Tröst

et här med kvinnor – jag blir alltmer konfys av det. Tvillingarna, mina döttrar, hälsade på och gav mig något av en föreställning. De har förstås var sitt liv nu, med man och barn och hem på varsin sida av stan – ändå kom de tillsammans till min dödsbädd. Jag hade inte väntat mig något annat. Varken deras makar, som jag inte varit särskilt angelägen att lära känna ordentligt, eller deras barn, som i alla fall var för små ännu för att kunna göra sig några bestående minnen av sin morfar, hade de tagit med sig. Lika så gott. För såväl tvillingarnas äkta män som deras barn gällde faktiskt vad min son i onödan våndats över – jag ville inte att de skulle se mig i detta skick.

     Med tvillingarna själva spelade det ingen som helst roll, varken för dem eller mig. De hade ju genom åren sett mig i varje tänkbart ljus, och det här var i jämförelse långt ifrån min sämsta dager. Själva såg de ut som solstrålar, pigga i såväl klädsel som makeup, och hade överlag samma muntra attityd som vid ett midsommarbröllop. Kvickt konstaterade de att jag inte gav minsta reaktion på tilltal och inte på något sätt visade att jag ens varseblev deras närvaro. Elisabeth viftade med handen alldeles framför mitt ansikte, Anna lutade sig ner och frågade, med munnen några centimeter från mitt öra:

     "Pappa, kan du höra oss?"

     De betraktade mig en kort stund, tysta och stilla som stenstoder.

     "Ingen idé", sa Elisabeth sedan. "Han är i koma, helt klart."

     De drog fram varsin besöksstol till sängkanten och slog sig ner, lika ledigt och självklart som vid två reserverade platser på tåget.

     "Vi får nog räkna med att han inte vaknar upp mera."

     "Det kanske är lika så gott för honom."

     Visst lät deras ord hårda och de gav oförskräckt intryck av att inte bry sig särdeles i mitt öde. Men de behövde inte förställa sig. Jag kunde mina tvillingar tillräckligt väl för att veta – utan några åthävor från deras håll – vad de kände för mig. Inte heller behövde de bevisa sina känslor inför sig själva eller varandra. De höll verkligen av mig, de små liven, lika mycket som de gjort sedan stapplande barnsben. Min sorgliga belägenhet gjorde varken till eller från.

     "Jag tycker i alla fall att han ser ut att vara behaglig till mods", konstaterade Anna. "Riktigt stilig, faktiskt."

     "Man kanske blir sådan av koman... den där totala avslappningen borde ju göra ansiktsdragen mjukare, slätare."

     "Ja, något ska man ju ha för det."

     Det är en utpräglat kvinnlig förmåga, detta att kunna förhålla sig så ledigt till ödets tunga slag! Kanske är det för att de är de huvudsakliga verktygen för människors födelse, som de även kan ta döden som något självklart. Vi män vill alltid revoltera mot allt som vi inte själva valt eller framkallat – även sådant som vi gynnas av. Hur många gånger har jag inte själv hunnit sabotera lyckosamma vändningar i livet, bara för att de inte var mitt eget verk? Kvinnor gör inte så, lägger inte alls den aspekten på livet.

     Det lär mer och mer stå klart för den medicinska vetenskapen, att det mänskliga embryot inte är en hjälplös, passiv klump i kvinnans livmoder, utan en parasit som biter sig fast och tar för sig. Rena monsterfilmen, om man tänker på det. En liten varelse som uppstår i kvinnans inre och sedan under nio månader suger näring ur henne och växer sig allt större, för att därefter tvinga sig ur sin värdkropp genom ett alldeles för litet hål. Det är klart att ett så stort offer i samband med fortplantningen tenderar att göra kvinnan mera foglig inför ödets direktiv och nycker.

     Tvillingarna kunde utan ångest se mig tyna bort, eftersom de visste att det var oundvikligt – i det stora hela på sätt och vis nödvändigt. De var tillfreds med att behålla mig i sina minnen, såväl mina goda som dåliga sidor, utan att betygsätta dem. Jag anade också, där de satt vid min sjuksäng och formligen paraderade med sin kvinnliga upphöjdhet, att de visste sig bevara mig i sina egna barns blod. Ja, det var som om de stulit min personliga essens, mitt egentliga väsen, genom att föda avkomma. Nu var stafettpinnen slutligen ryckt ur min hand och placerad i de små parasiternas minimala nypor. Jag hade haft ett vagt intryck av det när jag hälsade på vid tvillingarnas barnbördssängar – de födde med bara några veckors mellanrum – och jag kände det allt starkare när de nu satt och höll ögonen på mig. Min säd, min rätt till jordelivet, hade gått ifrån mig.

     Faktiskt var det något slags vakttjänst. Elisabeth och Anna höll mig under uppsikt, så här under mina slutminuter, för att se till att jag inte plötsligt skuttade upp ur bädden, knyckte tillbaka stafettpinnen och satte av i språng mot ett nytt liv. Man måste följa spelets regler och den obevekliga turordningen. Visst flödade de av kärleksfullhet, mina tvillingar, men de hade inte blivit nådiga om jag försökte rucka på tidens gång – hur det nu skulle gå till – och beröva deras barn sin turordning i livet.

     Min son skulle däremot ha jublat åt en sådan revolt. Jag tror att det är så, när det kommer till kritan, att kvinnorna gillar livets villkor men männen avskyr dem. Alla kvinnor, alla män. Innebär det också i grund och botten att vi förhåller oss på samma sätt till varandra? Kvinnor gillar män, som i sin tur innerst inne avskyr kvinnor. I alla fall är vi fundamentala meningsmotståndare.

     "Vet du", sa Elisabeth, samtidigt som hon utan att stiga upp från stolen sträckte sig fram och rättade till mitt täcke. "Han ser så bra ut, pappa, där han ligger som till vila. Jag skulle vilja ta en bild på honom. Det vore väl ett fint porträtt, precis såhär?"

     Hennes syster nickade och höll med. Sedan fnissade de lätt. Det skulle se ut, om de kom med sina kameror och började ta bilder, som turister på sightseeing. De kunde skämta obesvärat om alltihop, de har alltid haft en ganska drastisk humor. Men i deras miner och i tonen på deras fnitter fanns även en klang av triumf. Livets villkor – deras allierade – hade besegrat ännu en bångstyrig karl. Om inte deras seger varit så självklar för dem, skulle de säkert ha utbrustit i ett innerligt: vad var det vi sa!

     Märkligt att jag inte blev bitter på dem – inte det minsta. Faktiskt höjdes värmen i mitt bröst, min kärlek till dem, just av det faktum att de betedde sig så hädiskt, att de inte var några lydiga Barbiedockor. Jag var stolt över deras seger, fast den skedde på min bekostnad. Deras lättsinne kittlade mig, deras visshet imponerade på mig.

     "Det är konstigt", sa Anna. "Jag har nog aldrig sett honom så lugn och fridfull. Det har ju inte precis varit pappas stil... Ändå känner jag igen honom så väl, som om han är sig mera lik nu – som om det är så här han borde se ut. Jag tror att det är precis så jag kommer att minnas honom. De där spända dragen han hade när han for runt omkring oss med alltför mycket att göra på alldeles för kort tid – dem kommer jag att glömma först. Tänk att pappa, som alltid varit så... så frustrerad, ska se så nöjd ut på sitt yttersta. Det var då för väl. Jag hoppas verkligen att det stämmer, att det är en sann bild av hur han egentligen har det fatt i sitt inre."

     "Du vet ju hur det är", replikerade hennes syster nästan hurtigt. "Det är när folk sover eller är berusade, som de visar sitt sanna jag."

     "Men hur kommer det sig då att pappa alltid varit burdus, ja du vet, så där regerande, när han varit full?"

     "Tja..." svarade Elisabeth svävande, "...jag tror att det var själva berusningen han inte gillade, att lite grann förlora kontrollen. Han har ju alltid varit så mån om att hålla stilen."

     Jag hade svårt att känna igen deras karakteristik av mig, såväl i nyktert som berusat tillstånd. Nog visste jag att flickorna hade synpunkter på mitt beteende och kunde tänka sig förbättringar på diverse punkter, men att de skulle sammanfatta mig med dessa ord – det hade jag inte gissat. Själv såg jag mig hellre som den karaktär jag i koman gav intryck av och ville gärna hålla med Anna om att det borde vara i denna dvala som jag visade mitt sanna jag, även om det också torde ha några betänkliga konsekvenser.

*

Det var Elisabeth som kom först, både vid sin egen födelse och med sitt barn. Tvillingfödseln var en pärs för deras mor. Stackars förstföderskan fick gå två ganska tuffa matcher på raken. Inte för att hon klagade – tvärtom, hon bet ihop och sa: "Det var väl inget." Efteråt, vill säga. Hur hon lät under själva förlossningen har jag ingen aning om. Under det dryga dygn hon kämpade i barnsängen försökte jag koncentrera mig på jobbet, teveprogrammen och sänglektyren. Det var innan fäders medverkan på förlossning blivit modernt. Jag våndades i två raffinerade smärtor: dels allt vad min fantasi målade upp om min hustrus plågor och dels samvetskvalen för att genom mina droppar av sädesvätska vara skyldig till dem.

     Teveprogrammet slutade ju redan vid tio, på den tiden, så jag försökte läsa mig till sömns med någon tung klassiker. När inte heller det fungerade började jag plöja igenom min samling av gamla serietidningar – det var väl ett slags regression till den trygga barndomen, när inga så omvälvande oväder någonsin brakade loss. Vid fyratiden på morgonen väcktes jag ur en ytlig slummer på en bädd av skrynkliga serietidningar – det var morgontidningen som dunsade ner i brevlådan. Sedan blev det till att vaka. Jag svor över min åtrå, som ställt till det så för mig och ännu mer för min fru. Det där med barn var något alldeles abstrakt för mig, det var hon som velat det. Jag sa ja, förmodligen mest för att hon inte skulle sätta sig på tvären och knipa ihop sina lår för mig. Visst spelade jag i det sammanhanget en tjusig teater. När hon vid en av våra herdestunder deklarerade att nu var hon befruktad, det kände hon på sig, då tänkte jag tokfan men suckade leende precis som hon och deltog i andaktsstunden. Jag fick lägga min handflata på hennes mage, som om födelseprocessen redan skulle knaka och vibrera därinne. Svårare hade jag att vara lyrisk när hon efter den stunden blev alltmer ovillig till älskog. Natten när hon födde var jag uppfylld både av smärta – all den inbillade – och av den under flera månader uppdämda, bultande, bankande kåtheten. När jag besökte henne på sjukhuset visade hon stolt upp två små skrynkliga, rosa klumpar, men jag sneglade på hennes bröst och höfter, som avtecknade sig mot täcket. Jag var ju ung, bara något över tjugo.

     När Jonas föddes några år senare, skulle jag vara med vid förlossningen, heja på och pusta, hålla handen och allt det där. Följden blev i min sinnevärld den diametralt motsatta: där tvillingarnas nedkomst väckte mitt begär efter min frus sköte, kom Jonas födelse att så gott som släcka det. Jag fick ju bevittna hennes smärta, även höra den! Visserligen gick det betydligt smidigare denna andra gång, men det var sannerligen illa nog. Dessutom gjorde ju den lilla krabaten sin entré genom just den passage jag dittills velat betrakta som min alldeles egen parkeringsplats. Han var inte stor, men ofantligt mycket större än min utrustning. Att erfara hur stor kropp hennes gård kunde inringa, hennes källare svälja, kom mitt stackars kön att krympa av mindervärdeskänslor. Förr hade jag åtminstone stundtals upplevt mig själv som riddaren vars lans spetsade den väna jungfrun. Efter att ha bevittnat Jonas födelse kunde jag på sin höjd jämföra vår kärleksakt med ett barns entré i Lustiga huset.

     Vi fortsatte med vårt sexliv, naturligtvis, men jag tror att det ohjälpligt hade förlorat den vidunderliga grad av tjusning som jag dessförinnan ibland känt. Könet på det barn, vars passage genom min hustrus sköte jag bevittnade, spelade nog sin roll. Det var en man, som redan vid sin födelse hade fyllt min kvinna mer än jag någonsin kunde, och sannerligen givit henne en upplevelse. Jag hade brädats av min son. Det kan, sådär outtalat undermedvetet, ha givit vår relation en beska alltsedan dess. Och han trodde att det varit min överlägsna manlighet som näpsat honom!

     Vi människor må ha kläder, bilar och sinnrika apparater i vår tjänst, men vi beter oss i grund och botten som djur. Djuriska drifter styr oss, djuriska känslor färgar våra intryck. Min son och jag blev från hans födelseögonblick rivaler om samma kvinna – vilket förmodligen betydde att vi blev rivaler om alla kvinnor. Så krångligt som det kan bli med sexualiteten är det ett under att vi människor alls fortplantar oss.

     Det är nog en riktigt korkad idé, det där med faderns medverkan vid förlossningen. Förr i tiden var männen bannlysta och kördes på porten så fort värkarna kom. Det var kvinnor som hjälpte till att förlösa barnet, kvinnor som bevittnade kvinnokönets rasande kamp och ofantliga resurser. Männen kunde, lyckligt ovetande, fortsätta med sin avel.

     Kanske ska ett och annat ljus komma att gå upp för Jonas när det blir hans tur att medverka vid en förlossning, tänkte jag på gränsen till hämndlystet. Jag ville att det skulle bli så – även på bekostnad av hans sexlivs bästa poänger – om det kunde föra med sig att han kom mig närmare, förstod mig bättre. Jag ville att han med hjälp av sådana erfarenheter, och av livets hårda skola i största allmänhet, skulle bli mindre av en son och mer som en bror till mig. Jag ville att vi blev bröder.

     Jag ville prata med honom.

     Varför återkom mina tankar ideligen till Jonas? Mina döttrar, deras mor, min älskarinna och många andra dök upp i mitt huvud då och då, i alldeles rimliga proportioner, men min son hade en annan frekvens. Mellan varven återkom mitt medvetande alltid till honom, ungefär som en studsande gummiboll slår i golvet mellan varje luftfärd, allt oftare och kvickare i krympande parabler, för att till slut landa för gott. Jonas blev alltmer mitt golv, måttstock för mitt liv och för alla andra personer i det.

     Avbild. Jag ville väl helst ha honom till det, eller uppfattade honom som en sådan. Kvinnor begrep jag mig inte riktigt på, måste erkännas – kanske inte heller män, egentligen, men där kände jag ändå en länk, ett oomtvistligt släktskap. Min sons blodsband var verkligt för mig, påträngande tydligt. Med tvillingarna var det snarare en vag aning.

     Han klarade aldrig riktigt av dem. I småbarnsåldern blev han ompysslad, ibland handgripligen uppfostrad av Elisabeth och Anna. De använde tidvis Jonas som en livs levande docka, att mata, klä av och på och leka Mamma, pappa, barn med. Oftast var det Elisabeth som fick spela pappans roll, vilket de själva förklarade med att hon var några minuter äldre än sin syster. Att leka pappa brukade innebära att hon gick åt sidan och pysslade med sitt, för att bara då och då komma på besök, gripa Anna och Jonas i varsin hand och leda iväg dem till stora världen – andra sidan genomfartsleden – på en liten rundtur. Jonas var rädd för bilarna som susade förbi långt över hastighetsbegränsningarna. Flickorna älskade att korsa gator hit och dit med honom, för att sedan med rara små röster och gester trösta den stackaren och dämpa hans gallskrik.

     När han blev grabb och skulle ut och busa med sina kamrater, då var tvillingarna i tonåren och tog till hobby att reta honom, utmana och såra hans begynnande manlighet. De var inte så särskilt lömska, Gud ske lov, men det bet nog duktigt ändå när de klappade honom på huvudet inför hans kompisar och kallade honom lilla Jonteponken.

     Vad tvillingarna och Jonas hade för relation när han kom i puberteten visste jag ingenting om. Jag såg bara att de fick allt mindre med varandra att göra och att tonen mellan dem blev ömsom närmast bitter och ömsom försiktigt diplomatisk. Men jag märkte att tvillingarna fortsatte att oroa Jonas, som om de höll honom fast i ett duktigt skamgrepp och när som helst kunde klämma åt. Ibland verkade det som om han fick ta stryk för de agg som tvillingarna då och då kände mot mig. Kanske uppfattade Elisabeth och Anna, precis som jag, blodsbanden mellan mig och min son som de starkaste. Någon gång kunde jag få för mig att också hans mor gav igen på mig genom honom.

     "Det var alltid Jonte som han var närmast. Pappa och Jonte hörde ihop, mot oss tjejer."

     Se där! Nu hände det igen, mina tankar blev ord i en besökares mun. Anna kom med sin kommentar just som jag själv fångats av tanken, hon var som mitt eko. Var det en slump eller hade hon, precis som Jonas nyligen, smittats av vad som uppfyllde mitt huvud?

     "Men snälla du", sa Elisabeth smått förmanande till sin syster, "du vet ju hur pojkar är. Och vi tjejer har väl egentligen hållit ihop på ungefär samma sätt."

     "Tänk på julaftnarna", protesterade Anna. "Det var alltid samma sak vid julklappsutdelningen. Pappa satt där och räckte över presenterna, som om det var han själv som betalat allihop..."

     "Så var det ju också, rätt länge."

     "Men varje gång Jonte fick ett paket gjorde han paus, så att vi alla fick sitta och titta på medan han öppnade sin klapp och tjoade om hur glad han blev för den. När vi andra fick något var det ingen tid för sådana konstpauser."

     "Var det verkligen så?" undrade Elisabeth tvivlande. "Det kan jag inte minnas, det lade jag inte märke till."

     "Inte? Flera gånger pratade vi ju om det, när vi gått och lagt oss på julaftonkvällen."

     "Gjorde vi?"

     "Javisst. Du var också irriterad på det, du sa att pappa ville ha en son, att vi två bara var nitlotter på vägen dit."

     Elisabeth var uppriktigt förbryllad, hon kände inte igen sin systers minnesbilder. Det var jag tacksam för, speciellt som det stack i hjärtat av den allvarliga misstanken att det låg en hel del i vad Anna sa. Uppenbarligen gnagde det alltjämt i hennes huvud men Elisabeth hade inte alls lagt någon vikt vid det. Själv hade jag inte märkt ett dugg vid familjens julklappsutdelningar. Visst var det jag som skötte utdelningen, en kvarleva från de första år när jag verkligen betalat hela kalaset och lite småsint kände att jag borde ha någon valuta för pengarna. Om Jonas hamnade i centrum så var det omedvetet från mitt håll. Jag vet inte om det är en förmildrande omständighet.

     "Du tror inte", återtog Elisabeth efter en stunds tankearbete, "att det helt enkelt berodde på att Jonte var yngst?"

     "Knappast."

