Folkfest

I helgen hölls stor folkfest i Slottsparken i Malmö. Musik, poesi och lekar för barnen. Därmed återupptogs en tradition från 1971. Då låg den stora musikfesten precis mitt i tiden. När den nu lever upp igen är det med ett stort mått av självironi - och ofrånkomlig nostalgi. Helgens folkfest blev en blandning av gammal progg och nya trender.

     Malmös folkfest hade varit årligen återkommande ända fram till 1986, men där blev det stopp. Två regniga somrar i rad spräckte ekonomin. Men regnet alldeles förutan, hade lågan i festen och framförallt hos arrangörerna slocknat. Det där med alternativ musik och politiska ideal i gröngräset gled liksom ur tiden.

     Fem år senare beslöt sig ändå arrangörerna - efter lång tvekan - för ett nytt försök.

     - Sju av oss gamla garvade bildade en "politbyrå", berättar Mikael Wiehe. Sedan kom det en massa unga och hjlpte till.

     - De unga var faktiskt mer engagerade i poesitältets program, medan vi gamla brydde oss mest om musiken på stora scenen.

     När Lukas Moodysson och hans fem unga kamrater i Malmöligan läste sina dikter var tältet fyllt till bredden och en stor klunga trängdes vid ingången. På samma plats debatterade också några kommunalpolitiker hur man kan få ett roligare Malmö, utan att det ledde till något särskilt. Där hölls också en modevisning.

     På stora scenen fanns förstås såväl Mikael Wiehe som Björn Afzelius. Båda hade valt att framträda blott med egen akustisk gitarr. Bernt Staf gjorde ett kort oannonserat framträdande, Staffan Hellstrand och Lars Demian var också där.

     Solen sken och publiken bredde ut filtar i gräset framför scenen. Fast evenemanget lockade tusental - kanske uppåt trettiotusen under hela helgen - fanns gott om plats att sitta. Just i detta ringer bekanta klockor från förr.

     Det gick alltid utmärkt, på 70-talets musikfester, att sitta ner i gräset och ändå ha plats omkring sig. Om någon stod upp blev han åthutad att inte skymma för de sittande.

     Så är det sällan nuförtiden - förmodligen av det enkla skälet att musiken faktiskt lockar en större publik, måhända också mer entusiastisk. När Union Carbide Productions begynte sin mer hårdföra musik, då trängde den yngre publiken fram mot scenen - och de ville inte sitta.