Anders Örbom har varit autografjägare i fem år. När världsartister kommer till Stockholm väntar han i timtal utanför hotell och sceningångar, för att få deras namnteckning. Han är 13 år.
     - Jag tror att det började när vi var på bilsemester i Småland, berättar Anders. Vi fick höra att Herreys bodde i grannhuset till vårt hotell. De var inte hemma men deras mamma gav oss foton med deras autografer.
     Anders samling omfattar hittills några hundra autografer, de flesta på idrottsmän. Den äldsta är ett gulnat blad med Gunder Häggs namnteckning i blyerts, som Anders fått av sin morbror.
     Sedan 1985 har han varit på varje DN-gala och i flera år arbetat som bollkalle på Stockholm Open. Många tennisspelare har han dubletter på, så att han kan byta med andra autografjägare. Patrik Sjöberg har han fått 15 autografer av.
     - Man fångar dem vid hotellet, dels på morgonen och dels på kvällen. Om det kommer någon med löparkläder som man inte känner igen, så tar man den ändå.
     Några av sina autografer har Anders ännu inte lyckats tyda, de allra flesta skriver sina namn oläsligt. Han har monterat autograferna i fotoalbum och gjort förteckningar på sin dator. Under rubriken "Värstingar" samlas ett snävt urval av de allra mest kända - ingen av dem är idrottare.
     Det senaste året, när förldrarna gått med på att låta Anders vara i Stockholms city på kvällar, har han gått över till att samla autografer på artister. Det är betydligt svårare.
     - Artister tror att de är större än de är, de går och gömmer sig och så. Det är larvigt. Vissa är ju väldigt kända, jag vet inte om de är rädda för att bli skjutna eller vad det är. Men de är lite för rädda.
     - De kan ju lika gärna skriva tio autografer innan de åker iväg. Det tar ju inte mer än en minut.
     - Sportstjärnor är inte alls så svåra, det är bara rockstjärnor som är det. Men om man är rockstjärna, då hör det till att skriva autografer.
     - Frank Sinatra var alldeles omöjlig. Vi försökte i tre dagar och kunde sitta fem, sex timmar i sträck. Fem gånger dök han upp, men gick bara rakt förbi. Han bryr sig inte. Han är konstig.
     Men Anders lyckades få både Liza Minellis och Sammy Davies autografer, den första på ren tur och den andra när Sammy signerade böcker på en presskonferens. Under sin långa väntan på Frank Sinatra, utanför Grand Hotell, fick Anders också namnteckningar från Henry Kissinger, Pehr Gyllenhammar, Harry Schein och Carl Lidbom.
     - För Bob Dylan hade jag köpt en skiva, en gammal som jag fick billigt. Han hade inga livvakter, men kom bara där med huva över sig och gick rakt förbi oss.
     - Paul McCartney hade inte heller några livvakter, det var bara hotellets vakt som var där. "Hallo Anders, how are you today?" sa Paul när han hört vad jag heter. Och när han gick sa han "Goodbye Anders".
     - Sylvester Stallone hade fyra stora livvakter. Men han var trevlig, han tog tag runt min nacke på skoj och höll fast. "This is my boy!" sa han.
     - Elton John var det ingen som fick autograf av. Han landade med sitt privatplan på Bromma, åkte bil ända in i globen och sedan tillbaka till planet samma kväll.
     - När Prince skulle lämna hotellet, då var det tre limousiner som bildade mur runt ingången, så vi hade inte en chans.
     - Diana Ross satt i bilen när jag fick fem autografer av henne, dels på några av mammas gamla Supremes-skivor, dels på lappar. Jag stack in skivorna genom en springa i bilrutan till hennes man Arne Naess, som skickade dem vidare. Sedan tog jag en autograf av honom också. Han blev rätt snopen.
     Nr en annan autografjägare fick höra om Anders framgång med Diana Ross, sa han med en avundsjuk suck:
     - Du är perfekt för att få autografer - liten, ung och söt!
     I Stockholm finns sex eller sju riktigt flitiga autografjägare, som brukar träffas vid hotell och konsertlokaler. De flesta är runt 20 år, Anders är ojämförligt yngst. Alla är grabbar.
     - Jag har inte träffat någon tjej som samlar. De brukar bara jaga sina egna idoler. Tjejer har väl andra intressen, jag vet inte. Men det är inte många tjejer som samlar frimärken heller.
     Anders är inte särskilt klar över vad som driver honom till att samla autografer, men det är tydligt att han gör det med envishet och frenesi.
     - Det är en utmaning, precis som att samla frimärken eller vad som helst. Man vill ha det bästa.
     Bäst är de som är mest kända. Etta på önskelistan är Michael Jackson, som är nästan omöjlig.
     - I Göteborg förra sommaren slängde han ut signerade foton från hotellfönstret, men fansen slogs så hårt om dem att de revs sönder.
     - Man skulle kunna skriva till skivbolaget och be om en autograf, men det är inte lika kul. Det är för enkelt. Och risken är att man får tryckta autografer.
     - Och påven skulle man ha, säger Anders drömmande. Det är omöjligt. Även om man kom fram till honom, så skulle han nog inte skriva. Är det 800 poliser? Jag tror inte ens man kan komma i närheten av honom.

Stefan Stenudd

PS (2008): Jag träffade den unge autografjägaren utanför Stockholms konserthus, när Elvis Costello skulle uppträda där. Han fick förstås Costellos autograf, men hade inte en tanke på att se konserten fast jag erbjöd mig att ordna biljett till den. Han berättade också om Diana Ross att en av skivorna han gett till henne att signera var med Supremes efter att hon lämnat gruppen. "Den här kan jag nog inte signera", sa hon med ett urskuldrande leende, och glömde alla sina divalater. Hon tyckte nog också att den unge autografjägaren var söt.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL