Imperiets sista turné
Rockmusikens marknad drivs med sådana spelregler att när ett band strax före sin turné deklarerar att det därefter skall upphöra betyder det inte mer än att biljett­försäljningen behövde stimuleras ytterligare. Om knepet fungerar det minsta kommer bandet alldeles att glömma sitt hot.
     Men när Joakim Thåström hälsar åhörarna i Hagfors folkpark: “Välkomna till Imperiets första spelning på Imperiets sista turné!” – då är det inga tomma ord.
     Det är på riktigt och just däri ligger Imperiets allra värdefullaste särart som rockband. I denna konstform som blivit så stor att den kallas bransch, återstår inte alltför mycket som är på riktigt. Vi kommer att sakna Imperiet.
     Den mest kostsamma lyx en artist kan hålla sig med är integritet. Det irriterar branschen och förvirrar publiken när artister, som katter, går sina egna vägar. Samtidigt finns inget annat sätt att hålla stånd mot den stora sömnen. Imperiet har sannerligen gått sina egna vägar när de sjöng om kärlek mitt i politiken och sedan om politik mitt i kärleken, när de frestade på rockpublikens tålamod med Brecht, Bellman och Evert Taube, när de halverade tempot och det kakofoniska blev alltmer symfoniskt. Slutligen väcker “Tiggarens tal”, deras senaste LP, frågan om Imperiet alls spelar rock. Det kan vara rimligt att sluta då.
     Ett bättre rockband får man leta efter: Fred Asps trumspel har en märkvärdig kraft, som en bulldozer i friläge – ett hot som inte för ett ögonblick går att vara glömsk för, och Christian Falk spelar sin bas ödmjukt i den tunga taktens tjänst.
     Bandet öppnar med att i oefterhärmligt potent rock sjunga att “Rock’n’roll är död” och motsägelsen är sann: konserten blottar en allt större polaritet mellan skramlande rock å ena sidan och den lågmälda spetsfundiga visan å den andra. I “Café Cosmopolite” blandas visa och rock lika tokigt som om två radiostationer skulle sända på samma frekvens – och det fungerar, likaså i den lätt kaotiska versionen av Cornelis Vreeswijks “Personliga Persson”. Men för varje minut av konserten står det alltmer klart: det här bandet är ämnat för rock men Joakim Thåströms stämma vill kliva på ett annat tåg.
     I mina öron var “Blå himlen blues” ett krön för Thåström. I den underbara misshandeln av gitarr och framför allt röst uppenbarade han sin förmåga, som när Clark Kent byter om i telefonkiosken och kommer ut som Stålmannen. Jag förstår inte riktigt vilken utsikt han mötte där på krönet, eftersom han nu tycks vilja bli Clark Kent igen.
     Tveklöst är det visan som lockar honom, den retsamma, kluriga kupletten. Skall Thåström bli en ny Karl Gerhard? Det är inte fy skam men slöseri på den Edith Piaf han höll på att bli. Möjligen är hans största kamp att hålla huvudet ovanför ytan för att inte dränkas i all sin flödande begåvning.
     Nå, Imperiets avskedskonsert blir förståeligt nog inte det crescendo som deras saga förtjänar. Från att i de första numren ha slagit igång en mäktig rock, tunnar de särade viljorna ut brygden och kommer den att svalna. Till och med paradnumret “Fred”, som de avslutar med, innehåller mitt i den malande kraften trötthet, som om rosten börjat erövra Sveriges mesta rockexpress.
     “God natt!” ropar Thåström till publiken, mikrofon och gitarr faller av honom, rätt ner i golvet. Där står han, bråkdelen av en sekund, blottad: Clark Kent. Det är inte omöjligt att förstå honom. Efter tiotalet år på rockens arena vill väl Joakim Thåström prova på att vara människa. Han sjunger i “Jag är en idiot”: “Jag är en av alla människor i vårt land, jag bär en sten på väg mot ingenstans.”
     Skillnaden är bara att av någon outgrundlig anledning är alla vi andra vansinnigt nyfikna på vart just han styr sina steg med just sin sten.

Stefan Stenudd

PS (2008): Min konsertrecension verkar snarare som en nekrolog, inte helt utan anledning. Imperiet var ett underbart rockband som svenskt musikliv inte alls hade råd att mista. Jag var hänförd alltifrån en av deras allra första konserter, när de nog ännu hette Rymdimperiet, på fritidsgården i Brandbergen med en ganska kall publik om bara något tiotal ungdomar - fast Thåström nyligen med sitt Ebba Grön hade fans som praktiskt taget välte hela ortens inomhuscentrum när de spelade på samma ort. Thåström var helt lugn med att börja om från början. Men det gick fort - snart hade Imperiet större publik än någonsin Ebba fick. Och de gav oss en vidunderlig rockmusik, som skulle ha hävdat sig glänsande på vilken världsarena som helst, om inte Thåström envisades med att sjunga på svenska. Nå, det är han bäst på, och han har sedan Imperiet överväldigat hur många gånger helst. Mannen är totalt makalös. En av våra ytterst få alldeles genuina artister.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL