Sedan 1984 har Herbert Grönemeyer dominerat den tyska rockmusiken. Hans LP-skivor har sålt upp till 1,5 miljoner exemplar och legat så länge som 90 veckor på topplistorna - trots att han både i sina sångtexter och uttalanden är mycket bitsk mot sitt hemland.
     - Varje land har sin sjukdom, förklarar han. I Tyskland är det föreställningen om att vara bäst. Vi har alltid tyckt att vi är det största landet i Europa, och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland ger vatten på kvarnen.
     När han började sjunga om denna stortyska arrogans blev han censurerad. Regeringspartiet kom med varningsord om Grönemeyers "tyska okultur" och förbjöd Goethe-instituten runt om i världen att ge den spridning.
     - Det har alltid varit Helmut Kohls avsikt att odla den här tyskheten. Det är ett farligt spel han bedriver.
     Återföreningen får inte kritiseras i Tyskland nu, känslorna är för heta. Men många - även Herbert Grönemeyer - tycker att det går alldeles för fort.
     - Det är som att gifta sig utan att känna bruden.
     Han tror inte att allt ska bli till det bättre - snarare tvärt om. Klyftorna mellan fattiga och rika ökar, politiken blir allt hänsynslösare nu när kapitalismen verkar ha segrat.
     - Men vi kan inte acceptera ett system där människor faller igenom maskorna i nätet. Alla måste få en chans.
     Tyskland har just genomdrivit en skattereform som känns igen för oss svenskar. De rika får minskad skatt med fem procent, de fattiga blir allt fler.
     - Det håller på att bli som i England. Och Kohl verkar använda de fattiga som ett avskräckande exempel. Margaret Thatcher gör detsamma. De som har det bra ska ta varning och akta sig och sitt.
     Grönemeyer sjunger om det i titellåten på sin nya skiva, "Luxus". Tysklands välbärgade frossar i lyxen som ett slags knark, för att förtränga andras fattigdom.
     Han kämpar också för att hålla nere biljettpriserna på sina konserter. De har rusat så i höjden att många ungdomar helt enkelt inte har råd att gå.
     - En Springsteen-konsert kostar 50 mark, berättar han. Ska det vara rock'n'roll? Det är mer som opera, musik bara för de rika.
     Fast han talar nästan bara politik är Herbert Grönemeyers sånger inga manifest. De letar upp vardagliga perspektiv i ett folkligt Tyskland, och beskriver hellre än predikar. Han vill inte hamna i samma sits som 70-talets strikt politiska rockmusik.
     - Då fick det inte ens vara minsta misstanke om underhållning.
     Å andra sidan, den urvattnade schlagermusik som Tyskland fordom översvämmades av och som dog bort under 80-talet - den är på väg tillbaka igen. Det ser Grönemeyer som ännu en följd av återföreningen och Kohls politik.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL