Alice Cooper

Isstadion, där Alice Cooper skulle förleda vår präktiga svenska ungdom till djävulsdyrkan och sadism. Det händer då och då att våra moraliska banérförare vaknar och ryar mot ett och annat monster. Denna gång en medelålders hårdrockare från USA, som sjunger om skräp och gift.

     Utanför stadion finns en handfull frälsningssoldater, med banderoller som säger "Nej till Alice Cooper" och "Nej till våld i alla former". De huttrar i den råkalla vinden och diskuterar Gud och fred med debattglada ungdomar.

     Ungdomarna är inte värre förledda än att de, när de tar emot Frälsningarméns flygblad, säger "Tack så mycket!"

     Det är mest unga frälsningssoldater, förutom officeren i medelåldern som leder dem. Hans tålamod med ungdomarnas odisciplinerade debatteknik är också det kortaste. När de inte omedelbart säger ja och amen till hans påståenden - att Alice Cooper skulle propagera för våld och knark - då tycks han ta det som bevis på att de redan är förtappade.

     Närmare tunnelbanan går debatten hetare mellan ungdomar och en man i femtioåren från Antidrog­koalitionen. En godmodig polis går emellan och säger på präktig skånska:

     - Vi delar på gänget nu va. Ni som ska gå på konserten går ditåt och ni som tycker att Alice Cooper är satanist kan gå åt nåt annat håll.

     Inne i Isstadion råder kav lugn. Publiken sitter lydigt på sina platser medan banden avlöser varandra och musiken dånar. Endast framme vid scen syns lyfta händer. På flera håll sitter föräldrar tillsammans med sina unga tonåringar. En pappa berättar att han för sex - sju år sedan såg Alice på Gröna Lund med sin dotter, och nu är det den 13-årige sonens tur. Pappan tror inte mycket på talet om satanism och ruskigheter.

     - Cooper är på samma nivå som Disneys stora stygga varg och grisarna, säger han. Det enda som det här är farligt för är hörseln.