Artur Erikson

     För prick trettio år sedan debuterade han i TV med sånger ur sin fars gamla handskrivna sångbok. Publikframgången ledde till att han blev "resande sångare och förkunnare" åt Missionsförbundet. "O store Gud" och "Ovan där" blev slagdängor, som bara kunde hållas borta från Svensktoppen med det generella förbudet mot religiös musik där.

     När han spelade in Dan Anderssons "Till min syster" 1970 släpptes han in på Svensktoppen och blev etta. Det ändrade dock inte ett dugg på hans folkparksshow, som bestod av 50 minuter "sing preaching" och 20 minuter dogmatisk förkunnelse av den kristna tron.

     Med samma bestämdhet som han hängt fast vid sitt recept och sin repertoar, har han också vågat tänja i den trånga kristna toleransen. Artur Erikson sjöng gospel och låtar det svängde om, när sådant egentligen inte gick för sig. Kristna visor skulle vara strama som psalmer.

     Det har hunnit rinna en hel del vatten under bron sedan dess. Fortfarande morrar delar av kristenheten åt somlig andlig musik - men nu gäller det syntetiserad pop med taktmaskiner och gnisslande hårdrock.

     Den nya skivan, med "sånger för advent, jul, nyår och trettondag", låter idag som vilka psalmer som helst. Ackompanjemanget är enkelt, med blott enstaka dekorativa turer, kören Sacré Choeur sjunger melodierna rakt och nästan lika välartikulerat som Artur själv. Hans mörka röst och lätta vibrato månar om största tydlighet. Hans tonfall stryker under orden, försäkrar att de är sanna och betydelsefulla.

     Han har, som alltid, ett stort mått av myndighet i sin sång. Paradoxalt nog är det just sådana tonfall som får tvivlaren att värja sig som mest.