Harry Belafonte

     Den långväga publiken – över 6 000 personer, de flesta uppklädda par i medelåldern – har betalat mellan två och sex hundralappar, beroende på de olika sektionernas avstånd till scenen. Inom sektionerna är det fritt fram för huggsexa om stolarna. Med denna publik går det ypperligt städat till, och någon rusning till scenkanten sker inte heller. Vakterna sitter sysslolösa och somnar till.

     Rösten är förvisso en av Harry Belafontes mest överväldigande resurser, jämte utseendet förstås, men knappast orden. Han hör till den gamla goda sortens artister som talar mångordigt till sin publik, skämtar och berättar mellan så gott som varje låt. Men det blir ofta så att när sången begynner är det inte en minut för tidigt.

     Vi vet alla att Harry Belafonte engagerar sig i politiken, på de förtrycktas, de svältandes och plågades sida – damernas röda rosor är bekräftelser på detta. Men han saknar såväl i sin musik som sina ord förmågan att tränga sig på med övertygelsen, eller att glöda av den och få publiken att glöda med – trots att det säkerligen är en stor majoritet av den som delar hans värderingar och hans patos.

     Nej, Belafonte är calypso. Muntra tongångar på västindiskt dialektal engelska, slagverksrytmer och idel varma färger i scenbelysningen. Det kunde ropa ut den stora lycka och glädje vi alla borde undfägnas, därmed bli en röst som ropar i öknen, men det förblir blott en munter calypso – utan undertext.

     “Paradise in Gazankulu”, som är titellåten på den LP han kommit ut med i år, handlar om en pojke i ett av de vedervärdiga getton som är resultat av Sydafrikas aggressiva apartheid. Pojken försörjer sig på att lura pengar av folk med ett kortspel som han lärt sig behärska, och han drömmer om att en dag få spela med dem som förpassat honom och hans svarta systrar och bröder till Gazankulu.

     Det är en härlig dramaturgi för en sång, men spänningen är märkligt främmande i Belafontes tappning.

     Harry Belafonte har uppknäppt skjorta som alltid. Åren går – hans rygg är en smula krökt, men ögonen gnistrar av ett inre ursinne. Varför släpper han inte ut det i sin musik?

     Ändå sipprar det fram i alla dessa slagdängor han genom åren producerat och nu tjänstvilligt upprepar för sin publik: “Mathilda”, “Try to remember”, “Island in the sun”, “Havanagila”, alla är med. Det enda han dristat sig till att göra med dem, 20-talet år efter att de spelades in, är att busa i de instrumentala inledningarna, som inte förrän sången börjar avslöjar vilken gammal goding vi får. Harry Belafonte är så ohyggligt väluppfostrad – mer vill han inte fresta på vårt tålamod.

     I duett med en av bakgrundssångerskorna visar han sin karismas främsta kvalitet, det absolut manliga. Så utpräglat har jag sällan sett hane och hona kristalliseras som när de två – på fem meters avstånd från varandra – sjöng om “hud mot hud”. Så mycket man som han verkar vara finns egentligen inte, så just däri skymtar en paradox han inte orkar presentera för sin publik, men den kan anas och det fascinerar.

     Som extranummer framför han naturligtvis “We are the world”, med hjärtskärande assistans av sin kör. Vi är världen, det är en visshet som Harry Beafonte vill vara pelare för. Därför är det underligt att han inte tycks berusas av budskapet, så som kören tydligt gör. Möjligen törs han inte, för att inte pelaren ska rämna. Musikens meste man vill vara far, och sådant hämmar sannerligen.