Deras första singel, "Indian", blev ingen hit i hemlandet England, men spelas ideligen i svensk radio. Popduon Eg & Alice gör stillsamma ballader - de låter som en blandning av Scritti Politti och svenska Dive. I Sverige går det hem och nu är de här för att lansera sig.
     Eg White och Alice Temple är 24 år och har känt varandra sedan barndomen. Eg har arbetat professionellt med musik sedan han var 15 år, i olika grupper och konstellationer utan märkbar framgång. Han behärskar såväl studioteknik som mängder av musikinstrument. Köket hemma i London har han inrett till studio med en 32-kanalers bandspelare.
     För tre år sedan slog han sig ihop med Alice Temple för att göra en LP. Eg är den dominerande parten i duon. Han har skrivit den mesta musiken och lyriken, och driver med järnvilja igenom sina förslag.
     - Jag har fått göra en mängd kompromisser, säger Alice. Såväl gentemot skivbolaget som mot Eg. Det är klart att skivan inte blev helt och hållet som jag önskade. Jag ville gärna ha den lite tuffare och mer opolerad.
     "24 years of hunger", som LP:n heter, är i stället mycket behärskad och mjuk i tonen, med märkbart melankoliska, ibland riktigt dystra texter.
     Båda två är närmast förvånade över skivans genomgående sorgsna ton.
     - Vi känner oss ju inte alls särskilt deprimerade, säger Eg. Tvärtom. Men visst finns det något i sentimentaliteten och det sorgliga, som verkligen kan få en att le riktigt lyckligt!
     Trots att Eg & Alice klassificeras som pop, finns inte en enda kärlekssång på skivan. Det handlar oftast om vänskap och tillit, likaså om rädsla och osäkerhet. "Det är inget mindre än kärleken som vi tröttnat på", sjunger de på ett ställe och på ett annat används solen annorlunda än den brukar i poprefränger: "Du är lika ensam som solen."
     Singellåten "Indian" handlar om utstötning och fördomar: "Snälla, säg inte till mig att jag är indian!" Och refrängen konstaterar: "Om du säger att jag är indian, då är du också indian." Det är ovanligt bistra teman för att vara popmusik.
     - På hela skivan finns praktiskt taget bara en ljuspunkt, säger Eg. Det är sången "Doesn't mean that much to me", som faktiskt i slutet vänder till: "Really means that much to me". Och det ville de på skivbolaget att vi skulle skippa.
     - Jag tror inte att de har lagt märke till hur sorgsen skivan faktiskt är. Men det är klart - folk brukar ju inte lyssna så noga.
     För att få jobba ifred med skivan beslöt de sig för att spela in den i Egs kök. Hans utrustning är av hög klass men köket är inte alldeles ljudisolerat. Man kan höra en del gatubuller och telefonsignaler i bakgrunden.
     Cheferna på skivbolaget ville inte alls att skivan skulle spelas in hemma hos Eg, men han gav inte med sig.
     - På skivbolaget hade de ställt in sig på att låta oss försöka och sedan säga nej tack, berättar Alice. Men när de hörde resultatet ändrade de sig - till sin egen förvåning.

Stefan Stenudd

PS (2008): Eg & Alice var ett typiskt one-hit-wonder. Vad jag vet hände ingenting alls med dem efter hiten "Indian", som i och för sig spelades frenetiskt när det begav sig. Det intressanta med dem var deras ärlighet om den bistra relationen med skivbolaget, och deras våndor med att lanseras som popmusiker, fast de inte alls kände sig sådana. Den svenska skivbolagsrepresentanten satt bredvid och våndades under hela intervjun, och bad mig ödmjukt efteråt att tona ner artisternas desillusionerade yttranden. Jag gissar att de flydde popindustrin vid första bästa tillfälle.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL