Som enda dekoration hänger The Cramps logotyp ovanför scenen. Den består av samma rinnande bokstäver som i 50-talets amerikanska skräckfilmer. Där hör i hög grad bandet hemma - eller ännu hellre i senare parodier på dessa, som framför allt "Rocky Horror Show".
     Sångaren Lux Interior påminner också en hel del om transvestiten Frank N Furter i den muntert depraverade showen. Lux har svart trikå som delar sig runt magen, svarta pumps på fötterna och svart hår klippt som hos Zizi Jeanmaire. Hyn är vit som snö. Och han rör sig ständigt, slingrande, ålande, med ett batteri av fjolliga gester.
     I bjärt kontrast till uppenbarelsen är hans stämma skrovlig, kärv och mörk. Det är framför allt den han leker med under konserten. Lux gnäller, morrar, gläfser och piper. Han har verkligen kul. Titt som tätt stoppar han mikrofonen i munnen och låter som ett gitarrsolo eller en bunt av de värsta ljudeffekterna i skräckfilmer.
     Det lilla bandet, bestående av trummor, bas och gitarr, bildar en enkel bädd - snarast en spikmatta - åt Lux i hans lekfulla gymnastik med såväl röst som kropp. Musiken hör hemma i New Yorks spartanska 60-tal och punkens sena 70-tal, med den markanta skillnaden att Lux uppenbarligen gillar de här tongångarna, inte alls tar till dem i någon svårmodig antisocial vrede. Stämningen är hela konserten igenom riktigt hjärtlig.
     Synbart bränsle för Lux är rödvin - Bardolino Classico Superiore 1989 och andra märken. Han dricker och spiller och bjuder grabbarna i publiken framme vid scenkanten.
     Men den verkliga inspirationskällan står fram vid sista extranumret - Lux glider ut i ett tio minuter långt mässande i staccato av 50-talets rocklyriska höjdpunkt, ett mantra som visat sig märkvärdigt förföriskt, en trollformel för pubertetens genomlevande och civilisationens fördärv:
     -Ma-ma-ma-ma-ma..!

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL