Ovanför scenen hänger en väldig knytnäve med orden "Rudedude" skrivna på knogarna. När mörkret faller och konstertens första toner ljuder, då lyser bokstäverna, knytnäven vrids runt och långfingret reser sig sakta i den internationella obscena gesten. Publiken jublar.
     Då faller ridån och Billy Idol gör en segerviss entré - stödd på en käpp. Käppen är inte bara ett attribut, eftersom han fortfarande lider av skador efter en motorcykelolycka - men han hanterar sitt stöd som en kung sin spira. Och han har alldeles genast en pondus i sina poser, i hela sin gestalt, som starkt påminner om David Bowie.
     Ja, det är märkligt. På den musikaliska ytan har Billy Idol inte alltför mycket med Bowie att skaffa. Billys låtar är bullrig och ganska frän rock'n'roll med många stänk av femtiotal. Men det är bara i ytskiktet.
     Musiken är välarrangerad och ambitiös, på scenen blir hans konsert ett skådespel som faktiskt ligger Bowies eskapader riktigt nära. Hans förhållande till publiken är mesmeristiskt och sångerna blir verktyget med vilket han försätter allihop i trans.
     Skadan hindrar honom från att dansa och fara omkring - i Billy Idols fall ett stort handikapp, det syns att han längtar efter en hälsa som åter låter honom vara rovdjur med hela kroppen. Han är ändå inget dåligt rovdjur där han står och går och åter står. Greppet om publiken är minst så kraftfullt som den stora knytnäven i scentaket borde vara.
     Det är en sorg att Globens akustik gör ljudet till en gröt, för Billy Idols musik skymtar med en skön komplexitet - förrädiskt gömd bakom den där ytan av svettig, råbarkad rockpojke.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL