Tjock på mitten, i glänsande fotsida fodral och yvigt hår gör Chaka Khan från Chicago entré. Hon har sjungit i tjugo år och rutinen, tryggheten på scen, är slående.
     Bandets fem instrumentalister spelar en tyngre och strävare rock än discodrottningar brukar ackompanjeras av, de tre körtjejerna ser så olika ut som bröderna Marx. Ljuset är i gammaldags discofärger, i all enkelhet. Det blir genast trivsamt, som om hela publiken satt hemma i vardagsrummet och såg konserten på TV. Den stämningen understryker Chaka Khan.
     Hon är pratsam, lekfull och respektlös. Under en pockande låt skuttar hon ner från scen och flirtar med herrar i publiken. Tre scenarbetare får hjälpa henne tillbaka upp.
     Repertoaren varierar från discofunk till latin och jazz, men ständigt sjunger hon lika skojfriskt som hon uppträder. Stämman studsar som en pingpongboll mellan falskt och rent, ljust och mörkt, smäktande och rått. De 20 åren som sångerska har gjort hennes stämma märkligt ledig.
     Höjdpunkten kommer vid “Don’t go to strangers”, långsam jazz, där Chaka Khans röst förmår måla ett helt landskap. Det är så raffinerat att publiken skruvar sig i sina vardagsrum. Men då är hon konsekvent och lättar inte för ett ögonblick på sitt krav på dem. Hon tar god tid på sig, målningen fullbordas penseldrag för penseldrag.
     Därefter studsar bandet igång “Ain’t nobody”, muntert och kraftfullt. Publiken reser sig och dansar med, plötsligt knuffad ut ur vardagsrummen. Chaka Khan lurade på oss en större konsert än vi väntat.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL