Hör rösten som ropar i öknen. Björn Afzelius ger sig aldrig. Han har fortsatt att sjunga progressivt även under detta årtionde, då det betraktats som konservativt. På den punkten sker inget nytt vid premiären på hans nya turné.
     "Jag slåss mot väderkvarnar", sjunger han i första låten, "det är min passion. Ju större desto bättre."
     Med samma självironi har han döpt sin sommarturné efter senaste skivan och kallar den "Don Quixote Tour 89".
     Konserten börjar så tidigt som halv åtta. Publiken i Karlstads folkpark är i huvudsak medelålders, några har sina barn med sig men det är svårt att hitta en enda tonåring. Nöjesfältet med spektakel för de yngre är avstängt.
     Underligt nog är restaurangen abonnerad - den borde annars kunna locka en stor del av just den här publiken, som till övervägande del kommit med bil och sitter städat på sina platser i den tilltagande kvällskylan.
     Det är inte en sådan konsert som håller publiken varm, men de många applåderna under föreställningens dryga två timmar- dubbelt så länge som folkparkspublik sägs orka med - visar på stor förtjusning.
     Björn Afzelius pratar om fyrtiotalisterna, som både han och merdelen av hans publik tillhör.
     - Nu har vi makt, säger han, och precis som våra föräldrar har vi börjat ge presenter ifrån oss till våra barn.
     Han nämner det växande hålet i ozonskiktet, skövlingen av regnskogarna i Amazonas och miljöförstöringen. Den fullsatta läktaren applåderar hans tal lika entusiastiskt som hans sånger.
     Det är inte svårt att ironisera över Björn Afzelius tjurskalliga envishet och hans politiska texters förenklade övertydlighet, men i dessa dagar verkar det som om hans attityd får ny aktualitet. Kanske vi faktiskt börjar längta tillbaka till artisten som på fullt allvar sjunger: "Nej, politik är inget mode!"
     Ändå ger han väldig plats åt musiken i denna konsert. Det är tolv man på scenen och arrangemangen av låtarna gör god nytta av dem. Gitarrer, dubbla klaviatur, blås och kör. Den första halvtimmen är kontrasten mellan det frodiga bandet och Björn Afzelius sammanbitna, sträva stämma besvärande. Men snart har de pusslats ihop så väl att inga springor går att skymta. Vi får festfylld musik i regnbågens alla färger.
     Allra ljuvast blir den långa instrumentala introduktion, som överraskande byter klang i det ögonblick Björn Afzelius börjar sjunga: "Du är det finaste jag vet".
     Kören Triple & Touch, som begått en del svensktopperier,var det mest riskabla inslaget - i synnerhet som Björn Afzelius röst ställer krav på publikens godvillighet. Men i stället för att polariseras, smälter de olika sångidealen samman till en alldeles självklar helhet.
     En fröjd för både öga och öra är gitarristen Billy Cross, som spelat med en hel räcka av världens största rockhjältar. Han får sitt instrument att klinga på precis de vis som varje låt tycks längta efter. Ändå både uppträder och spelar han med gladlynt lekfullhet, så att det ser ut som om han slår an strängarna på pur chansning.
     I sista extranumret, Bob Dylans "Like a Rolling Stone", sjunger han och Afzelius varannan vers. Billy Cross visar i sången lika stor träffsäkerhet som han visar på gitarren. Om Björn Afzelius är Don Quixote, som för ovanlighetens skull vinner över väderkvarnarna, så måste Billy vara Sancho Pancha.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL