tt klassificera taoismen som en religion är vanskligt, åtminstone om man ska utgå från dess främsta och äldsta skrift, Tao te ching. Bokens 81 visdomsverser nämner ingenting om ett liv efter detta, och blott snuddar i förbifarten vid tanken på något slags gud – i en enda av verserna, som konstaterar att om inte gudarna vore mäktiga skulle de tyna bort. Annat än denna tämligen profana upplysning har inte den gamla kinesiska klassikern att meddela om det gudomliga.
     Vad gäller ett liv efter döden finns också blott en enda relevant vers, nummer 33, vars sista rad ända fram till nyligen har lästs ungefär “den som dör utan att förgås får ett långt liv”. Därmed har versraden tagits till stöd för den odödlighetskult, som odlades inom vissa led av taoismen i Kina runt tiden för Kristi födelse, och som blandade allehanda brygder vilka sades ge evigt liv. Många av brygderna innehöll dock rikliga doser av tungmetaller och andra gifter, så det eviga liv de må ha givit måste ha varit hinsides, vilket inte var riktigt vad deras beställare – en och annan kejsare med svårigheter att skiljas från sitt överflöd – hade tänkt sig.
     Det har också visat sig att versraden inte ger det stöd för odödlighet som dessa kretsar förespråkade. När två manuskript från perioden omkring år 200 före Kristus – hundratals år äldre än de dittills existerande versionerna – hittades i Kina år 1973, visade sig båda dessa i stället säga: “Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.” Denna jordnära sanning lovar ingen köttslig överlevnad och yppar inte ett dugg om den avlidnas vidare äventyr.


Tao te ching, i svensk tolkning av Stefan Stenudd.
Klicka på bilden för att komma till förlagets presentation av boken.
     Nej, Ta te ching förblir vid det jordiska. Också själva Tao, vägen, som är den allt bakomliggande storheten, beskrivs närmast som en naturlag, en naturens grund­läggande ordning, och inte alls som en gudom med några antropomorfa drag.
     I tjugofemte versen berättas att Tao är sprunget ur kaos, det urtillstånd där ingen som helst struktur rådde i världen och varken himmel eller jord fanns, men att det redan vid sin tillkomst var “tyst och stilla, rent och djupt”. Det är ensamt och oföränderligt, ursprung till allt som finns i världen, men egentligen omöjligt att definiera eller ens ge ett riktigt namn. Bokens författare bekänner: “Jag känner ej dess namn, jag kallar det Tao.” Världsordningen är sådan att:
Människan följer jordens lagar
Jorden följer himmelens lagar
Himmelen följer Taos lagar
Tao följer sin egen natur      Sista raden kan också skrivas “Tao följer av sig självt”, alltså en mekanism utan något överordnat, helt oberoende av alla andra krafter – en urkraft, en första orsak. Det innebär att Tao saknar varje form av nyckfullhet eller ombytlighet – denna yttersta naturlag kan inte trotsas ens av sig själv. Lagbundenheten är absolut och oföränderlig.
     Det känns märkligt för oss västerlänningar att denna orubbliga konstant har namnet “vägen”, som i våra ögon mer signalerar föränderlighet – en process i stället för ett tillstånd. Detta är dock väl förankrat i kinesisk filosofi och kosmologi, som betraktar universum dynamiskt.
     Världs­alltet är inte statiskt, utan en ständig föränderlighet mellan de två polerna yin och yang, där något av det ena alltid finns också i det andra, ett alltid pågående förlopp som ändå alltid är i balans, något av en smältdegel med en stillsam yta. Tao te ching säger att de tiotusen tingen – allt som finns i världen – bär yin och omfamnar yang. Tao föregår och initierar allt detta.
Tao födde ett
ett födde två
två födde tre
tre födde de tiotusen tingen



T'ai chi, föreningen av yin och yang. Tuschteckning av Stefan Stenudd.
     Eftersom Tao är före ett kan inget ha funnits innan Tao. Det kaos ur vilket Tao uppstod är alltså fullständigt obeskrivbart, utan någon skönjbar existens – att jämföra med det frågetecken som råder före naturvetenskapens big bang, eller Thomas av Aquinos förklaring på varför det inte går att fråga sig vad som fanns innan Gud skapade världen, eftersom Han först då skapade tiden. Före Tao finns ingenting, inte ens ett tomrum väntande på att fyllas. Och Tao är inte ett föremål eller väsen runt vilket världsalltet byggs, utan den lag enligt vilken det uppstår och ordnas. En formel för skapelsen, som bestämmer hur den gestaltar sig. Då är vägen en lämplig symbol.

Tao, vägen

Begreppet Tao har långt ifrån uppfunnits av taoismen, även om det är i denna som det fått en så vidsträckt och djupgående betydelse. Tao, vägen, beskriver i andra tradi­tioner – också i vår tid – framför allt en levnadsväg, det föredömliga sättet för en människa att utforma sin tid på jorden.
     Det kinesiska skrivtecknet är en kombination av två – ett huvud och tecknet för att gå, alltså det mänskliga sinnets kurs och riktning, den medvetna män­niskans vägval. Vi skulle gär­na ta till ordet självför­verk­ligande men hamnar då i en individualism som inte är särskilt österländsk. Snarare handlar det här om att tygla sig, att styra sitt liv så att man finner sin plats i världen och gör bästa nytta – för omvärlden, för hela det samhälle i vilket man befinner sig. Ett självförverkligande är det blott i den meningen att man på sin väg finner inom sig vad man har mest att bidraga med.
     I Tao te ching är vägen något mycket större – en initial ordning för hela världsalltet. Människan har visserligen alldeles tydligt ett val i förhållande till denna ordning – att följa den eller ej – men det är av ungefär lika profana skäl som att det ter sig lättare att gå nedför en backe än uppför den. Om man följer Tao blir tillvaron behagligare för alla och problem tenderar att lösa sig själva, men om man förbryter sig mot Tao börjar saker och ting gå galet – inte för att en högre makt förgrymmas, utan helt enkelt för att världens komplicerade maskineri får grus i sig. Att förbryta sig mot det naturliga innebär en ansträngning som ingen har kraft att hålla fast vid i längden: “Det som går emot Tao möter ett tidigt slut.”
     Det är tydligt i Tao te ching att människan har en fri vilja, men också att detta är hennes största olycka. Hon väljer alltför ofta att göra avsteg från Taos harmoniska ordning, vilket leder till fördärv. Det bästa hon kunde göra vore helt enkelt att avstå från sin fria vilja, att helt och fullt acceptera världen och tillvaron som den är och aldrig försöka ändra den. Världen går inte att förbättra – den som försöker det kan inget annat än förstöra den.

Oskuldsfull dygd

I vers 38 berättas att när människorna tappar kontakt med Tao kommer dygd i dess ställe, när dygden går förlorad kommer välvilja, som i sin tur ersätts av rättrådighet. När även rättrådigheten tappas bort återstår blott ritualer, som är föga mer än förvirring.


Tao te ching, med kinesiska tecken.
     Dygd är på kinesiska te, det andra ordet i bokens titel. Det kan inte omedelbart likställas med varken romarnas stolt manliga virtus eller den sorts närmast victorianska dygd som lika gärna kunde kallas kyskhet.
     Det kinesiska ordet är i sitt skrivtecken sammansatt av tre begrepp: att gå, att se rakt framåt, samt hjärtat, som i österländsk tradition står mer för förnuft än känsla, mer karaktär än temperament. Kinesisk dygd kan därmed beskrivas som ett sinne inställt på en rak kurs, ungefär såsom det västerländska uttrycket att gå den smala vägen. Här finns dock i Tao te ching en mildhet i dygdbegreppet, en oskuldsfull renhet som fjärmar sig den strama självdisciplinen. “Den som fylls av dygd är som ett nyfött barn”, säger texten och skisserar på många ställen detta sinnestillstånd som ett av oförställdhet.
     Man kan inte fostra sig själv till dygd, snarare växer dygden i den människa som slappnar av och utan ambition tar världen till sig som den är. Att eftersträva denna dygd är onaturligt och leder blott vilse. Man har den eller har den inte, och det beror på i vilken grad man kan acceptera världen som den är. I vers 38 förklaras detta med något av en ordlek, vilket är en retorisk metod som det finns fler exempel på i boken.
Den fullkomliga dygden är ej dygdig
och har därför dygd      Vi kunde jämföra denna logik med Oscar Wildes, när han kallade skönheten den enda rena dygden, eftersom den inte gick att förvärva. Det må ha varit si och så med sanningen i detta påstående, såväl på Wildes tid som i synnerhet nu, men hans misstänksamhet mot möjligheten att tillkämpa sig de högre mänskliga kvaliteterna finns också i Tao te ching. Sistnämnda utesluter dock inte möjligheten för en människa att nå dygd, vilka karaktärs­drag hon än må ha i begynnelsen – men vägen dit går genom att ge efter i stället för att ta i, att släppa i stället för att ta något till sig. Bara så kan Tao förnimmas och det är vad dygden går ut på.
Den största dygden är djup och långsträckt
Den leder alla ting tillbaka
till den stora ordningen.      Den stora ordningen är förstås Tao. Dygden, som skulle vara alldeles överflödig om den stora ordningen finge råda oinskränkt, kan bara vara en dygd om den leder människan tillbaka till vägen. Dygdig är därmed den som följer Taos naturliga ordning, eller strävar att härma den med sitt handlande. Allra bäst, hävdar Tao te ching bestämt, är när Tao råder så oomtvistligt och tydligt att ingen människa behöver vakta på sina steg för att följa dess väg.

Reaktion mot Konfucius

Det är knappast vad vi i västerlandet menar med en religion som inryms i detta, men i allra högsta grad en etik och en världsbild. Denna världsbild visar sig vara förvånande radikal, fast den är tillkommen i ett konfu­cianskt ordnat kinesiskt kejsardöme, några århundraden före vår tideräkning. Dessutom känns den vår tid och våra ideologiska idéer mycket nära.
     Det må vara för att dess tankegångar har en tidlös kvalitet, men på flera ställen i texten måste man slås av att Tao te chings ord ligger oss så nära, att de näppeligen kan ha varit lika tillgängliga för den fjärran tid och plats som är deras ursprung. Det gäller – förutom dess så att säga sekulariserade världsbild – framför allt dess varma humanism och värnande om vad vi kallar den lilla människan, vanligt folk.
     Möjligen kan denna närmast nutida anda i Tao te ching ha bidragit till att boken inte nådde Europa förrän år 1788, under upplysningstiden, och att det ändå dröjde till 1842 innan den trycktes i sin första europeiska upplaga – översatt till franska av Stanislas Julien. Första svenska utgåva var kinamissionären Erik Folkes, publicerad i Nathan Söderbloms Främmande religionsurkunder 1908. Som jämförelse kan nämnas att konfucianska texter gick att läsa på svenska redan 1707, i en översättning från franskan – en kommenterande antologi över salomoniska visdomar “med Confucii, then chinesiske philosophi, sede-läror förmerad”.
     Det konfucianska samhälle i vilket taoismen växte fram kännetecknades av en mycket rigid samhällsordning baserad på ett nätverk av plikter, där personliga behov och önskemål betydde ringa. Individen skulle böja sig helt för samhällets krav och utan att gny låta sin vardag helt och hållet uppslukas av dem. Konfucius sade: “Den upphöjde frågar efter det allmänneliga, ej efter person.” Regler och lagar var närmast heliga och minsta avsteg från dem vore att öppna dörren för kaos. Den dugliga medborgaren skulle slita och kämpa, utan att ifrågasätta: “Den som äger den sanna dygden sätter själva strävandet i främsta rummet; vinsten därav kommer i andra hand.”
     Taoismen anses ha kommit just som en reaktion på denna stelbenta ideologi, ett den mjuka humanismens rop i en alltför styvt ordnad tillvaro, en förnöjsamhetens motvikt till det äregiriga civilisationsbygget. Konfuci­anismen var onekligen instrumentell i det väldiga kinesiska samhällsbygge som gjorde kejsaren stolt och befolkningen tidvis utarmad. Folkets plikter mot överheten var tydligt utstakade, medan det omvända inte hade ägnats många ord – i alla fall inga som fastnade.
     Den ambitiösa livsstil som var en kärna i konfuci­anismen fann föga gehör hos taoismen:
Den som står på tå är inte stadig
Den som tar stora kliv kan inte hålla takten      Överdriven strävan leder endast till fördärv. Tao te ching manar i stället till att uppträda okonstlat och värna om det enkla. Man ska inte önska sig mycket, inte tro sig om att kunna uträtta storverk. Det är inte fråga om någon regelrätt propaganda för asketism, ty Tao te ching menar att den som vågar släppa på sina förväntningar ska gynnas av tillvarons mekanismer. Den som inte söker överflöd blir ständigt förnyad, är genom sin förutsättningslöshet mottaglig för det verkligt värdefulla som livet har att erbjuda. Bara den som kan avstå har möjlighet att ta till sig det som betyder något, och bekymras inte av att förlora annat, mindre väsentligt. Med ännu en ordlek visar Tao te ching denna logik i världsordningen:
Den som är ett med försakelsen
försakas av försakelsen      Pank och fågelfri! Här finns en tydlig parallell till buddhismens idé om att avstå för att rycka sig ur tillvarons grymma kretslopp, men där den buddhistiska före­ställ­ningen fokuseras på det lidande som annars håller människan fången föredrar Tao te ching att visa den fridfulla förnöjsamhet som förmågan att avstå leder till. Tao te ching fördömer inte tillvaron alls, den är ju i grunden upprätthållen av Tao och ordnad på allra bästa sätt – men att inte förstå detta leder vilse, och där kommer plågorna. Blott den som inte strävar kan bli riktigt nöjd.
     Sålunda avböjde Chuang Tzu, den berömde taoisten från 300-talet före Kristus, tveklöst erbjudandet om en ståtlig tjänst vid hovet, som framfördes till honom av två ämbetsmän när han satt vid en sjö och metade. Som förklaring berättade han om en helig sköldpadda som varit död i tretusen år men bevarades insvept på altaret i ett ståtligt tempel. Chuang Tzu frågade ämbetsmännen vad sköldpaddan skulle föredra – att vara ett dyrkat lik i templet eller vid liv och vifta på sin svans i dyn. Ämbetsmännen måste medge att sköldpaddan säkert skulle föredra det senare. “Också jag vill hellre vifta på min svans i dyn”, sa Chuang Tzu och sände iväg dem.
     Lao Tzu, den legendariske gestalt traditionen anger som Tao te chings författare, gör också detta mycket klart i det möte som sägnen säger att han hade med Konfucius. Där ska Lao Tzu bryskt ha deklarerat att: “Vad du talar om rör endast de ord som lämnats efter människor som ruttnat tillsammans med sina ben.” I kristendomens språkdräkt kan det jämföras med att samla sina rikedomar där mått och mal förstör dem – men hos Tao te ching inte alls med något sikte på ett hinsides. Här handlar det alltid utslutande om jordelivet. I vers 44 frågas vad som betyder mest för oss – ära och rikedom eller vår kropp, alltså själva vårt liv. Man måste förstå att fråga sig vad som verkligen skänker behag.
Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Så, den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
den som vet när han ska hejda sig tar inte skada

Enslingen Lao Tzu

Nu är det tveksamt om Lao Tzu alls mötte Konfucius, eller ens var hans samtida, vilket skulle placera honom i 500-talet före Kristus. Den taoistiska traditionen gör honom något äldre än Konfucius, men det har nog mer att göra med att söka vinna den i Österlandet väsentliga poängen att gammal är äldst. Moderna historiker anser snarare att Tao te ching knappast tillkommit tidigare än ungefär år 300 före Kristus. Den formidable svenske sinologen Bernhard Karlgren, som bland mycket annat uppdagade att Tao te ching till övervägande del skrivits med rim, menade att boken tillkommit omkring år 400 före Kristus. En tidigare datering än så är svår att belägga.



Lao Tzu ridande på en vattenbuffel, på väg ut ur Kina. Kinesisk brons­figur från 1600-talet.
     Man plägar också ifrågasätta att Lao Tzu alls skulle ha levat. Namnet betyder blott “den gamle” och är snarare en hederstitel än ett personnamn. Tao te ching kan vara en sammanställning av taoistiska sentenser och klokheter utan någon ensam ursprunglig förkunnare. Det tvivlar jag dock på – dels för att texten inte är formulerad på det vis som i sådana fall var brukligt, och dels för att den på flera ställen blottar en personlighet som övertygar.
     Särskilt gäller detta den tjugonde versen, där författaren träder fram och bekänner sin melankoli. Han plågas av mänsklighetens bristfällighet: “Ack, barbari! Ska det aldrig ta slut?” Omgivningen fortsätter bekymmerslöst med sin dårskap och där står Lao Tzu ensam:
Blott jag står tvehågsen, ger inget tecken
Likt ett nyfött barn innan det lärt sig le
Ömklig är jag, som saknade jag ett hem att gå till      De andra människorna verkar så nöjda med sina liv, fast de går ohjälpligt vilse, medan Lao Tzu i sin klokhet inte förmår detta lättsinne. Han tyngs av ensamheten – men vet också mitt i denna modfälldhet vad den kommer sig av:
Blott jag är annorlunda
Jag närs av den stora modern.

Det kvinnliga

Denna moder är Tao, också på andra ställen i texten beskriven som ett kvinnligt väsen – även detta i strid mot de konventioner som rådde vid den tiden, vilka framhöll och prisade allt som ansågs höra manlighet till. Med en drastisk anakronism skulle man kunna kalla Lao Tzu feminist, så tillvida att han flera gånger i texten prisar de egenskaper som traditionellt räknas som kvinnliga, och lika ofta beklagar de handlingar och sinnen som brukar kallas manliga.
     Redan i första versen sägs att Tao är moder, inte fader, till de tiotusen tingen, med vilket menas allt som finns i världen. I sjätte versen används uttrycket urmodern, dalens ande. Tao som något kvinnligt hellre än manligt under­stryks av hänvisningen till dal och inte berg, vilket pekar mot yin, det kvinnliga, i stället för yang, det manliga. Visserligen förklaras på ett annat ställe i boken att Tao föregår världens uppdelning i yin och yang, motsatsparet som genomsyrar världsalltet, men det tycks som om Tao har mer av yin än yang i sig.
     I åttonde versen jämförs Tao med vatten, som ger liv åt de tiotusen tingen utan att utmana dem. Vattnet flyter på de lägsta och dunklaste platserna, som människor vill undvika, och är därför nära Tao. Såväl vattnet som det låga och dunkla har mer av yin än yang i sig.
     Yin och yang, som har en betydligt äldre historia i den kinesiska tankevärlden än taoismen, betyder ursprungligen skuggsida och solsida. Det faller sig därmed naturligt att det primära motsatsparet de uttrycker sig i är jord och himmel. Visst talar Tao te ching ibland om himmelens Tao, som då borde vara mer som yang – men betydligt oftare om Tao knutet till det jordnära, till skuggorna och det anspråkslösa, till och med synbart ynkliga:
Sådan Tao är för världen
så är bäcken för flod och hav.      Det är förstås en bedräglig ynklighet i Lao Tzus ögon, som ser bäcken oupphörligt, outtröttligt leda sitt vatten till floden och havet och därmed kan sägas vara deras moder. Samma roll ska också den människa ha, som vill följa Tao:
Han som känner manlighet
och ändå håller sig till det kvinnliga
blir dalen som drar hela världen till sig

Maktens förbannelse

Mot den mest maskulina av sysslor, kriget, intar Tao te ching en oförsonlig attityd. Krig är av ondo, även segraren ska förhålla sig till det vunna slaget som till en begravning, ty av krig kommer blott bitterhet och elände. Det som framkallar krig är viljan att handla annorlunda än i enlighet med naturen, att eftersträva mer än vad man behöver, att inte ha tålamod för de lösningar som infinner sig om man väntar på dem. Krig är för Lao Tzu inget ödets slag, utan blott en konsekvens av hur ett samhälle rustar sig:
När Tao råder i världen
får de stolta springarna dra gödselvagnar
När Tao går förlorad i världen
föds krigshingstar upp utanför staden      Även ett samhälle i fredstid kan genom skärpan i sina motsättningar likna ett krig. Lao Tzu har hårda ord om de mäktiga som ser mer till sin egen rikedom – fast de redan har långt mer än de behöver – än till sina undersåtars väl, även när dessa plågas av armod.
     Taos princip är som när bågen spänns – det låga höjs och det höga sänks, så att överflöd fördelas till de behövande – men Lao Tzu konstaterar att människan gör tvärtom och tar från dem som inte har tillräckligt för att ge till dem som redan har mer än de behöver. Han uttrycker sig på flera ställen mycket bryskt om detta, med uppenbart vredesmod och utan omsvep – folket svälter för att härskarna kräver orimliga skatter.
     Man förvånas över dessa oförtäckta ord från en tid då överhetens makt var närapå oändlig och dess tålamod med kritik så gott som obefintligt. I vers 53 formulerar sig Lao Tzu än mer upproriskt:
När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner      Själva omåttligheten är den bakomliggande synden. Det är begäret som utlöser de mest omänskliga hand­lingarna, utan detta skulle stillhet råda och världen rätta sig själv. Lao Tzu visar ändå förståelse för denna mänskliga svaghet, ack så svår att ta sig över. Åtrån och girigheten gör gränslös skada men samtidigt är begäret en nyckel till hela tillvaron. I första versen förklaras:
Den som är fri från begär ser mysteriet
den som är fylld av begär ser manifestationerna      Det är tveksamt om det ena alls kan existera utan det andra. I Tao saknas begäret men i människor som söker Tao är begäret – längtan, om man så vill – en förut­sättning. För att över huvud taget kunna förnimma världen måste man hysa ett begär till den. Vad Lao Tzu vänder sig emot är snarare att detta begär tar över och förblindar, så att människor inte längre kan se förbi det. Han påpekar i elfte versen att utan hålet i hjulets mitt, tomrummet i kärlet och de dörrar och fönster som utgör husets öppningar, vore dessa ting obrukbara. Man måste förstå betydelsen av det som inte syns.
     Han vänder sig inte emot att härskare finns, utan konstaterar i stället – närmast med förvåning – att konungen är den fjärde av de väldiga krafterna, efter Tao, himmelen och jorden. Vad han varnar för är härskare som är ivriga att göra bruk av sin makt och arbetar mer för den egna välgången än folkets – i synnerhet om de strävar att hålla folket i strama tyglar. I ett rike som styrs med fast hand blir folket i stället beräknande.
     Å andra sidan, om folket involveras för mycket i rikets angelägenheter och blir nogsamt informerade säger Tao te ching att de också blir svåra att styra. Bäst är den härskare som är så diskret i sin gärning att han blir osynlig för folket. Den inte fullt så skickliga härskaren blir hyllad, den som är ännu sämre fruktad och den allra sämsta föraktad.
     Förbud gör folket fattigare, beväpning ger riket konflikter, lagar skapar brottslingar och kunskap leder till förändringar som sällan är till det bättre. Lao Tzu slår fast: “Världen räddas genom att lämnas ifred.” När härskaren inget gör kommer folk av sig själva att bättra sig och ordna sin försörjning.
     Denna passivitetens princip heter på kinesiska wu-wei, ingen handling, och figurerar även utanför taoismen. Den låter sig inte riktigt jämställas med determinism eller fatalism, eftersom denna icke-handling snarast är det förnämsta sättet att handla på och inte alls någon kapitulation inför ett orubbligt öde. Det står människan fritt att i stället välja all möjlig inblandning, som då också påverkar händelseutvecklingen – om än Lao Tzu menar att det sällan är på ett gynnsamt eller varaktigt sätt.
     Den bästa fursten är enligt Lao Tzu den som är omärklig för sina undersåtar, den bästa regeringen en som är ytterligt försiktig med att skrida till handling och gör minsta möjliga insats:
Att styra riket är som att koka en liten fisk      Var och en som prövat på denna kokkonst vet att försiktighet är A och O. Samhället är delikat, bräckligt och komplext. Den som gör mer än bara det nödvändiga råkar lätt ställa till stor skada – bättre då att avvakta och se vad som eventuellt reder ut sig självt, härskarnas inbland­ning helt förutan.

Den vise

Detta saktmodighetens ideal ska inte bara vara härskarnas, utan gäller i samma grad för envar som vill följa vägen. Det bästa människan kan göra är att slå sig till ro i anspråkslösheten, släppa ambitioner och långsträckta visio­ner, för att i stället bli lika enkel och okonstlad som det okarvade träet, en metafor som förekommer flitigt i Tao te ching och har central betydelse:
Det okarvade träets namnlösa enkelhet
är friheten från begär
Utan begär råder stillhet
och världen rättar sig själv.      Ett rimligt ord för taoismens ideal, som också har en lång historia inom kristenheten, är fördragsamhet – men då inte i meningen att uthärda plågor och orättvisor, eller efter den konfucianska principen om lydnad även när det kostar på, utan snarare som en tillförsikt om att allt ska gå den väl som vågar lita på naturens egen ordning.
     Den människa som förmår detta – vare sig härskare eller plebej – kallar Lao Tzu “den vise”, sheng jen. Termen förekommer över trettio gånger i boken och står för Lao Tzus människoideal. Det är ett bekant begrepp även utanför taoismen, ofta använt av kinesiska tänkare, vilket understryker att de alla – likt Platon – har svårt att föreställa sig ett nobelt sinne hos den som inte förvärvat klokhet. Hos Lao Tzu har denna klokhet inte alls med bildning att göra.
     Den vise förstår att blygsamt, rentav diskret, följa Tao och avstå allt sådant som förvirrar eller korrumperar. Det måste inte betyda ett asketiskt liv men syns nog peka dit. Den sista versen i Tao te ching säger att den vise aldrig samlar på hög, det han har är vad han gör för andra och hans överflöd är vad han ger till andra – alltihop utan att vilja inkassera beröm för det.
Den vises Tao
är att göra väl och ej mäta sig med andra.      Andra versen berättar att eftersom den vise ser hur motsatser föder varandra aktar han sig för att frammana något, vars motsats han skyr. Han ställer sig sist och hamnar därmed främst, försummar sig själv och får därmed som han vill.
Därför går den vise runt och gör ingenting
undervisar utan att tala      Tao te chings vise är en anspråkslöshetens mästare, vilket inte i samma grad är sant hos de andra kinesiska filosoferna. Ordet visdom skrivs med ett tecken som innehåller ett öga, en mun och tecknet för kung, vilket leder våra tankar till den salomoniska visdomen, konungs­lig skarpsyn och kungsord. I kinesiskans skrivtecken för kejsare ingår tecknet för visdom – säkert mer som en förhoppning än en osviklig realitet. Lao Tzu kan knappast ha varit helt överens med denna etymologi.
     Tao te ching nämner betydligt mer av härskarnas svagheter än deras förtjänster, så till den grad att en god taoist måste undra om samhällsmakt och Tao någonsin kan förenas. Lao Tzu menar att den vise må vara mäktig, i alla fall inflytelserik, men noga ser till att inte stoltsera med det.
När den vise ska stå över folket
måste han tala till det underdånigt
Ska han leda folket
måste han följa efter det      På så vis undviker han att kuva eller hindra folket. Därmed kommer hans undersåtar aldrig att tröttna på hans ledarskap. Det är sedan egentligen blott två ting som den vise härskaren måste ombesörja – att hålla folket mätt och okunnigt.
     Okunnigheten som ett ideal för folket kan tyckas som en motsägelse om det endast är den vise som förmår leva enligt Tao, men även för den vise är kunskap och lärdom något att sky. Lärdom är att ta till sig medan den som söker Tao ska släppa ifrån sig. Det som verkligen ger visdom står att finna just där man befinner sig.
Utan att titta ut genom fönstret
kan man skåda himmelens Tao
Ju längre man färdas, desto mindre vet man      Denna färd som leder vilse kan vara i sinnet såväl som i geografin. I sina invändningar mot kunskap och bildning är Lao Tzu – för ovanlighetens skull – överens med Konfucius, som säger i ett samtal om vad en upphöjd har rätt att hata: “Jag hatar dem som snokar reda på saker och kallar vetandet för visdom.” Att kunskap kan förblinda är en röd tråd också i zen, som skyr förnuftsmässiga resonemang och menar dem vara bedrägliga när det gäller att få grepp om tillvarons inre natur. Tao te ching har samma syn – när hjärnan blir upptagen av ett vetande som inte är essentiellt, kommer detta i vägen för förmågan att upptäcka – uppleva – de bakomliggande sanningarna.
De som vet är inte lärda
de som är lärda vet inte

Den alldagliga utopin

Tao te ching skisserar en utopi, det ideala samhället för den som följer Tao – och jag måste bekänna att det är en värld som skrämmer mer än lockar mig. Den åttionde versen, som ägnas denna dröm, beskriver ett rike som är litet, isolerat och närmast primitivt. Här råder förstås fred, vilket ingen kan invända emot, men varför skulle människan för sin välmåga behöva hålla sig vid sin lilla jordplätt och aldrig ens se sig om i världen?
Fast de lever inom synhåll från sina grannar
och tuppars galande och hundars skall hörs därifrån
ska de åldras och dö utan att besöka dem.      Det ger mig en bild av ytterlig ödslighet. Inte ens skriftspråket vill Lao Tzu bevara, fast han själv använt det med sådan bravur. Han tycker att folket ska återvända till att sätta knutar på repet, vilket antas vara en ytterligt primitiv föregångare till skriften. I sådant andligt armod, vad hjälper det att maten ska smaka dem, kläderna behaga dem och hemmet ge dem trygghet? Lao Tzu försäkrar att: “De ska vara tillfreds med sitt” men jag tvivlar på att jag skulle det, i deras skor.
     Visst går denna enkla utopi i den näst sista versen att ana i alla de föregående. Det okarvarde träets enkelhet, den vise som hellre ser tiden an än skrider till handling och aktar sig för att fylla huvudet med lärdom – vad annat kan det leda till? Lao Tzu får också på denna punkt helt eller delvis medhåll av så många tänkare genom historien att frågan är om de inte utgör en majoritet.
     I Europa fick sådana tankar ett uppsving under upplysningstiden, då idéer om den gode vilden och den orörda naturens överlägsenhet gentemot civilisationen, fick spridning särskilt genom Rousseaus ord, likaså hos de naturlyriska strömningarna under 1800-talet. Även det nyss avslutade seklet har odlat drömmen om det enkla och naturnära med märklig envetenhet – i det ekologiska tänkandets paradigm, i miljörörelsens idylliska formule­ringar och så vidare. Visst är det alltjämt så att när den moderna människan drömmer om sin egen lilla ljuva täppa, då är det nära till grönska och orörda vattendrag men långt till den moderna teknikens under.
     Säkert är denna primitiva idyll ett uttryck för frustration inför samhällskroppens hastiga framfart och teknokratiska frosseri, där människan finner sin hjärnas landvinningar mycket oftare tvinga henne själv till långtgående anpassning än vara hennes tillvaro till underdånig tjänst. Alltför ofta blir vi själva slavar under den teknik som vi utvecklar för att göra vårt liv bekvämare, och vår tid konsumeras från spädbarnsår till ålderdom av allt vi måste lära oss för att över huvud taget klara av att leva i vår komplicerade värld, som dessutom ständigt förändrar sina spelregler.
     Då är det inte utan att man längtar efter det lilla avskalade samhälle som är Lao Tzus – åtminstone till den stund man råkar uppnå det.
     Hur som helst måste man böja sitt huvud i respekt för det faktum att vad vi började inse på 1700-talet, om baksidan hos civilisationens utveckling, det uttryckte Tao te ching redan några århundraden före vår tideräkning.

Stefan Stenudd

Stefan Stenudds tolkning av Tao te ching finns på Arriba förlag. Klicka på bilden till vänster för att komma dit.

Litteratur

Citaten ur Tao te ching har hämtats från:
Stenudd, Stefan: Tao te ching – taoismens källa, Arriba förlag, Malmö 1996.
För fragmenten ur Konfucius ord har använts:
Henrikson, Alf & Hwang Tsu-Yü: Kinesiska tänkare, Forum, Stockholm 1987.
Yutang, Lin: The Wisdom of Confucius, Random House, New York 1943.

Transkription

Vid stavning av kinesiska namn och uttryck har använt en metod av äldre datum (Wade-Giles), som för de flesta är mer bekant än den moderna (pinyin). Här följer de viktigaste namnen med den stavning som tillämpas i pinyin (Wade-Giles inom parentes:
Dao de jing (Tao te ching)
Lao zi (Lao Tzu)
Kong Fuzi (Konfucius, Kung Fu Tzu)
Zhuang zi (Chuang Tzu)

©Stefan Stenudd, 2000, 2005.

Ny svensk tolkning

Den framstående sinologen Göran Malmqvist har år 2008 kommit ut med en ny tolkning av Tao te ching (Dao de jing). Det är förstås glädjande, men jag blev bedrövad av att upptäcka att han inte låtsas om att min tolkning finns. I en genomgång av tidigare svenska tolkningar nämner han bara de tre övriga (Erik Folkes, Alf Henrikssons och Sven Lindqvists). Det är ren skär lögn av honom, eftersom han är mycket medveten om att min tolkning finns. Här kommenterar jag saken på min blogg:
     Tigas ihjäl?
     Det skulle aldrig falla mig in att göra sammalunda med hans tolkning. Tvärtom tycker jag det är självklart att var och en med intresse för Tao te ching ska glädjas över att den finns, precis som min.

Stefan Stenudd, februari 2008.

Om du har åsikter eller frågor om min text om taoismen, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL