skrivna urkunder. Gruppen brukar också kallas exempelvis "primitiva", vilket jag nedan vänder mig emot, och i Lunds Universitets datoriserade nyckelordsregister det betydligt mer sympatiska "skriftlösa (religioner)". Detta sistnämnda är nu inte riktigt sant, eftersom de når oss genom skrifter — låt vara ej författade av myternas upphovsfolk. Genom att i stället tala om "myter utan skrivna urkunder" slipper jag detta dilemma och kan ändå inkludera de i kronologisk mening primitiva myterna, vilket strängt talat inte vore korrekt om jag till exempel valt att tala om myter med muntliga källor.

     För dessa myter är den jungianska anfärgningen av materialet ändå inte den största komplikationen, om än den tidvis frustrerar mig. Värre är det ändå att försöka finna tillförlitliga dokumentationer av myterna. Barriärerna är både språkligt och kulturellt så omfattande att här finns hur många fällor som helst, redan om observatören är neutral som vatten. Det är dock observatören sällan. De missionärer, antropologer och andra som letat upp ett folk i en eller annan av världens avkrokar och dokumenterat deras föreställningsvärld och myter, reste förstås dit med ett väldigt bagage av förutfattade meningar, förväntningar och avsikter. Dessa varierar från person till person, från tid till annan och så vidare, men de går ofta att extrahera någorlunda och det är alldeles nödvändigt. Materialet påminner om modern kvantfysik i den aspekten att det ofrånkomligen är så att observatören inverkar på experimentresultatet.

     Det är milsvida skillnader mellan den noble vilde som upplysningens tänkare talade om och den nobelt upplyste indian som Carlos Castaneda berättar om i sina många böcker, men de är nog alldeles jämställda på den punkten att ingen av dem förhåller sig särskilt slaviskt eller ens objektivt till den så kallade verkligheten. Bara termen vilde, som inte är sällsynt i facklitteraturen om man bara går några decennier tillbaka, måste vara ungefär lika oprecis som termen gud. En av de få som ger sig på en definition är den välformulerade och tankfulle etnologen Andrew Lang i Myth, ritual & religion, som gavs ut första gången 1887. Han förklarar i en längre fotnot vad som gäller för vilden, uppdelat i fyra aspekter: materiell utrustning, psykologi, religion och samhälle. Sålunda har till exempel vilden redskap av trä och sten men ej av metall, betraktar allt i naturen som levande, besjälade väsen, och baserar sina lagar på totemistiska principer. I den mån hans definition alls äger sin tillämpning torde den — i vissa stycken — framför allt kunna jämställas med den samhällskategori som antropologin benämner jägare-samlare, men också detta måste i så fall göras med största försiktighet.

     Lang är ändå obenägen till något slags dom över vilden, utan påpekar till exempel på annat ställe: "I note that the lowest savages are not yet guilty of the very worst practices, 'sacrifice of human beings to a blood-loving God.'"

     En vänligare terminologi visar exempelvis Nathan Söderblom prov på i sin omfattande antologi Främmande religionsurkunder från 1908, när han väljer att tala om "naturfolk".

Primitiv

Svårigheten att finna en duglig definition gäller även en betydligt vanligare term i sammanhanget, som också har bitit sig fast mer in i våra dagar: primitiv.

     Det talas i facklitteraturen ideligen om primitivt, varvid man i förstone menar kulturer och kulturuttryck som inte är innefattade av den nutida västerländska sfären, men i förlängning har svårt att hålla undan från allt som inte är förenligt med nutida dogmer — därmed allt vad myter heter. Ordet är ett virus med duktig spridning. I min litteraturförteckning om 312 böcker över myter och religioner förekommer ordet i titeln till 12 av dem — hur ofta ordet används inuti böckerna lämnar jag därhän.

     Sällan får det någon genomtänkt definition, däremot ofta en långsträckt tillämpning. Detta antyds redan i den kortfattade texten i Nordisk Familjeboks förklaring från 1915:

     Primitiv (lat. primitivus), först, först i sin art, ursprunglig; i sitt tidigaste utvecklingsskede; enkel, enfaldig

     Att termen äger sin tillämpning på ursprungligt och därmed om inte enfaldigt så i alla fall enkelt, kan medges utan omsvep, men när etiketten också i alltför många sammanhang sätts på kulturer som inte välsignats av den industrialiserade civilisationens teknologi blir det minst sagt tveksamt. En kultur behöver varken vara enkel eller ursprunglig bara för att den inte utvecklats i med vår kultur likartad riktning, eller om den så från vårt perspektiv syns sakna vad vi kallar utveckling. En sådan kulturs myter må likna dem vi har fragment av från vår egen fjärran forntid — i själva verket är sådana fragment ytterst sällsynta — men det betyder inte med automatik att dylika myter varit oförändrade sedan årtusenden. Detta understryker också Sigmund Freud i Totem und tabu: "Man får därvid inte glömma att de primitiva folken inte är några unga folk, utan egentligen lika gamla som de mest civiliserade. Man har heller inte rätt att förvänta sig att de skulle ha bevarat sina ursprungliga idéer och institutioner i outvecklad och oförvanskad form för att vi skulle få kunskap om dem. Det är tvärtom visst att djupgående omvandlingar i alla riktningar ägt rum hos de primitiva, så att man aldrig med säkerhet kan avgöra vad i deras aktuella förhållanden och åsikter som finns kvar av det ursprungliga förgångna som en sorts petrifikat och vad som svarar mot en förvanskning och förändring av detta förflutna."

     Enfald, slutligen, är på intet sätt förbehållen det ursprungliga.

     Ett ofta förekommande exempel på avancerad tanke och kosmogoni hos ett folk utan den moderna civilisationens alla välsignelser, är följande skapelsehymn från maori på Nya Zeeland. Deras idéer om skapelsen är, som också här märks, komplicerade och omfattande, med abstraktioner som rimmar föga med termerna vilde och primitiv. Här känns klanger igen från såväl den kinesiska klassikern Tao te ching som Johannesevangeliet, med en tyngd och lyrisk finess som inte står dem efter.

From the conception the increase,

From the increase the swelling,

From the swelling the thought,

From the thought the remembrance,

From the remembrance the consciousness, the desire.

The word became fruitful;

It dwelt with the feeble glimmering;

It brought forth night:

The great night, the long night,

The lowest night, the loftiest night,

The thick night, to be felt,

The night to be touched, the night unseen,

The night following on,

The night ending in death.

From the nothing the begetting,

From the nothing the increase,

From the nothing the abundance,

The power of increasing, the living breath;

It dwelt with the empty space,

It produced the atmosphere which is above us.

The atmosphere which floats above the earth,

The great firmament above us,

the spread out space dwelt with the early dawn,

Then the moon sprung forth;

The atmosphere above dwelt with the glowing sky,

Forthwith was produced the sun,

they were thrown up above as the chief eyes of Heaven:

Then the Heavens became light,

The early dawn, the early day,

The mid-day. The blaze of day from the sky.

     Inte så få forskare inser och bekänner det aviga med begreppet primitiv, men insisterar ändå på att använda det — med en eller annan definition, vilken alltsom oftast får en air av alibi. Antropologen E.E. Evans-Pritchard förklarar i introduktionen till Theories of primitive religion att inget ord skapat större förvirring i antropologisk litteratur, ty: "it can have a logical and a chronological sense and the two senses have sometimes not been kept distinct, even in the minds of good scholars". Han vill ändå hålla fast vid användandet av termen, i vad Max Weber kallar en värdefri betydelse, för att den ändå är att betrakta som "etymologiskt oklanderlig" och han ger tillsammans med en hastig definition ytterligare ett skäl, som också kunde ifrågasättas: "In any case, the use of the word 'primitive' to describe peoples living in small-scale societies with a simple material culture and lacking literature is too firmly established to be eliminated."

     Denna applikation av termen primitiv syns mig onödigt vansklig, för att inte säga fördomsfull. Varför det nödvändigtvis skulle vara primitivt att leva i småskaliga samhällen med enkla materiella villkor går mig förbi. Likaså är det måhända primitivt att sakna litteratur, men ord samlas i imponerande mängd och ordning också genom muntlig tradering, som kan vara nog så sofistikerad och långt utvecklad. För samhällen som lever under dessa andra omständigheter än vi gör, är det måhända lämpligare att använda sig av socialantropologins termer för samhälleliga försörjningsformer — såsom kategorierna jägare-samlare, svedjebrukare och fasta åkerbrukare. Möjligen kunde det vid det här laget vara meningsfullt att till dessa lägga ytterligare samhällsformer, som vi sett komma och ibland gå i västerlandet, och använder företrädesvis inom socioekonomisk historieskrivning. Jag menar att en sådan kategorisering inte bör ges en kronologi alls, eftersom flera samhällstyper existerar samtidigt på vår jord — om än i olika regioner — och det inte går att med säkerhet fastställa en ofrånkomlig process som leder från den ena till nästa och nästa.