     Elisabeth ryckte på axlarna, möjligen mer som ett sätt att reservera sig mot systerns domslut än för att markera ovisshet. Tack och lov för hennes stöd. Jag tänkte för mig själv att hon inte bara var den äldre av de två, utan också den mognare.

     "Men familjebilderna då – kom inte och säg att du inte reagerade på dem!"

     En gång om året – i regel på våren, när alla var på sitt bästa humör – brukade vi klä oss snyggt och gå till fotografen för att ta ett studiofotografi på hela familjen. Bilderna hängde inramade i kronologisk ordning i hallen. Ett underbart patetiskt galleri över tidens skoningslösa gång och de lyckligt aningslösa leendena på våra växande och åldrande nunor. Vad såg nu Anna för ont i denna lilla ritual?

     "Alltid var det pappa och Jonte ömt omslingrade på ena sidan, och vi tjejer nästan utstötta på bildens andra sida. Som öst och väst – det måste du väl ha sett ändå?"

     "Ja, men det är ju bara det där med grabbar och tjejer igen, Anna. Fast både pappa och mamma uttryckte sig radikalt ibland, så höll vi allihop ganska hårt på könsrollerna. Inte för att Jonte blev någon riktig karlakarl precis – han fick ju sällan spela fotboll med de andra grabbarna, och moppen pappa köpte åt honom stod bara och rostade i cykelkällaren. Jag tror att Jonte var rädd för den där maskinen, som smattrade och pustade rök." Hon log åt minnet. "Jag tog några turer med den, kommer du ihåg det? Kul grej, fast den gick sönder jämt. Andra saker fick man inte låna av Jonte, inte ens peta på, då blev det ett himla liv, men moppen sa han inget om. Det var bara pappa som protesterade och varnade mig för att jag kunde göra mig väldigt illa – som om det aldrig hade kunnat hända Jonte."

     "Där ser du själv."

     "Men Anna, det är ju könsrollernas spel. Samma som med pappas och Jontes famntag på familjebilderna: han var ju alltid lite rädd för att visa sig kärvänlig mot oss. Det kunde missförstås, trodde han väl. Och så tyckte han nog det var krångligt att vi var två. Han visste inte hur han skulle välja mellan oss, vad vi skulle få för oss om den ena råkade få fler kramar än den andra, och så vidare. Du minns väl hur han brukade försöka ta oss båda samtidigt i famn, när han var på det humöret. Så fort vi växt till oss blev det rätt så fånigt och då slutade han. Det var ju dessutom vid samma tid som vi började få bröst och allt det där... Jonte blev också väldigt stirrig då, kommer du väl ihåg... Nej, gör inte för stor affär av sådant där som har med pojkar och flickor att göra. Det är som det är."

     Det är tröttande att vara man, att upprätthålla skenet. I min koma fick jag vila från det. Som livlös är man varken man eller kvinna, bara människa, och det var en skön avkoppling. Jag hade sett och känt min sons manlighetsbekymmer och nu mina döttrars kvinnoperspektiv. Jag kände sympati för båda, men det måste erkännas att jag även i livlöst tillstånd hade en klarare och starkare bild av min sons våndor. Jag tror inte att det berodde på medveten motvilja från mitt håll, i och för sig inte heller aningslöshet. Det är bara så att man inte orkar mycket mer än att nödtorftigt lära känna sig själv, sitt eget kön och sina egna villkor. Därefter sinar krafterna.

     Jag ville inte heller acceptera något annat än att kvinnornas livsvillkor är exakt desamma som männens, fastän så att säga spegelvända. Varför famla med jordens alla språk, när det är nog så svårt att lära sig blott ett av dem ordentligt? Visst säger de ändå allihop samma sak? Att lyssna till mina döttrar var som att bevittna en dialog i främmande land: fast man inte förstår ett enda ord känner man sig säker på att ämnet, innehållet, är detsamma som hemma. Ja, man tycker sig uppfatta precis vad de talar om. Det bara låter annorlunda.