Det mest hörbara särdraget hos Cowboy Junkies från Toronto i Kanada är dess lågmäldhet. Volymen är dämpad, sången viskande och arrangemangen återhållna. Detta är så sällsynt för stunden att det ger bandet en egen nisch. Någon annan form av originalitet, dock, är svårare att skymta på konserten i Lund.
     Visst föds en spänning i lokalen blott av den låga volymen, och visst förstärks den av Margo Timmins viskande, ibland försvinnande sång - men melodierna är ganska utslätade och sexmannabandet karaktärslöst. Både arrangemang och solon låter som övningsuppgifter i en musikskola.
     Särskilt tydligt blir det förstås i de enstaka tyngre och hårdare sångerna, där Margo med bravur klarar av att höja rösten och kraften, men bandet bakom henne haltar. Deras förhållande till instrumenten är formellt, pliktskyldigt, ungefär som snälla gossar håller ordning i sina skolbänkar.
     Nej, det är Margo Timmins som gör behärskningen till en konst. Hon sätter sig ibland på den sorts höga pall som används av sångsolister i amerikanska teveshower. På ett litet bord bredvid henne står en vas med vita tulpaner och en tekopp. Hon rör sig sällan och talar mellan låtarna så lågt att högst vartannat ord går att uppfatta. Leendet är inåtvänt.
     Hennes sångröst är i och för sig inte särskilt karaktärsfull, men hon varierar den från lågt till högt, svagt till starkt, med god känsla för dramaturgi. Ibland spricker rösten upp på ett charmerande sätt, som hos en amatör på talangtävling. Cowboy Junkies blir på så vis ett band med anspråkslösheten som verkningsfull specialeffekt, men deras musik lämpar sig bäst för stereon i ett vardagsrum med dämpad belysning.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL