Svenskar må vara flitiga kulturkonsumenter, men vi är inte särskilt många. I den kostsamma grammofonbranschen innebär det att man för varje skiva vill täcka så stor del av befolkningen som någonsin möjligt. Annars är det svårt att få igen kostnaderna.
     Målsättningen är förstås förödande för svensk musik. Det mesta som görs är utspätt och intetsägande allmängiltigt. För att passa alla får det inte stöta någon, och absolut inte vara svårtillgängligt.
     Dive är ett av de få experimenten som går mot denna ström. Deras skiva struntar i bredden, flirtar inte på en enda punkt med folkligheten. De vågar dessutom ha musikaliskt högt ställda mål. "Where the river turns to sea" lägger sig tveklöst i sin egen lilla nisch.
     Lustigt nog blir resultatet så övertygande att de mycket väl kan råka locka en betydligt större publik än de så att säga borde. I alla fall berör de verkligen dem som råkar lyssna.
     Att texterna är på engelska visar nog framför allt att Dive längtar efter en estrad som är stor nog att kunna härbärgera också deras egenhet.

Stefan Stenudd

PS (2008): De svenska skivbolagen befann sig vid denna tid (och förmodligen alltjämt) i en svår knipa. De flesta var dotterbolag till internationella skivbolag - mestadels amerikanska och engelska - som egentligen bara ville att de skulle hjälpa till att sälja de amerikanska och engelska skivorna i Sverige. De svenska bolagen fick ge ut svenska artister - men bara om denna utgivning gick med markant vinst. Skivindustrin - liksom filmen - är rå imperialism. Samtidigt är det i regel så i varje land att de nationella artisterna säljer allra bäst. En underlig motsättning.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL