Folkfest

     Solgasset var så intensivt att det fick huvudrollen. Publiken, som mest kanske 5000 personer, trycktes ner på gräset framför stora scenen och lyssnade ibland en aning dåsigt till de många artisterna. De övriga fyra scenerna låg i stora tält, som fylldes vid varje uppträdande och fick stora klungor vid ingångarna. Programmet räckte båda dagarna från middag till midnatt, med lekar för barn och vuxna, teater, politisk debatt, mat och mellanöl och framför allt mängder av musik.

     Nr Mikael Wiehe & The Sun Kings uppträdde blev det kärvt med stjärterum på gräsmattan. Wiehe har just avslutat inspelningen av ett nytt album och framförde dessa låtar tillsammans med de musiker han använt i skivstudion.

     För legender av hans dignitet brukar det vara vanskligt att möta sin publik med ett knippe okända sånger, men det var ingen risk. Åhörarna var synnerligen vänligt stämda, dessutom lät det nya materialet som hans gamla slagdängor.

     Både Wiehe och hans musiker framförde sångerna med förtjusning, där fanns volym och kraft och gitarrdueller - men det wieheska receptet framträdde med sådan tydlighet, i såväl melodier som texter och arrangemang, att även den varma beundraren måste föredra en minsta motståndets lag: hellre hålla fast vid de gamla låtarna än göra sig besväret att memorera nya, som ändå låter likadant.

     Att låta likadant var förstås principen för Birgit Carlsténs program med Edith Piafs sånger, accompanjerade av Lars Holms accordeon. Piafs många evergreens sjöng hon med lustfylld franska, präktigt skorrande R och originaltrogen rytm i melodierna. Lars Holms dragspel var delikat.

     Visst lät det likadant som Piaf, långa stunder, och inget ont i det - i synnerhet som lusten var så stor. Men vid "Je ne regrette rien" sprack illusionen en smula. Piaf sjöng sången i en anda av att sopa bort allt det gamla - om än för att ge plats för en ny karl - men det kunde inte Birgit Carlstén leva sig in i. Hennes föreställning byggde ju på det motsatta, att hålla fast vid denna sångskatt. Så trycktes hon ner av den ofrånkomliga motsättningen och hennes sång blev för första gången osäker. En förlåtlig, kanske till och med berömvärd motgång.

     Stefan Sundström & Apache sprudlade av energi och jävlar anamma, trots att de spelade sittande. Sundströms visor är frodiga ballader i tiden - härlig vardagspoesi till klämmigt busig musik. Där fanns en friskhet, en ungdomlig folklighet, som annars tenderade att sättas i skugga på folkfesten.

     Merdelen av de yngre artisterna, med en musik som andas detta decennium, uppträdde i de trånga tälten och kunde därför inte riktigt nyansera den sjuttiotalistiska profil på musikfest, som härskade på stora scenen. Är det nödvändigt, vid en familjefest, att flytta ut ungdomen till periferin?